Visby är fantastiskt...

...vackert så här års. Det är som sagt tionde året jag är här för att delta i politikerveckan, och årets upplaga tillhör helt klart topp tre när det gäller väder. Gårdagen var förvisso regnig och klart svalare än tidigare dagar, men det var i ärlighetens namn bara skönt - inte minst med tanke på oss pollenallergiker...

Inte helt säker

Jag kan inte helt sätta fingret på det, men det är något som inte känns helt bra med årets upplaga av Almedalsveckan. Jag ska försöka förklara hur och varför.

Jag älskar fenomenet i sig, och det väldukade smörgåsbord för samhällsintresserade som det utgör. Undertecknad är i Visby för, om jag räknat rätt, tionde gången i ordningen. Första gången var redan 1996. Då var det inte mycket action alls. Jag minns att vi hade karaoke vid hamnen och att Alf Svensson fick ta emot några kondomer från en av våra kampanjande medlemmar (jag var där med SSU). Jag minns också att Sverigedemokraterna ordnade torgmöte, och att de spottade en av mina vänner i ansiktet för att han hade SSU-tröja på sig. Jag minns också att vi spelade kubb för första gången under den veckan. Så länge sedan är det alltså.

Sedan dess har mycket hänt. Varje år slås nya rekord i antalet evenemang och arrangörer. I år är det över 1000 listade aktiviteter. Känslan av att "nu räcker det väl ändå, nu får det inte plats mer" är stark. Men det var den å andra sidan redan 2002, och då var det väl drygt 150 arrangemang om jag minns rätt.

Den känslan till trots, så har det varje år (fram tills i år) ändå varit politiken som dominerat. Talen varje kväll kl 19 i fantastiskt vackra Almedalen har varit det viktigaste, och allt det andra runt omkring har mest varit dekorativt eller komplement. Trots andra krafters massiva försök att dominera den mediala rapporteringen så har det inte fått något märkbart genomslag. Det är politiken som har synts och rapporterats vidare. (Möjligen är BMW 2007 och Teaterpartiet (hette de så?) 2006 undantag från detta.)

Så känns det inte i år.

Det känns snarare som att årets upplaga är mer av ett vuxenkollo för PR- och reklambranschen än en mötesplats för politiska idéer och människor. Det verkar vara viktigare att rapportera vem som synts med vem på vilken bar och med vilken drink i handen än att prata politik.

Detta stör mig, och jag hoppas att jag har fel. Jag är som jag skrev i början endast en person, och jag kan inte påstås ha koll på allt som händer. (allra minst med över 1000 evenemang).

Så ni som inte håller med är självklart välkomna att protestera! =)

Bildbevis

Återfunnen lycka!

Stoppa pressarna: glasögonen är återfunna! Ulla på Bromma Flygplats berättade nyss den fantastiska nyheten att fodralet hade hittats i säkerhetskontrollen...

Nu ska jag bara försöka hitta en person som kan ta med sig dem till Visby...

PS Jag saknar min kärlek något så oerhört... Så lyckan är inte total... DS

Sol utan solglasögon

Efter flera års letande, och ett antal misslyckade försök, hittade jag för några år sedan ett par solglasögon - med min styrka - som jag är jätteförtjust i. Funktionella, snygga och sköna.

Igår tappade jag bort dem. Någonstans på vägen mellan Bromma flygplats och hotellet i Visby försvann hela fodralet ur min jacka. Därför har jag sorg. Avgrundsdjup sådan.

Som ni ser på bilden går det att njuta av solen ändå - men det är inte alls samma sak...

"Därför är jag populär"

Ernst is back! Och det med besked, dessutom! Efter ett drygt år av välbehövlig tystnad från denne plyschbyxornas och Birkenstock-tofflornas okrönte konung gör han nu sitt yttersta för att komma tillbaka in i människors huvud.

Med en självupptagen uppsyn och med det klockrena (och typiskt Ernst-iga) citatet "Därför är jag populär" som vinjett låter han sig intervjuas i TV4 Nyhetsmorgon inför säsongsstarten av sommarplågan "Sommar med Ernst".

Nej du - den gubben gick inte. Jag tänker nämligen ha en Sommar utan Ernst. Och om det krävs att jag måste bojkotta såväl morgnar som kvällar på TV4 så tänker jag göra det.

Så det så!

Låt Mona vara Mona!

Sitter i skrivande stund på en skärgårdsbåt på väg till Stockholms norra skärgård och filosoferar. Läser bland annat på nätet att EU-bossen Barroso har fortsatt stöd bland EU:s medlemsländer, för ytterligare en femårsperiod. Sveriges statsminister säger i kommentarer att han är väldigt nöjd med detta. Inte främst för att Barroso är klockren och bästa kandidaten utan för att status quo är lika med lugn och ro inför det svenska ordförandeskapet.

Med andra ord: Europas ledare är mer intresserade av att det är lugnt och skönt än att rätt person får den viktigaste posten i EU:s byråkrati. Så också vår statsminister.

Och så undrar folk varför det är svårt att engagera väljare i Europavalet...

Apropå Europavalet så är det nu, så här i efterhand, många som säger sig veta hur inte minst (s) borde ha agerat (eller inte agerat) för att få ett bättre valresultat. Jag känner mig lite kluven inför detta, och har länge funderat på om jag ska lägga mig i och tycka eller om jag ska låta bli. För i ärlighetens namn - vem bryr sig om vad jag tycker?

Men så känner jag ändå av smått egoistiska skäl att jag vill få sagt en sak, som inte bara gäller EU-valet utan opinionsläget i övrigt. För att ni ska greppa vad jag menar, och förstå rubriken, måste jag ge er lite bakgrund:

Tillsammans med kärleken plöjer jag sedan en tid igenom samtliga säsonger av Vita huset. Så här långt har vi kommit en bit in på femte säsongen, och president Bartlet har påbörjat sin andra ämbetsperiod. För ett gäng avsnitt sedan skildrades således hans återvalskampanj.

Under den kampanjen yttrades vid flera tillfällen de numera bevingade orden: "Let Bartlet be Bartlet". Det handlar i stora drag om att presidenten skulle sluta spela en roll och istället vara sig själv, och (kanske viktigast av allt) att hans stab också skulle tillåta honom att vara sig själv.

Det är också mitt råd till den socialdemokratiska ledningen: Mona är som bäst när hon är spontan; fullkomligen briljant i snabba replikskiften och har en formuleringsförmåga som är fantastisk. En Mona i form engagerar och upprör. Strunta i de högermärkta ledarskribenternas snack om att Mona inte är "statsmannamässig" när hon spetsar till det. (De kommer ändå inte att bli nöjda...)

Strunta också i stylade affischer och obegripliga klyschor som "Agera för förändring". Släpp istället fram den Mona som jag och min SSU-generation lärde oss att älska där i början av 90-talet. Fräsch och arg, spontan och briljant.

Med andra ord: Låt Mona vara Mona!

Balkonglycka

Mycket jobb nu. Mycket privat också. Inte stressigt, men närapå. Då är det härligt att kunna slappna av...