Firar 100 genom att dissa delar av idrotts-Sverige

Japp, go vänner. Detta är det hundrade inlägget på denna blogg. Det har gått förvånansvärt snabbt. Och då har jag ändå haft några "vita" veckor då och då.

Detta hundrade, historiska inlägg, tänkte jag ägna åt något som stör mig så mycket att det nästan gör ont: hyckleriet inom idrottsrörelsen i allmänhet och Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté i synnerhet.

Ett skäl till detta har många andra skrivit många spaltmeter om, och det är fjäsket och bristen på civilkurage i samband med OS i Peking.

I detta ryms nämligen en för idrottsrörelsen ganska pinsam paradox: Samma företrädare för idrotts-Sverige som, kanske med rätta, gnäller om att samhället (läs politikerna) inte stöttar idrotten tillräckligt när det gäller stora arrangemang på hemmaplan, eller för att det inte införs för idrotten gynnsamma skatteregler, är väldigt snabba att avsvära sig allt som skulle kunna liknas vid nåt slags samhälleligt ansvar när det handlar om att casha hem medaljer, världscuppoäng och kanske till och med pris- eller sponsorspengar. Detta oavsett om det sistnämnda sker hand i hand med diktaturstater där människor dödas och förtrycks varje dag bara för att de säger vad de tycker. För att de har en egen vilja.

Förstår ni hur jag menar? I ena fallet är samarbetet mellan samhället (läs politikerna) och idrotten jätteviktigt. I nästa stund är detsamma pest och pina.

Detta är, om ni ursäktar språket, fan skamligt.

En liknande paradox finns bland flera av de elitföreningar som vill ha mer pengar, större arenor etc och allrahelst gratis och på en gång. Många av dessa är ju, om man skrapar på ytan, de allra värsta syndarna när det gäller att sortera ut idrottsälskande ungar innan de ens hunnit lära sig knyta sina egna skor. En annan favorit är när ungar tvingas sälja x antal Bingolotter eller y antal brödkassar annars får de inte vara med och träna. Här skulle jag gärna vilja peka finger åt fotbollen eller innebandyn men det kan jag inte. Tyvärr finns det många exempel på detta också inom min sport, och tyvärr i väldigt stor utsträckning i den del av länet där jag bor. (Japp, jag menar Solna Vikings.)

Nå - det var en parentes. Tillbaka till ämnet för detta jubileumsinlägg.

Missförstå mig rätt: jag vill INTE att idrottsföreträdare ska bli nåt slags politikernas förlängda arm. Jag vill inte politisera idrotten.

Men: Idrotten ÄR viktig för samhället och bör därför ha så mycket stöd som möjligt, om jag får bestämma iaf. Elitidrottare ÄR viktiga förebilder för unga tjejer och killar som kanske annars skulle kanalisera sitt energiöverskott åt annat, mindre lämpligt håll. Titta bara på Zlatan. Eller Nina Baresso. Kanske till och med Börje Salming en gång i tiden.

Men för att idrottsrörelsen och dess grädda ska få åtnjuta denna status och denna viktiga roll som förebild så måste den ta sitt ansvar som just förebild. Då kan man inte sortera ut tio-åringar. Då kan man inte tillåta mobbing. Då kan man inte buga för diktaturens kreatur, för att citera Olof Palme.

Nej - vi snackar inte partibok (s) eller kollektivanslutning till Unga örnar. Det räcker gott och väl att de, idrottsrörelsen i allmänhet och dess ledarskap och elitklick i synnerhet, vågar stå upp för en av vår tids mest basala och okontroversiella dokument: FN:s stadga för de mänskliga rättigheterna.

Det finns folk till allt

Ni som har följt min blogg under sommaren vet att jag retat mig på den konstlade hajpen kring Ernst "Birkenstock forever" Kirschteiger. Mer om det här, här och här.

För några veckor sedan lanserades så hans affärsidé, det så kallade "Ernst-huset", och jag valde medvetet att strunta i det, trots påstötningar från några av er läsare. Någon måtta får det liksom vara även för undertecknad.

Idag går jag dock i Ernst-fällan igen, men jag kan faktiskt inte låta bli. I ännu ett hyllningsreportage skriver den stora kvällstidningen nämligen följande i ingressen till en artikel med rubriken "Fansen får inte nog av Ernst":

"Det råder Kirchsteiger-feber i Sverige. På ”Ernst-klubbar” är folk barfota och myser med levande ljus. En kille har tatuerat Ernst över halva magen.
– Och folk har döpt sina barn efter mig. Haha, vad man ställer till med, säger den omåttligt populära programledaren."

Jo, det är faktiskt sant och jag vet inte om jag ska skratta åt eländet eller hoppa ut genom fönstret. Det är fanimej helt sanslöst. Tror ni mig inte kan ni läsa det själva på
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3362735.ab

Det får mig att fundera... Har jag missuppfattat hela grejen? Är det jag som är onormal och udda? Är Ernst verkligen så bra och populär och snygg och... alldeles, alldeles underbar? Finns det verkligen en Ernst-kult därute i Svea Rike som jag (och förvisso alla jag känner) har missat?

Nä ni - jag vägrar tro på skiten. Det här är bara en fejkad kuliss. Liksom Roy Andersson har duperat filmkritikerkåren verkar Ernst ha ett entourage av fjäskande kvällstidningsredaktörer.

Så måste det vara. för om det inte är så, och om svenska folket är så erbarmerligt dumma i pallet så att de bildar klubbar i hans namn och tatuerar in det sistnämnda på sina magar - ja då är det inte mycket hopp för framtiden för detta land.

Om ni ursäktar så måste jag nog ta en Alvedon...

Mycket att tänka på...

... mycket att göra och mycket att skriva, utanför bloggen. Så har mitt liv sett ut den senaste månaden. Och då bloggen finns till för min egen, högst terapeutiska, skull har det inte blivit några inlägg.

Ni kan vara lugna dock. Jag lovar bättring. Redan om någon dag eller två. Räkna med ett inlägg om varför kärlek > polygami och varför SOK är hycklare.

Kram så länge!

Idag minns vi Anna

Det har redan gått fem år sedan den hemska, hemska morgonen när Anna Lindhs dödsbud nådde oss och omvärlden. Jag blir ledsen bara genom att tänka på det. Och jag är inte unik i det avseendet på något sätt.

Bland mina vänner har jag den stora förmånen att räkna Eva Franchell. Hon har i dagens Aftonbladet skrivit en helt fantastisk text om minnet av och arvet efter Anna. Tack Eva!