Att leva med katter är inte alltid enkelt...

I oktober förra året förbarmade jag mig över två katter, som en god vän inte hade möjlighet att ta hand om längre. Beslutet var enkelt, jag hade under en tid funderat på att skaffa katter men inte gjort något åt det. Istället hade jag ett evighetsprojekt i form av ett tomt akvarium i vardagsrummet som heller aldrig kommit igång. (nån som ser ett mönster? ;-)

Iaf, när min vän ringde fattade jag beslutet snabbt. Självklart skulle de bägge kattdamerna Martini och Garbo (formerly known as Smulan) bo hos mig!

Det är ett beslut jag inte ångrar en sekund - även om det är rätt bökigt från stund till annan.

Främsta fördelen med ha katter hemma är helt klart den drastiskt höjda mysfaktorn. Bor man som jag gör själv på 68 m2 är det lätt att det blir lite tomt... det blir det aldrig med katter. Tvärtom! Allra mysigast var det när jag låg influensasjuk i november med över 39 graders feber. Då var katterna aldrig längre än en meter ifrån mig, oftast låg de på mig och använde min feberheta kropp som element... ;-)

Sen är det överhuvudtaget mysigt med katter; den vida omtalade integriteten och egna viljan gör ju att de klår andra husdjur på de flesta fronter.

Till det bökiga hör dock att denna egna vilja kan ta sig absurda uttryck. T ex så är det något som från och till stör den annars så väna kattfröken Martini. Då blir hon synbart tjurig, kloar lite på en möbel eller två och går om det vill sig riktigt illa ut i hallen och använder hallgolvet som kattlåda.

Det händer inte ofta - men tillräckligt ofta för att det ska vara lite småtrist. Om det är någon som har tips på hur man kommer till rätta med dylikt beteende får gärna bidra...