Wednesday, April 01, 2009

Det luktar PR-utt om hela Wanja-veckan

Först en disclaimer: Jag skriver inte detta för att jag tror att LO:s ledning gjort ett bra jobb i AMF:s styrelse. Jag gör det inte heller för att skrida till försvar för ett LO som från början gjorde typ alla fel som går att göra i krishanteringen. Nej, jag gör det för att jag, ända sedan Wanja-affären började rulla upp för en dryg vecka sedan, har haft en känsla av att det ligger något annat än fakta bakom denna cirkus.

Jag minns hur jag under måndagförmiddagen förra veckan såg första-sidan på Ekots hemsida och förundrades. Förstanyhet var allvarlig kritik mot LO-Wanja i form av feta krigsrubriker. Andranyhet var att hennes motsvarighet på Svenskt Näringsliv Urban Bäckström funderade på om det verkligen gick att ge ansvarsfrihet för AMF:s styrelse. Med andra ord: Wanja får skit i massor medan Urban ryter till (eller åtminstone säger mjau).

"Men om AMF är ett samägt bolag, varför får bara LO och kvinnan i sammanhanget pisk?", tänkte jag och flera med mig och la pannan i djupa veck. Sen fortsatte det i samma stil. Här nånstans börjar också självutnämnda "PR-experter" uttala sig om att Wanja gömmer sig för media, att hon är feg eller bara usel och alla är ense om att hon borde lämna.

Duktigast i klassen var LO:s ordförande i Skåne som på eget bevåg gick ut i media och talade från hjärtat. Inte i egenskap av lokal LO-boss (för sådant krävs nämligen mandat eller beslut i styrelsen, vilket han inte hade) utan som sur, medelålders man från Skåne, kritiserandes en kvinna i arbetarrörelsens ledning... (känns det igen,någon?)

Forna SN-bossen Ebba Lindsö gick visserligen ut några dagar in på Wanja-veckan och harklade sig och sa försiktigt att "nja, styrelsen hade nog inte information i alla fall". Styrelseordföranden Göran Tunhammar mumlade något om oklarheter. Mr Elmehagen himself uttalar sig stundom diplomatiskt om att allt står rätt till, och att de säkert kommer att hitta en lösning. I nästa andetag är han spontan och arg och och trängd och frångår sina intränade talepunkter. Då attackerar också han Wanja.

Där nånstans skiftade också Wanja-kritiken fokus i rapporteringen. Då var det inte LO-bossens eventuella ansvar i AMF:s styrelse kring fd vd:ns pension som var det stora, då var det alla styrelser hon satt i som var felet. Sossar ska inte göra sånt, då det är väl känt att arbetarrörelsens toppskikt (till skillnad från borgerlighetens dito, eller näringslivet) skor sig, blir pengagalna och maktgalna och ärligt talat - vad håller de egentligen på med i LO-borgen?

Ledarsidor gottar sig åt detta. "Wanja blir ett sänke" deklarer nån i raden av borgerliga kvinnliga ledarskribenter på nån av tidningarna. "Minns ni Monas toblerone-affär?" skriver olika tyckare på diskussionsforum och bloggar och i kommentarsfältet till kvällstidningarnas artiklar. Man riktigt ser hur de myser.

Och så här rullar det på.

Låt oss ta en paus så här långt: Det som kommer fram som är kritiskt mot Wanja blir stoooort. Det som stödjer hennes case skrivs i relativt små bokstäver. Å ena sidan högljutt och argt. Å andra sidan lite tyst och försiktigt. Det blir lite som mr Bean i kyrkan; ni vet den där scenen där han högljutt sjunger med i refrängen men är pinsamt tyst under verserna.

Detta fortsatte under den gångna helgen. Fakta kollas upp lite noggrannare och LO blir som av en slump lite mindre ängsligt i sin kommunikation och krishantering. Nu börjar istället svettdropparna komma fram på SN-folket. Journalisterna börjar försiktigt ställa frågor också till Göran Tunhammar, mr Elmehagens parhäst sedan många år. Även Urban får någon kritisk fråga.

Och när Wanja på söndagkvällen deklarerar att Mr Elmehagen ska betala tillbaka minst 20 millar så svarar först Mr Elmehagen att det där ska nog gå att lösa i bästa samförstånd. Några timmar senare går han till verbal attack och mer eller mindre idiotförklarar LO:s ordförande. (Återigen känns det som att han först har följt rådet från sina rådgivare, för att i nästa stund bli sig själv igen.)

Likt tidvattnet inför ebb börjar drevet så sakteliga lugnas ner och belägringen av LO-borgen dra sig tillbaka. I stort sett de enda som fortfarande kräver Wanjas avgång är nu antingen hasbeens som Lars Törnman eller borgerliga debattörer och ledarskribenter.

Jag tror följande: Jag tror absolut att det fanns skäl att kritisera AMF:s styrelse, uppenbarligen har både vd och vice vd haft bägge händerna i pengaburken medan styrelsen halvsovit sig igenom mötena. Men i det läget tror jag att en annan process sattes igång, i syfte att knäcka Wanja en gång för alla.

För så som affären rullades upp efter det första avslöjandet luktar det nämligen spinn och überclever pr-strategier lång väg. Det är nog många som har letat i soptunnorna och ringt och klagat hos diverse redaktörer och journalister. Tänk er själva vilktet guldläge vissa krafter i samhället skulle få om det gick att följa upp Mosa-Mona med Väck-med-Wanja?

2 comments:

Anonymous said...

tl;dr

Bimpa said...

Klokt sagt. Eller nåt...