Massor att säga men ingen inspiration

Det finns (som vanligt) mycket att skriva om. Men jag har ärligt talat ingen aning om var jag ska börja...

Ska jag kanske skriva något om Ernst? Nä - faktiskt inte, även om jag vet att många blir besvikna nu. Han har säkert gjort en massa skoj saker under sommaren, och kommer säkerligen pryda både en och två löpsedlar med sina piffiga påhitt. Men jag har sluppit se eller höra honom hela sommaren, så han får hålla på bäst han vill. Jag bryr mig inte! (visst är det en härlig känsla?!)

Ska jag skriva om svininfluensan då? Nä - jag tror inte det heller. Jag hade en släng av något slags flunsa i förra veckan, och så kul är det faktiskt inte att man vill skryta om det. Kärleken råkade dessutom ut för en värre variant, och var däckad i en hel vecka. Jag klarade mig med några dagar.

Zlatan då? Nä - jag går inte igång på Zlatan mer än att han har en ganska häftig förmåga att avgöra viktiga matcher med helt absurda mål. Till skillnad från Kim Källström, som mestadels verkar vara på fel ställe vid fel tidpunkt.

Jag skulle förvisso kunna skriva om att jag och Kärleken var i Kumla den gångna helgen, där vi bland annat gick runt i mina gamla kvarter (eller "hoods" som det heter i Stockholm) och hälsade på både Timmy och Anna samt Vesa och Ann-Marie. Plus systrar x 2 med familjer. Och så far och bror förstås. Men jag tror faktiskt att jag sparar det till en annan gång, har en del att säga om Kumla och det tarvar både mer tid och dito textmassa.

Jag ska också villigt erkänna att jag nog haft en och annan tanke på att blogga om det som sker just nu inom (s); dvs positionering inför partikongressen och annat. Typiska symptom är artiklar på DN-debatt eller SvD-Brännpunkt som provocerar och sedermera bemöts med ramaskri eller applåder. Ett annat vanligt förekommande symptom är alla dessa självutnämnda uttolkare av sanning och rätt som uttalar sig om vad (s) och framförallt Mona behöver göra för att vinna valet. Men jag sparar även den till senare, den förtjänar ett eget kapitel.

Jag har också varit sugen på att skriva om det krig som just nu pågår inom psykiatrin, där Socialstyrelsen (med rätta!) slår fast att den sorts behandling som ger bevisat bäst resultat (läs: KBT, kognitiv beteendeterapi) också ska ha första prio när man ska ge råd om vilken typ av behandlingsform som bör rekommenderas.

Med tanke på hur illa ställt det är inom den svenska psykvården borde detta applåderas; äntligen ska vårdrekommendationer och riktlinjer vara grundad på vad som ger bäst resultat! För mig är det en självklarhet - inom vilket annat vårdområde skulle flum och uppenbarligen rätt bristfälliga kunskaper om behandligen i fråga ger resultat få rumstera fritt med människors häsa. Men icke - istället känner sig de som bekänner sig till andra former av behandling mer eller mindre kränkta av detta, oftast personligen uthängda, och det förekommer enligt uppgift såväl hot mot de som föreslår de nya riktlinjerna som rätt starka uttalanden om huruvida Socialstyrelsen har något existensberättigande.

Jag hoppas innerligt att Socialstyrelsen står på sig, så att vi någon gång får fason på den svenska psykvården. Allt annat vore en skam. Å andra sidan är det en bransch som lämnar rätt mycket övrigt att önska.

Så - det blev ändå några rader till slut. Återkommer inom kort med en käftsmäll åt SL... Shit vad de är usla!

På återseende!