Thursday, October 02, 2008

Som om tiden stått still

Jag ska inte påstå att jag är perfekt på något sätt. Jag har inte facit. Och jag hatar när oinbjudna förståsigpå-are kommer med pekpinnar i tid och otid, allra helst enligt epitetet "det var bättre förr".

Men med risk för att låta som en gammal sossegubbe kan jag faktiskt inte låta bli i det här fallet.

Jag pratar nämligen om dagens SSU i Stockholm och vad de pysslar med och inte pysslar med. Om ni orkar hänga med på en liten historisk resa ska jag försöka förklara varför:

Jo, förstår ni, på den gamla goda tiden (;-), när jag för drygt 15 år sedan gick med i SSU, var det verkligheten och sakpolitiken som var drivkraften hos de allra flesta. Jag själv gick med för att jag var sur på dåvarande regeringen. Den då skenande ungdomsarbetslösheten engagerade många. Liksom de taskiga möjligheterna som fanns att flytta hemifrån. Orättvisa skatter. Nolltaxa i kollektivtrafiken. Studielön. You name it.

När vi SSU:are sågs pratade vi alltid politik. I Kumla hade vi en egen lokal. I Karlskoga, där man ofta spelade rollspel, hade man ett eget, förvisso fallfärdigt hus. I Örebro ett eget café. Oavsett var vi träffades blev det ofta heta och intensiva diskussioner. Jag, som i skolan alltid diskuterat och debatterat så fort jag fått chansen, lärde mig (den hårda vägen) att inte ge mig in i en diskussion med pålästa debattörer utan att ha på fötterna. Många timmar blev det; med sena nätter, skratt i massor och vänskap för resten av livet. Och så lite kärlek... ;-)

Men så fanns det några få medlemmar, som enligt egen utsago utgjorde nåt slags "avantgarde" inom SSU och socialdemokratin. De hette sådant som Martin, Hans och Thomas och de läste gärna Marx och spred hans evangelium. Fick de chansen att dunka svåra ord och långa, fejkat akademiska, haranger i huvudet på oss andra tog de den. Och så skrev de insinuanta motioner och låååånga artiklar.

"Entledigande av socialliberaler i socialdemokratisk skrud" var en favorit ur motionsskörden. "Varför breddverksamhet?" ur artikeldito. Det fanns alltid ett von oben-perspektiv i deras sätt att vara och möta oss andra.

Några av dem försökte några år senare starta en SSU-förening där man bara fick vara medlem om man hade 100 högskolepoäng. SSU-Societet, skulle föreningen heta om jag minns rätt.

Absurt, jag vet. Men väldigt typiskt för detta pretto-gäng.

I alla fall, under de första åren av mitt engagemang var dessa elitister i klar minoritet. Men efter att ha bråkat och insinuerat och motionerat och i vissa fall mobbat motståndare så var de plötsligt i majoritet.

Inte för att de hade blivit så många fler (det hade ju liksom varit kontraproduktivt sett till deras "affärsidé" att ett upplyst fåtal gick före pöbeln), utan för att många andra, dvs de som en gång engagerat sig politiskt för att de var intresserade av just politik (och inte av att bråka), slutade i rask takt. För vem vill vara engagerad på fritiden om det som erbjuds är magont och konflikter?

Av det som bara några år tidigare varit ett livaktigt, diskussionsintensivt och väldigt dagspolitiskt drillat SSU-gäng fanns nu kvar ett sargat, sönderbråkat och svagt SSU-distrikt med en likriktad politisk inriktning. Oliktänkare gjorde sig icke besvär. Bitter? Jag? Nej - inte nu. Men jag var hyfsat förbannad då.

Varför denna långa harang med fagra minnen från fornstora dar?

Jo - i förra veckan gick att läsa om hur SSU i Stockholm skickat ut ett pressmeddelande där man förvisso inte gillade metoden, men där man ändå ville ge en blombukett till den som förgiftat Svenskt Näringslivs personal med magsjuke-bakterier.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som för ett år sedan äcklades av de antivåldsdemonstrationer som arrangerades då, eftersom det var överklassungdomar som slagits med varandra, med dödligt utfall.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som inför årets första maj-firande affischerade min dåvarande bostadsort Skärholmen med följande två "säljande" budskap:

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" och favoriten "110 års facklig kamp fortsätter".

Detta i ett område med massor av saftig härlig dagspolitik att engagera presumtiva sympatisörer och medlemmar med. Bostadssituationen. Arbetslösheten. Ungdomars framtidsmöjligheter. Listan kan göras hur lång som helst.

Men nej - det är väl för infantilt att prata om det som sker här och nu. För lite tes-tuggeri. För folkligt att prata ungdomsarbetslöshet.

För vad är väl klassisk medlemsvärvning och folkrörelsearbete när man kan skicka (förhoppningsvis) ironiska pressmeddelanden om bakterieattacker mot kapitalismens högborg, blogga om att klasshat är bra och diskutera Marx teorier i ett post-industriellt samhälle i en studiecirkel med fem deltagare?

"Vadå" säger säkert några av er som läser detta. "Låt ungdomarna göra sina egna misstag".

Nja. Det är liksom det som är problemet. De gör inte sina egna misstag. De gör om min SSU-generations misstag. Och det är f-n inte OK.

15 comments:

Letti said...

Ja det här finns det mycket att tycka till om. Men jag nöjer mig med att undra vad SSU Stockholms senaste pressmeddelanden har med någonting att göra?

Och så tycker jag verkligen att antivåldsdebatten som uppstod efter mordet på Ricardo är mer komplex än vad du ger utryck för här.

Bimpa said...

Det jag menar är att man lägger tid och kraft på rätt knasiga saker. SSU är ju de facto i kris, en dito som jag och min generation i SSU var med och förstärkte/skapade en gång i tiden. Den publicitet som fås nu är när man gillar bakterier i Svenskt Näringslivs matsal och tycker att överklassens ungdomar kan få göra upp bäst dom vill.

Orättvist? Delvis. Till och med jag fattar försöket till långsökt "PR-kupp" mot medialogiken i det första exemplet medan det andra bara är korkat.

Och om SSU syntes i debatten i en massa andra frågor som rör politik och riktiga människor och mina exempel skulle drunkna i all annan verksamhet - då tar jag gärna tillbaka det jag nyss skrivit.

Nu är det ju inte riktigt så. Och det jag den förste att beklaga.

Letti said...

Problemet är ju att SSU Stockholm gör 100 saker varav dessa märks.

Och håller du inte med om att det är anmärkningsvärt att det blir ett sådant pådrag när Ricardo mördas på Kungsholmen när en annan kille hade mördats på ett inte helt olikt sätt veckan innan utan en notis? Det är tydligen skillnad på folk och folk.

Bimpa said...

Jag kan visst tycka att det är suger att det ena inte uppmärksammas medan det andra gör det. Så funkar väldigt mycket i den på många sätt sjuka värld vi lever i. Men sorry, det rättfärdigar inte kommentarer om att "låt dem slå ihjäl varandra, de är ju ändå överklass". ALlra minst för att uppmärksamma orättvisan i mediabevakningen.

Om det är ironi framgick inte det. Och det spelar ingen roll. Ansvaret för misslyckad kommunikation är alltid kommunikatörens.

Jag lovar - det finns andra sätt att skapa opinion än att säga dumma saker, även om det kan vara lockande ibland.

Letti said...

Nej, det är faktiskt också mottagerns ansvar att försöka förstå vad som försöker sägas.

Jag tycker förstås inte att någon ska slå ihjäl någon annan. Men det citatet är ju en perfekt parafras på hur överklassen och media resonerar om den svenska arbetarklassen för att inte tala om de allra flesta människor i hela världen.

Jag tycker att likgiltigheten och tystnaden inför de stora massornas död och svält är betydligt mer upprörande. Citatet du plockat fram är är ingenting i jämförelse med den onda tystnad som de flesta av oss välbeställda i västvärlden ger utryck för varje dag. Att klanka ner på det citatet är att blunda för sin egen delaktighet och förringa vad som ständigt sker omkring oss.

Bimpa said...

Två invändningar. För det första är du tyvärr ute och cyklar vad gäller vems ansvaret är om information inte går fram. Det du skriver kan måhända gälla i en relation med två jämbördiga parter. Men som en politisk rörelse som försöker bilda opinion och nå ut till ungdomar och andra är ansvaret helt och fullt på den som formulerar budskap och försöker nå fram. Så är det bara.

Det andra du skriver, det om parafras, blir lite väl teoretiskt för min smak. Det blir en pseudodebatt. När typ hela Sverige är upprörda över ungdomsvåldet säger SSU i Stockholm att det inte gör nåt att överklassungarna slår ihjäl varandra. Om det var tänkt som ett PR-utspel för att bilda opinion kan man nog säga att det misslyckades. Jag har inte hört en enda, förutom från det interna SSU-gänget, som tyckt att det var varken bra eller smart.

Letti said...

Men Jimmy, nu bevisar du lite min poäng. Du syftar på ett blogginlägg som skrevs av en medlem i SSU Stockholm men du väljer att misstolka det som en officiell ståndpunkt för SSU Stockholm. Du om någon vet bättre.

Den politiska debatten är fördummande och jag tänker inte acceptera att nivån sänks ytterligare genom att förutsätta att läsaren inte förstår någonting som inte skrivs på näsan.

Vi kan ställa högre intellektuella krav på våra medmänniskor än så. Annars är det ju ingen idé att diskutera.

Bimpa said...

Nähä du, så lätt kommer du inte undan. =)

Det där argumentet har jag nämligen hört förr, dvs att folk är mycket smartare än vad vi tror och att det därför är helt ok att skriva svårt och komplicerat och allrahelst knappt förståeligt.

Sorry, med all respekt, så är det där lika mycket bullshit nu som då.

Att skriva/kommunicera så att folk förstår har nämligen inget med att dissa människors intelligens eller fattningsförmåga att göra. Det handlar om kontext och förkunskap i ämnet, t ex. Om simpla insikter om hur man tar till sig information.

Om man som ung tjej/kille är orolig för att gå ut på kvällarna pga våldet, och nån ungdomspolitiker säger "Låt dem slå ihjäl varandra, lite klasshat har ingen dött av" eller nåt i den stilen så vet vi hur reaktionen blir i 99 fall av 100.

Med det är inte sagt att jag tycker att den politiska debatten är på en särskilt bra nivå. Men den är där den är, och som politiskt ungdomsförbund som kämpar för att få utrymme och nya medlemmar måste man anpassa sig till hur verkligheten ser ut.

Ta första maj-affischerna t ex. Varför inte skriva: "Sluta pissa på förorten" eller "Sälj inte våra bostäder" eller "Lägg inte ner närakuten" eller "Satsa på ungdomarna i förorten" eller "Höj inte SL-kortet" eller "Alla behöver äta - nej till skolmåltidsavgifter" eller... Ja du förstår.

Det är inte att skriva folk på näsan. Det är att försöka nå fram.

Letti said...

Våldsdebatten och affischdebatten är ju två helt olika saker! Affischerna är exempel på internhumor som självklart inte når fram.

Det ur sitt sammanhang utryckta citatet från ett blogginlägg är en annan sak. Jag undrar fortfarande hur du försvarar att klanka ner på det citatet utan att diskutera hela blogginläggets innehåll? Och jag undrar varför det citatet är så speciellt att det förtjänar någon uppmärksamhet alls? Inställningen är ju norm när det kommer till folk i allmänhet, se min tidigare kommentar.

Bimpa said...

Varför är det viktigt? Därför att det är ett rackarns bra exempel på hur fel det kan bli, och hur urbota dumt det är.

Bloggaren i det fallet är ju dessutom aktuell med bland annat följande: http://s-bloggen.blogspot.com/2008/09/pressmedelande-internets-frsta.html

Folk får tycka vad de vill. Jag också. Jag tycker att detta luktar elitism och resonemanget om "upplyst elit" som jag beskrev i mitt första inlägg. Och det luktar rätt illa.

T.Virolainen said...

Jag kan bara konstatera att antingen så har engagemanget att "faktiskt görs något" istället för att bara sitta och gnälla och förvänta sig att någon annan ska ta tag i saken minskat, eller så väljer yngre människor andra vägar (tex organisationer som Attac) att uttrycka sina åsikter än att gå med i de politiska ungdomsförbunden.

Jag minns med värme hur det var att bli välkomnad in i gemenskapen i SSU Kumla, hur alla vi som var engagerade där också blev vänner "på riktigt" trots att vi ofta tänkte olika och hur vi tillsammans lyckades växa, skaffa oss kontakter (minns tex studiebesöket i riksdagen)och så småningom också blev accepterade och omtyckta i "vuxenpolitiken". Kumlaavdelningen, och i viss mån också distriktet präglades av en stämning som sa att allt var ok, bara man var beredd att lyssna till vad andra sa och ta intryck av detta.

Det här var såklart innan elitismen och de interna stridigheterna tog över fokus, innan vi började baktala och smutskasta varandra, på den tiden vi fortfarande kunde vara oense, men ändå enade.

För min del började resan mot avgrunden på vallägret 1995(?) i Luleå(?) där vi i samma demonstrationståg gick med olika budskap ("JA till EU", "NEJ till EU"), där krig fördes om dagens låt på lägerradion skulle vara "EU-hymnen" eller "Staten och kapitalet", där höger- och vänsterfalangerna inom organisationen, i alla fall för mig, bildades. Där slutade SSU vara roligt för mig, jag tyckte fortfarande om mina vänner såklart, men det som lockade från början, de gemensamma värderingarna, sammanhållningen, vi-känslan fanns inte längre och det fanns inte så mycket kvar av det som lockade mig att börja, och sporrade mig att fortsätta, med politik.

Sen vill jag bara kommentera att det också fanns en SSU-klubb i Örebro som hette "SSU 18+", det var första gången jag upplevde någon form av elitism inom SSU, det var inte alls kul att veta att man inte var välkommen där bara för att man var under 18 år. Jag kommer ihåg att det var då jag kände för första gången att jag inte var välkommen i något sammanhang som hade med SSU att göra.

Nu är jag 30 år (om en månad), jag har över 400 högskolepoäng, är jag klokare? Ja antagligen. Är jag "bättre"? Inte ett jävla dugg.

Hur som helst, det var kul så länge det varade, och jag vårdar mina minnen ömt!

Björn Sundin said...

Jimmy: Det var f-n ta mig det bästa jag läst sedan konfirmationen, som Tycho Jonsson skulle sagt.

Eftersom jag ju var målet med motionen om "uteslutande av socialliberaler i socialistiskt skrud" så känns det särskilt skönt att du utgår från den tiden och kopplar det till dagens fantastiskt korkade utspel från somliga SSUare...

Fast det är ju egentligen otroligt nedslående att historien går igen. Och igen. Och igen.

Å andra sidan är det kanske därför kampen alltid fortsätter. Hasta la victoria. Siempre!

Alexandra said...

Ett mycket bra inlägg Jimmy! Jag har aldrig varit med i SSU, men fick en jubileumsbok på kongressen i Örebro där jag läste om höger-vänster och falangsossar.

... Och det är alltid sändarens inte mottagarens ansvar att budskapet har "gått hem"

Bimpa said...

Tack alla för att ni läst och tyckt till! Särskilt tack till Lilleman för att du "brings back old memories", och tack Björn för att du infiltrerat (s) de senaste 15 åren... :-)

Och självklart en stor tack-kram till Letti för att du säger emot! Ser fram emot kommande diskussioner... ;-)

Boa said...

Hej Bimba!
Fan vilket bra inlägg. Jag minns också vårat gamla ssu gäng med glädje och värme och jag saknar er.Kul att ni båda tyckte att ni kände er vällkomnade i gänget då jag var ordförande.
Mvh Anders Boa Lövegard.