Hatkärlek

Jag drömde om min bok i natt igen. Another chapter revealed, liksom. Just nu är jag inte nöjd med hur storyn utvecklar sig. Å andra sidan vet man ju inte vad nästa kapitel innehåller.

Jag ser därför till att skriva ner alltsammans, så att jag någon gång i framtiden när det är dags att sammanställa mästerverket åtminstone har chansen att läsa det som mitt undermedvetna propsar på ska finnas med som en viktig del av handlingen. Jag menar - det är ju inte förrän om kanske 30 år som jag ska bli författare på heltid så det är ju knappast någon brådska.

Jag älskar värmen. Jag hatar värmen. Så - nu kopplade jag texten till rubriken också, visst är jag duktig? ;-) Just nu hatar jag värmen då den hindrar mig från min välbehövliga skönhetssömn. Det jag allra helst vill göra är att ta en sval dusch. Och det är ju ingen bra strategi kl 23.27 om man vill gå upp tidigt dagen efter. Dessutom gör värmen att mina bägge kattdamer nu orkar leka, busa och hitta på jävelskap. Ingen bra strategi det heller kl 23.32 om man vill gå upp tidigt dagen efter.

Funderar på att raka mig imorgon, för att därigenom förpassa det yviga sommarskägget till de sälla jaktmarkerna. Undrar om Ernst skulle kunna skapa rubriker genom att raka av sig ett sommarskägg. Kan nästan se det framför mig:
"Ernst i rakbladsdrama", "Ernst skäggchock", "Ernst skägg i exlusiv intervju: Jag blev förnedrad".

Personliga favoriten: "Ernst: Jag gjorde det för mina manliga beundrares skull"

Hallsberg sämsta kommunen i Sverige?

Jag var i Hallsberg för ett par veckor sedan. Tog en taxi från stationen till bowlinghallen, där jag skulle ansluta till en redan påbörjad svensexa. Artig och väluppfostrad som jag är frågade jag taxichauffören om det händer nåt kul i Hallsberg. Skrattet jag fick till svar var både ärligt och sorgligt. "Nädu", sa han på klingande närkingska när han skrattat klart, "det var många år sen det hände nåt i Hallsberg."

Häromdagen läste på en av tidningarnas hemsidor att Hallsberg rankas som den sämsta kommunen i landet. "Sälj huset och flytta därifrån om du kan" var rådet. Jämförelsen hade gjors utifrån framtidsutsikter, kommunledning och flera andra faktorer.

Även om undersökningen kändes något ytlig (hur kan man mäta "bäst och sämst" på det sättet?) så är jag som gammal Kumla-bo tillika Hallsbergs-belackare vare sig förvånad eller ledsen. Taxichauffören har ju rätt: Hallsberg är verkligen ett av de tråkigaste ställen som finns. Till och med Fjugesta är roligare. Det Hallsberg har är en lång gata (Östra och Västra Storgatan), en överdimensionerad tågstation och en dito gymnasieskola. That´s it.

Det känns som att kommunstrategen (jo - Hallsberg har faktiskt en sådan) har en del att göra... ;-)

Att börja nätdejta är ingen lek

Jag är just nu i startgroparna för att börja testa lyckan på några av de dejtingsajter som finns på nätet. Tesen är enkel: kvinnan i mitt liv kommer inte att knacka på dörren och fråga chans bara så där spontant (även om det vore trevligt...) Nä - det är nog fortfarande så i vårt patriarkala samhälle att det är upp till mannen/männen att ta initiativ och bli projektledare om det ska hända nåt överhuvudtaget.

Så jag skaffade mig en profil på en av de mest kända sajterna, la upp bild och skrev nåt småtrevligt om mig själv. Jag gjorde till och med ett personlighetstest; enligt det var jag mest en "äventyrare". (Yeah right... det går bra att sluta skratta nu, ni som känner mig...)

Sen var det dags att börja leta. Hitta någon/några som känns intressanta. Bli lite nyfiken. Flörta järnet.

Eller - det var det jag trodde i alla fall. Men ack nej, här ska det pejas först. Ska du ha nåt som helst utbyte av sajten (med utbyte menas "komma i kontakt med den person som du vill få kontakt med") så måste du nämligen betala. Helst tvåhundra spänn i månaden ett halvår i förskott.

Eh... va? Jag kan inte anklagas för att vara nåt ekonomiskt geni, men nog tusan tror jag att jag är läskunnig. Och jag såg inget under alla de steg med profilbild och profiltext som sa att "bara så du vet, du måste pröjsa om du ska ha nån framgång".

Jag känner många som har träffat kärleken på nätet, och jag tänker ge det ett ärligt försök. Men jag blir alltid lite skeptisk när jag får en känsla att jag blir lurad.

Ernst i farten igen...

Nej, jag tänker inte göra Ernst till en ny Roy Andersson (läs tidigare inlägg om ni inte fattar). Men jag är lite fascinerad av hur denna drama-queen från Närke lyckas få till rubriker av ingenting.

Igår t ex, så kunde man läsa i Aftonbladet om hur Ernst nästan fick sätta livet till under en inspelning i Stockholms skärgård. Eller det var iaf det intryck man fick av löpsedeln (!) och av ord som följande i själva artikeln:

"– Det gick så snabbt allting, och jag hörde skepparn som var med ropa: Så här får de inte göra Ernst! Kan du simma? Då var jag rädd, det var jag.
Vad hann du tänka?
– Inget, vi kunde bara ha någon slags tro på varann. Att vi skulle klara det."

Oops. Vad är detta? Har jag haft fel om karln? Är han innerst inne en hjälte, eller till och med en tvättäkta superhjälte som med risk för liv och lem gör en insats för mänskligheten/skärgårdsborna/alla beundrare?

Nja. Kanske inte ändå. För om man läser artikeln så inser man att orsaken till uppståndelsen var att den helikopter som filmade Ernst och en annan man i en liten båt orsakade så mycket vågor att båten var nära att välta... Oj då. Stackars liten. Kom

Sorry, Ernst. Du är ingen superhjälte, du är inte ens någon hjälte. Just nu befinner du dig i samma otrevliga fack som Big Brother-Linda, bluff-Runar och Gynning-jäntan varit i länge: ni som gör allt för att få rubriker i kvälls- och skvallerpress. Och det är f-n inget att vara stolt över.

Ni som inte såg löpsedeln (!) och artikeln igår, kan läsa om "dramat" här:
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article2982994.ab

Vad gör man inte för sina katter...

Två som omsöm njuter, omsöm lider av värmen är mina bägge katter. Njut-delen hör samman med den nya, med nät inhägnade, balkongen. Lidandet = varmt om man har päls.


För att lindra det sistnämnda gör jag då och då en insats av ren barmhärtighet, vilket innebär att jag under vilda protester och hot om våld meddelst klor (riktat mot mig) bär in dem i duschen och duschar dem med ljummet, härligt vatten.


Nyss, efter att ha brottats med den ena katten som försökte fly vattenstrålen genom att klättra på min rygg, sa jag de tänkvärda orden: "Du kanske inte tackar mig nu, men du kommer att göra det sen"...


Vänta lite nu här, time-out: vem tror jag att jag är? Fluortanten? Suck...

Skön seger i sjuk värme

Idag var det dags för tennismatch igen, mot Magnus som lyckats hitta en ledig dag i den späckade jobbkalendern.

Då vi inte riktigt hann helt färdigt förra gången bokade vi 3 timmar denna gång, istället för 2. Mitt på dagen. I brännande sol och 40-grader i skuggan. Som ni förstår så var det upplagt för stordåd.

Matchen blev återigen jämn, och Magnus visade liksom förra gången att han är en svårspelad motståndare. Men 3 timmar och 25 minuter och fem liter vatten senare, och där Magnus skrapat upp såväl knä som armbåge (se bilden nedan), stod undertecknad till slut som segrare. Slutsiffrorna blev 4-6, 6-4 och 7-6 (7-3). Till storyn hör att Magnus hade 40-0 och egen serve i ställningen 5-4 i tredje set...

Hoppas det blir fler matcher i sommar, både mot Magnus (när han repat sig) och Erik "Kaggen" Sandberg när han vågar komma hem från landet eller var han nu gömmer sig nånstans.

Vem f-n beundrar Ernst?

För någon vecka sedan läste jag i en av kvällstidningarna om Ernst. Ni vet - Ernst Kirsteigher eller hur han nu stavar. I ingressen stod det nånting i stil med "Ernst - som beundras av både kvinnor och män".

Jag har gått och funderat på den beskrivningen sedan dess. "...beundras av både kvinnor och män". Det är starka ord. Alldeles för starka.

För nog kan karln odla sitt varumärke, och nog finns det en hel del (allt färre, så vitt jag kan förstå) som tycker att han gör bra TV-program. Men jag har nog aldrig någonsin hört någon uttrycka någon slags beundran. Inte ens i närheten. Däremot vet jag att vissa tittar på hans program så att de kan skratta åt hans självupptagna beteende och överdrivna uppskattning av sin egen roll i världsalltets utveckling. Som en snäll sorts lyteskomik fast inte om hans utseende, utan om hans sätt att vara framför kameran.

Så - upp till bevis. Ni som läser denna blogg kan nog med något undantag anses vara normala människor med normal TV-konsumtion. Alla som "beundrar" Ernst ombedes skriva en kommentar, och allra helst skriva varför...

Lägesrapport och så lite fotboll

Först en lägesrapport om sakernas tillstånd: Är tillbaka i jobblunken igen. Känns förvånansvärt bra. Lagom mycket att göra, och tid finns både till att njuta av solen och värmen som hittat hit och att jobba med det som är kvar av flyttgöra.
Apropå flytten är jag nu helt klar med gamla lägenheten, och jobbar oförtrutet vidare med att komma i ordning i nya. Känns riktigt bra, även om jag ärligt talat är rätt trött på flyttkartonger... Vad gäller katterna så trivs de på balkongen, vilket bilderna nedan kanske visar.


Det som är lite tråkigt är att flera av mina närmaste vänner inte är tillgängliga för att umbås. Hade faktiskt varit kul om det fanns fler att "leka" med. Nya grannen Jenny är hemma nån gång i veckan, packar om väskorna och vänder, redo för nya äventyr med älsklingen P. Kenneth och hans Klara ägnar semestern åt att bygga kök, montera möbler och sätta upp lister i den lägenhet de vill sälja senare i sommar. Magnus "jag kan aldrig sluta jobba" Ekman tar på sig dubbla pass på jobbet, och jobbar dessutom extra på krogen. Även om de var och en har fullt giltiga skäl för sin frånvaro får det fan bli bättring här framöver... ;-)
Skönt är dock att systrar x 2 samt farsgubben kommer och hälsar på imorgon. Hoppas kunna åka ner till Sydnärke jag också, det är nåt särskilt med att krama syskonbarn, äta Semurgs kebabrulle med mild sås och njuta av tystnaden ute i Skeppsta, där farsan bor.

Glada arbetare på plats i Bandhagen, där Kenneth och Klara renoverar lägenhet.

Köket så som det såg ut onsdag kväll vid 20.00 ca. Några timmar senare var det riktigt fint.

Så till fotbollen. Jag var nyss och såg Bajen vinna kvartsfinalen i Svenska cupen mot mitt andra fd hemmalag Valsta Syrianska. För ett antal år sedan var jag med och fattade beslut om att bygga den vackra Midgårdsvallen i Märsta, där V-Syrianska spelar sina hemmamatcher och det kändes bra att komma tillbaka i den grön-vita skruden.
Kvällen till ära sattes nytt publikrekord, med över 3100 åskådare. Vädret var dessutom strålande.
So far so good. Men det jag inte köper är hur vissa ditresta bajen-supporters sköter sig.
Några exempel.
"Vi hatar Valsta" skanderar en del av klacken. "Ni kan sluta trumma nu" skriks det till det tappra Valsta-klacken, som är härliga att skåda med sitt oavbrutna stöd till sitt lag. "Ni bränner bara kebaben" ropas det vid ett tillfälle. Eh... va? Vad är det för larv? De spelar ju för f-n i div 1, spelar just ikväll den kanske största matchen i sin karriär och kan på intet sätt utgöra någon konkurrent mot Bajen, förutom just i denna match där Bajen vann lätt med 4-0, vilket var i underkant. Så varför detta "hat"? Jag vet dessutom att flera av dem som följer Valsta Syrianska är trogna Bajen-fans, på samma sätt som flera Bajen-fans jag känner hejar på Barcelona eller Man Utd i andra ligor. Nä - väx upp ett par decimeter. Vissa lite storhet. Vissa vad fotboll och idrott handlar om egentligen.
Så till kvällens mest absurda: En bit in i matchen kommer det ett ganska stort gäng s k Bajen-fans springande från vägen utanför, och försöker klättra över det tre-fyra meter höga stängslet in på arenan. Strax efter kom polisen i sina pikétbussar och de lyckades, tillsammans med tappra ordningsvakter på arenan, få ordning på gänget, under vilda protester. Det här fattar jag inte heller. Biljetterna kostade 110 kronor, och det fanns gott om plats. Varför bråka med polisen och ordningsmakten i onödan? Men det är klart, det förutsätter ju att det är fotbollen som är det viktiga och så verkar knappast vara fallet hos vissa pubertala fjunisgäng, oavsett vilket lag de säger sig heja på.

Äntligen match på Söderstadion igen!

Ikväll var det äntligen dags att se Bajen på Söderstadion igen. Motståndare var mitt "gamla" hemmalag Örebro SK, och dagen till ära var en annan av mina kompisar hemifrån på besök. Två flugor slogs i en smäll, och Vesa (som kompisen heter) fick göra debut på Söderstadions norra läktare.

Det var tyvärr en skitmatch, där Bajen inte alls bjöd upp så som de visat att de kan göra och där ÖSK visade varför de ligger i botten av tabellen. Det dåliga spelet ackompanjerades dessutom av årets sämsta domarinsats i form av Daniel Stålhammar och co. Jag är själv domare (om än i basket), och känner en som dömer i allsvenskan, så jag är ingen "domarhatare". Och jag har inget som helst problem med att domare blåser när Hammarbyspelare begår överträdelser mot regelboken. Men ska det blåsas åt ena hållet ska det f-n göras åt andra hållet också. Och det var där Stålhammar fallerade i stor skala. Den ojämna bedömningen hade kunnat bli matchavgörande om matchen hade varit av en annan karaktär. Nu bidrog det bara till den dåliga stämningen på läktaren. Och det är dubbelt tråkigt, då det gör att domarföraktet späs på till nästa gång, då domarinsatsen kanske är utan anmärkning men domarna får skit ändå.

Vi som var där, dvs Vesa, jag och min homeboy Serkan, var dock glada ändå, som bilderna nedan kanske kan vara bevis på. =)

Hjältarnas tid del 3

Som ni kanske har förstått så var min flytt en jäkla mardröm. Jag påstår inte att den var värre än någon annan flytt som du som läser detta varit med om. Men för mig var den hemsk. Eller - i alla fall delvis. Torsdagskvällens kollektiva uppackande var en upplevelse. Jag har tyvärr inga bilder från det tillfället, då jag hade fullt upp med att lyda order från Matilda och co... =)

Dagen efter, dvs i fredags, fick jag besök av en av mina äldsta och bästa vänner: Stefan från världsmetropolen Laxå. Vi spelade basket ihop för länge sedan, och har hållt kontakten under alla år.

Stefan är en jäkligt praktiskt lagd person, och jag frågade redan i våras om han kunde hjälpa mig med att sätta upp nät på min balkong, för katternas skull. Detta sade han ja till, och nu var det alltså dags.

Behöver jag säga att nätet blev perfekt?

Kvällen ägnade vi åt att rensa i ut i gamla lägenheten, vilket innebar att skruva ner lampor, takfläkt etc samt bära ner kvarvarande möbler i förrådet. Huvudnumret denna dag blev att koppla ur och bära ner tvättmaskinen som förvisso är rätt ny men som jag inte behöver längre. I hissen på väg upp för att hämta mer bråte möter jag av en slump en av familjerna som bott lika länge som jag i huset, 0ch jag frågar helt sonika om de behöver en tvättmaskin.

Någon halvtimme senare var den installerad i deras lägenhet (Stefan är elektriker...) och en väldigt lycklig och tacksam, men något chockad, familj med två små barn hade bara så där blitt med tvättmaskin. Kul att kiunna göra en insats för mänskligheten.

Oh - by the way. Så här ser hjälten Stefan ut:

Nyinflyttad...

Sitter just nu i soffan i min nya lägenhet och njuter av lugnet. Katterna leker på den in-nätade balkongen, grannarna dricker vin och spelar musik och det råder en nästan udda känsla av stillhet över grannskapet. Skööönt...

Annat var det bara för några dagar sen. De sistgångna dygnen har nämligen varit en veritabel berg- och dalbana, sett utifrån både stress- och trötthetsperspektiv. Panik, ångest och deppattacker ena dagen - lycka, tacksamhet och en ofantlig trötthet nästa dito.

Jag ska vara helt ärlig: jag HATAR att flytta. Jag hatar det. Inte för att jag ogillar förändring. Inte för att jag har särskilt svårt att släppa taget. Nä - det handlar om att det är ett jäkla skitgöra med att packa ner hela sitt liv, gärna sorterat in i minsta detalj, för att sen förflytta hela rasket till ett annat ställe där det ska packas upp igen.

När klockan var halv fyra natten till torsdag stod jag på balkongen i min andra lägenhet, med massor kvar att packa, och övervägde att förära grannskapet ett primalskrik.

Drygt fyra timmar senare kom fyra starka män från flyttfirman och räddade dagen. Och det var bara början.

Vid lunchtid låg jag på en gräsmatta hos mina nya grannar Jenny och P och slumrade tillsammans med mina katter.

Framåt kvällen gjorde jag mitt bästa för att hänga med i tempot när mina vänner Matilda, Mathias, Malin, Per, Anna-Karin, Linda och Jenny packade upp och organiserade mitt liv. Ni skulle ha varit där - vi var totalt åtta sossar som skulle inreda och möblera min lägenhet, och nivån på det kollektiva beslutsfattandet var av episkt slag... ;-)

Jag återkommer med mer imorgon, det finns mycket mer att berätta. Just nu tänker jag bara njuta av lugnet och somna till suset från min nyinstallerade takfläkt... God natt! =)

Apropå förorten...

... så har en av mina favoritartister på senare år, Akon, skrivit en jäkligt fräsch låt som heter "Pot of Gold". Förutom ett oerhört skönt gung och fantastiskt stämsångsarr, så är delar av texten värd en hel del eftertanke.

T ex så inleds en av verserna med följande fras:
"You´ll soon loose track of which way is up when you´re always being put down"...
Den som mot förmodan inte förstår hur detta hör ihop med min hyllningstext till förorten från tidigare i somras, får gärna skriva en kommentar så ska jag utveckla. Nu ska jag packa filmer och böcker... (Japp, jag har hur kul som helst...)

PS Akon har också gjort låtar som "Lonely", "Ghetto" och "Gangsta" men "Pot of Gold" är nog den skönaste av dem alla. Tycker jag iaf. DS

Stockholmshem = höjden av serviceanda

Alltså, ibland blir man rätt så frustrerad när saker görs krångligare än vad de behöver vara. Ni vet, när 46-åringar nekas handla på systemet för att de saknar id-kort. Eller när försäkringskassan under de nya reglerna nekar en funktionshindrad personlig assistans då han kan föra gaffeln till munnen. (att han inte kan ta sig till matbordet, lägga upp maten på tallriken etc är inte intressant)

Jag har nyss lagt på luren efter ett ganska långt samtal med min nuvarande hyresvärd Stockholmshem (inför flytten som sker senare i veckan) och jag fick ett rejält smakprov på hur serviceandan kan vara när den är obefintlig.

This is da deal:

När jag visade min lägenhet för presumtiva hyresgäster tidigare i våras berättade jag att jag, om de ville, kunde lämna kvar hatthylla+skohylla i farstun (jag har både farstu + hall, nämligen, och gjorde en liten omdisponering som blev jäkligt bra), ett förbaskat snyggt vitrinskåp på köksväggen samt min tre år gamla tvättmaskin i badrummet. Detta nämnde jag för alla som var här och tittade på lägenheten, och alla hummade positivt så som man gör när man är på visning. Ni vet - så där lagom artigt och väluppfostrat. Med andra ord: bäst att dubbelkolla innan jag flyttar.

Anyway, jag flyttar på torsdag och ringde till min hyresvärd för att försöka få kontakt med den hyresgäst som ska in i lägenheten. Både för att berätta att de kan flytta in en vecka tidigare om de vill och för att kolla om de ville behålla något av de saker jag kunde tänka mig att lämna kvar.

Från Stockholmshem var det blankt nej. "Vadå kontakt med nästa hyresgäst" var svaret, och kvinnan på förvaltningskontoret lät nästan förnärmad. "Ja men", försökte jag, "jag behöver inte ha personens namn och nummer, utan ni får gärna förmedla kontakten. Vill nästa hyresgäst inte ha kontakt så är det ju inga problem, då tar jag med mig grejerna när jag flyttar"
"Nej så kan man inte göra, det är ju känsligt det här. Det bästa är ju om du tar med dig allt på en gång" Ridå. Jag försökte vädja till nåt slags serviceanda, men det var totalstopp. Även när det gällde inflyttningsdatumet. "Vi har skrivit kontrakt från den 1 augusti, och det tänker vi inte ändra på".

"Nej det vet jag", svarade jag, "men om jag tar risken att stå för lägenheten några dagar när någon annan bor där. Jag vill inte ha några hyrespengar, jag vill bara vara lite smidig". Nope. Njet. No way, José.

Jag har tidigare hyllat hyresrätten på denna blogg, och kommer säkert att göra det igen. Men med ett sådant überfyrkantigt sätt att se på hyresgäster och service så gör Stockholmshem knappast reklam för hyresrätten. Vilket är jäkligt synd.

Nu tar jag med mig grejerna, så att tanten på Stockholmshem blir både glad och nöjd. Hoppas vid gudarna att jag inte störde hennes förberedelser inför kvällens Allsång på Skansen och Morden i Midsummer med mitt obskyra samtal. Usch fy för oförskämda krav på serciveanda och smidighet. Eller hur?

I got my new apartment...

Så. Idag slutfördes affären, och jag är nu innehavare av en bostadsrätt i Solna. Mycket jobb återstår innan flyttlasset går på torsdag, så håll tummarna...

Och så en lista till...

Snodde den här från Jennys blogg (som hade snott den från andra kompisar). Som ni märker har jag en hel del jobbnummer sparade, och då min telefonbok listas i bokstavsordning blir det lite småtråkigt. Jag hann liksom inte ens till B innan listan på 21 tjejer var full...

De 21 första tjejerna i min telefonlista är:

1. Aftonbladet, Malin N

2. Alexandra Einerstam

3. Alexandra Hernadi, SvD

4. Amanda B

5. America V-Z

6. Anette Vahlne

7. Angelika Dahlström

8. Anita Frosterus

9. Anki Furustrand

10. Anki Johansson

11. Ann Bly Lässman

12. Anna Ekström

13. Anna Hedenmo, SVT

14. Anna Helsén

15. Anna Johansson

16. Anna Sandberg

17. Anna Ström

18. Anna Wahlsteen

19. Anna-Karin KÖREN

20. Anna-Karin Lundström

21. Annika Billström

Hur träffade du nr 12?
I gränssnittet mellan jobb och basketintresse. Anna är världens bästa basketsupporter.

Vad är det mesta du gjort med nr 2?
Kramat. Alexandra aspirerar på titeln "årets nykomling" inom politiken i Stockholm.

Känner du nr 11 bra?
Gjorde det nog hyfsat för några år sedan, under min Märsta-sejour.

Har du pussat nr 16?
Nä. Däremot brukar hon få kramar när vi ses.

När ska du träffa nr 7 nästa gång?
Ingen aning, vi har inte setts på fem år. Hoppas hon och familjen mår bra...

Känner nr 1 och nr 10 varandra bra?
Det har jag svårt att tro. Nr 1 är ett jobbnummer jag fick inför en intervju som hon skulle göra med en av mina uppdragsgivare. Nr 10 är en gammal god vän som är revisorsproffs i Bryssel.

Vad tänkte du på när du såg nr 13?
Återigen ett jobbnummer som jag använt en eller två gånger. Känd från TV.

Skulle du kunna tänka dig att umgås mer med nr 9?
Absolut! Anki är världens bästa, och vi har varit nära kollegor i många år.

Hur länge har du känt nr 8?
Snart två år.

Har du varit hemma hos nr 15?
Japp. Oftast bjöd hon och sambon in till mini-LAN där vi spelade Quake... =)

Har du blivit riktigt arg på nr 19 någongång?
Nej. Vet inte ens varför jag har det numret kvar i telefonboken. Jag använde det för att få kontakt med min nuvarande kör, och har ringt henne en gång.

Är nr 20 blyg?
Nej. Men klok.

När träffade du nr 18 senast?
Några veckor sedan, innan midsommar.

Har du varit ihop med nr 14?
Hehe - nä.

Vad är det första du tänker på när du ser nr 4?
Att Mandy alltid är så glad! =)

Har du sovit bredvid nr 17 någon gång?
Nej, men vi har bott på samma båt under en vecka.

Har nr 3 något förhållande?
Har inte den blekaste aning.

Kan du vara dig själv med nr 21?
Ja! Från första stund vi jobbade ihop, vilket är ovanligt.

Vad är nr 6 bra på?
Diskutera! Anette är en tjej med åsikter och skinn på näsan! =)

Those were the days...

Apropå basket och samarbetet med Magnus så hade vi två minnesvärda säsonger tillsammans 2000-2002, där vi lärde Tumbas pojkar 86 massor både på och utanför basketplanen.

Magnus var baskethjärnan, strategen. Jag var den som såg till att grabbarna mådde bra och växte. Tillsammans fick vi dem att fokusera och visa oss och varandra respekt. Grabbarna gick från att vara ett vildvuxet gäng som inte kunda göra en normal två-takters lay-up till att spela snabb, effektiv och fantasifull lagbasket. Dessutom växte de nog en hel del som människor, och lärde sig att möta utmaningar både tillsammans och var och en för sig.

Stommen i laget var 11 grabbar med ursprung från åtta länder. Amme, Ben, Ilija, Uno, Samuel, Sonno, Mihailo, Evgenij, Hong Yi, Teodor och Micke. Förutom dessa så fanns det flera som var med mer eller mindre under våra två säsonger tillsammans.

Jag har förmånen att fortfarande ha kontakt med flera av dom, och det känns riktigt bra. Då var de 15-åriga fjunisar som ville lära sig spela basket. Nu är de 22-åriga män med jobb, några har familj och flera håller fortfarande på med basket på något sätt. Det värmer. =)

Välkommen tillbaka Magnus!

I veckan blev det klart; min gamla coach-polare och vän Magnus ska börja coacha basket igen. Denna gång i Polisen basket, som av allt att döma är en välskött, framgångsrik och seriös klubb med både elit och bredd.

Detta är glädjande av två orsaker. Dels för att basketen behöver fler coacher, och då är Mange ett guldkorn. Han är en av de grymmaste coacher jag träffat eller samarbetat med. Men också för att chansen ökar för att jag och Mange kan komma att coacha tillsammans igen någon gång i framtiden. Det skulle vara hur kul som helst.

Inte den här säsongen, dock. I år ska jag bara tänka på - och ta hand om - mig själv. Det innebär att både basket och politik får stå åt sidan.

Hemma igen

Åh vad skönt det var att komma hem igen... Nästan larvigt skönt. Jag möttes i hallen av två kelsjuka men också märkbart småsura katter som sedan inte släppte mig ur sikte för resten av kvällen. Eller natten med för den delen. Flyttfirman kom dessutom förbi framåt kvällen med 60 flyttkartonger och lite annat smått och gott, så nu är det full packfart som gäller fram tills flytten på torsdag. Inte idag, dock. Idag är det svensexa på Närkeslätten som gäller. =)

För er som undrar så var det en rackarns bra vecka i Visby. Det gick bra att jobba, vi hade fantastisk stämning och alla var hur jäkla proffsiga som helst. Vi fick också ett bra bemötande av alla andra Almedalsnördar.

Lite fascinerad är jag dock av att kvoten wannabees ökar år från år. De liksom mäter dig med blicken; "hur kan du hjälpa mig att bli rik och känd" typ.

Sorry, ni har kommit till fel kille. Jag är inte intresserad, och ni är inte intressanta. Nog för att jag fick en bauta-stor cirkel på Almedalsbloggens och Fokus makthavar-karta, men det har nog mer med mitt långa namn än något annat att göra... =)

Hyfsad utsikt

Från min ordinarie arbetsplats ser jag ett husbygge. Det är något bättre än den rivningsverksamhet som prydde samma markyta under våren.

Från min arbetsplats i Visby ser jag nedanstående. Om man bara utgår från utsikten kan jag tänka mig att vara kvar här ett tag... men å andra sidan är det dags att åka hem till katterna imorgon. Och då blir valet lätt.

Sjukt många intryck

Efter några intensiva, men hysteriskt roliga, dagar i Visby kan man lugnt konstatera att det nästan blir fler intryck än man kan sortera och hantera med detsamma. Visst är Almedalsveckan en form av vuxenkollo för politiskt och samhällsintresserade svenskar. Men det är också mycket slit, mycket skratt (gänget på mitt nya jobb är galna...), mycket diskussion och väldigt många analyser. De senare mer eller mindre välgrundade.

Bäst hittills har Mona varit; bara greppet att ta med Henrik Schyffert som förpratare har redan blivit en klassiker.

Jag lär återkomma efter veckan med nån slags sammanfattning. Nu ska jag dricka kaffe. =)

Intressant om media

Jag är som sagt på plats i Almedalen, för åttonde eller niond gången. Det är som vanligt väldigt intressant, och (som tur är) också mycket jobb.

I år är det 662 seminarier och andra aktiviteter under Politikerveckan. Det är en ökning med nästan 50 procent sedan förra året. Man skulle kunna filosofera kring detta, men det överlåter jag åt andra att göra. Istället tänkte jag göra en kort betraktelse.

Flera av seminarierna handlar om media, medias makt, journalisters syn på politik och politiker, hur man får genomslag på bästa sätt osv. Det är verkligen mumma för en medienörd som undertecknad. Men det är väldigt tydligt att målet med en betydande del av dessa aktiviteter inte är att folkbilda och utbilda, utan snarare att sätta bilden och pinka in det egna reviret.

Tidningsutgivarna anordnar seminarium om mediernas makt. Mediebevakningsföretaget Cision har seminarium om vikten av att bevaka och mäta media. Osv.

Fast på något sätt så gör det inget, det blir ändå rätt intressanta diskussioner och sammantaget blir Politikerveckan i Almedalen ett veritabelt smörgåsbord för den som är samhällsintresserad.

Inte helt lätt att bli mobil

Väl på plats i Visby insåg jag att jag saknade internetåtkomst. Hur lösa? Mobilt bredband, såklart! Med tanke på hur man blir pepprad av erbjudanden från olika operatörer trodde jag att det skulle vara enkelt att skaffa ett dito abonnemang. Jag menar - det är ju ändå sommarstaden über alles som jag är i.

Så enkelt var det dock inte. 1½ timmes promenad senare lyckades jag dock hitta en Expertbutik som var öppen, och tack vare Emma där så är jag äntligen uppkopplad!

När jag ändå håller på...

...och illustrerar mitt liv här på bloggen så kan det vara på sin plats att visa upp en person som betyder världen för mig. Världens bästa kompis heter nämligen Jenny och blir snart granne med undertecknad. Eller om det är jag som blir granne med henne... I vilket fall som helst så ser hon och hennes förträfflige sambo P ut så här:

Världens finaste...

...syskonbarn har mina bägge systrar förgyllt mitt liv med. Den här bilden togs förra våren (tror jag) och det är med lika stor sorg som jag bor långt bort som det är lycka och glädje när jag väl får träffa dem.

Stor kram på er, älskade ungar!

...och så här ser en hjälte ut

Min vän Kenneth är en sann hjälte, nästan i nivå med forna tiders sägner om hjältar som betvingar såväl drakar som demoner. Och får prinsessor på fall.

I den bemärkelsen är Kenneth ganska lik urtypen av den tappre riddaren. Han kan betvinga ångestframkallande demoner i form av skjutsproblem, bära-tunga-saker-vid-flytt-problem och du-ser-stressad-ut-nu-grillar-vi-problem. Och en massa annagt. Jag vet att det är många med mig som håller med om detta.

Cheers to you, mate! ;-)

Boken i mitt huvud

Har jag berättat att jag har en bok i mitt huvud? Jo, det är sant. Den finns där och flyter i bakhuvudet någonstans, ligger så att säga och mognar eller hur man nu ska beskriva det. Någon gång då och då gör den sig påmind, senast genom en dröm den sistgångna helgen där delar av handlingen spelades upp som i en film. Men det var en ingen film, det var en pusselbit till min bok. Det sistnämnda visste jag redan i drömmen.

Första meningen i min bok har varit klar i över tio år. Den är enkel och anspråkslös och lyder rätt och slätt: "Utan att egentligen veta varför, klev han in i rummet".

"Jaha" tänker ni då. "Vem är han, vilket rum klev han in i och behöver man verkligen veta varför man kliver in i ett rum?"

Jag tror att jag vet. Men jag är inte säker. Någon gång i framtiden lär ni få svar. Förhoppningsvis får jag veta storyn innan er... ;-)

Knäpp katt?

Apropå katter, så tog jag den här filmen när jag släppte ut Martini på balkongen igår.

Jag menar, SÅ trist är det inte inne i lägenheten. ;-)

Så här ser en hjältinna ut

Efter sjukdom på det tilltänkta kattpensionatet och en massa annat strul, klev i veckan min vän Madeleine fram som en äkta hjältinna. Detta då hon erbjöd sig att ta hand om mina katter under en dryg vecka, när jag har annat för mig. Jag saknar ord för att uttrycka min tacksamhet, och även om jag just nu saknar katterna så att det gör fysiskt ont så vet jag att de har det bra hemma hos M och hennes egen katt Maja.

Kattfröknar

Så här ser vilddjuren ut... Världens sötaste, eller hur? Garbo (formerly known as Smulan) till vänster, Martini till höger.

Snöplig tennisvinst

Ni har väl noterat min höga svansföring när det gäller tennisen här på bloggen. Just i denna stund, just idag, är jag inte så kaxig. Nog vann jag mot Magnus vid vårt andra möte någonsin ikväll. Men fy vad orättvist det var.

6-2 i första set var inte så mycket att snacka om, förvisso. Magnus hade erbarmligt svårt att hålla sin egen serve, och jag lyckades alltsom oftast hålla bollen i spel tills han missade. Min forehand fanns inte på plats heller denna gång. (Jäkla konstigt, måste vara nåt med byte av underlag eller nåt.)

I andra set hade jag egentligen inte en chans. Magnus tog ledningen med 3-0, jag kom tillbaka till 3-2, han gick fram till 4-2, jag reducerade igen, han tog ledningen med 5-3. Här nånstans borde setet ha tagit slut, för jag var f-n inte på banan. Då händer nåt som iofs är trevligt, men nästan lite skämmigt: Jag går och vinner 3 raka game, och vid ledning 6-5 så är vår tid på banan slut, och Magnus erkänner sig besegrad. Bara så där.

Normalt sett hade jag kanske berömt min fighting spirit, glatts åt att jag aldrig gav upp eller använt nån kul klyscha om att man inte ska ropa hej förrän man fått sitt bäcken. Men just i denna stund, just idag, kallar jag det vid dess rätta namn: Bonnröta.

Förresten så är det så här Magnus ser ut.