Saturday, November 22, 2008

Allt är ju relativt

I tider av massuppsägningar och rekordmånga varsel finns det en fråga som förenar folket. (I alla fall om man ska tro kvällspressen och de som startar grupper på Facebook i ämnet).

Jag menar hur programledaren på SVT Nyheter Rikard Palm blivit behandlad då han nu ska tvingas läsa upp telegram på natten. http://www.expressen.se/Nyheter/1.1378490/spelet-bakom-palms-petning

Alltså, jag kanske verkar gnällig, men vad är detta för larv? 900 personer förlorade jobbet på Sandvik i Sandviken häromdagen. Det är bara ett i raden av dråpslag mot det yrkesarbetande Sverige. Var är Facebook-grupperna om detta? Var är uppropen, namninsamlingarna och protestlistorna?

Antingen är det nåt fel på min förmåga att bedöma hur viktigt olika saker är satt i relation till varandra eller så är det nåt allvarligt fel på kvällstidningarna och de som startar grupper på FB i såna här ämnen. För jag vägrar tro att Palm-storyn är det viktigaste som händer i vårt samhälle just nu. Jag vägrar!

By the way så har jag inte sett så mycket av Ernst på sistone. Det ser jag som ett välkommet sundhetstecken. Det finns kanske hopp för mänsligheten iaf.

Friday, November 21, 2008

Innebandy är ingen elitidrott

All heder åt Henke Larsson, han är en superb fotbollsspelare som gjort fantastiska saker med läderbubban i många år. En nationalhjälte enligt många. Jag är benägen att hålla med.

Men nu ska Henke tydligen börja spela i den s k "Superligan" i innebandy. Innebandy är den sport där Sverige vinner varje VM före Finland och Schweiz. På både herr- och damsidan.

(läs t ex här: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/innebandy/article3838811.ab)

Och återigen, med all respekt för Henkes insatser på fotbollsplanen, är inte detta det yttersta beviset på att innebandy inte är en elitsport? I vilka andra sporter kan man som vältränad 35+-åring gå direkt in i högsta ligan? Dessutom i det land som är bäst i världen i just den idrotten?

Nog för att Henke är vältränad, och nog för att han för typ 20 år sedan spelade innebandy och säkert var bra då. Men det borde inte spela någon roll. Jag upprepar frågan: i vilken annan elitidrott skulle detta kunna hända? Skulle Magnus Hedman kunna varva ner i basketligan? Skulle Jörgen Jönsson lira lite elitseriepingis nu när hockeykarriären verkar gå mot sitt slut?

Eller kan Rolle Nilsson och Glenn Hysén kliva in i handbollens elitserie om de känner för att röra lite på sig?

Självklart inte. Detta visar bara vilken beige sport innebandy är. Elitidrott. Superligan. Bah.

Jag säger som Carl Lidbom i det berömda KU-förhöret: Trams!

SL: "Vi gör inte sånt"

Det är nåt konstigt med Stockholm när det blir vinter och den första snön faller... jag kan inte sätta fingret på det, men det liknar nästan... hur säger man... jo - masspsykos. Japp. Det är rätt ord. Inte minst gäller detta Storstockholms Lokaltrafik, i folkmun kallat SL.

SL och dess entreprenörer får nämligen fnatt så fort snön faller. Det får de iofs också när löven faller (lövhalka), när det regnar (halt spår), när det blåser (jobbigt med motvind) och när solen skiner (heter det solkurvor?).

Ikväll kom så den första riktiga snön, tillsammans med lite kyla. Jag var under kvällen i Södertälje för att fira vännen Pontus 40-årsdag, och försökte ta mig hem med tåget strax efter sju. Det skulle jag inte ha gjort.

På informationstavlan stod det att nästa tåg skulle avgå mot Stockholm 19.18. Samtidigt stod det att nästa tåg från Stockholm skulle ankomma Södertälje C 19.25, drygt 10 minuter sent. Inget annat tåg finns vid perrongen. Hmm... Knepig ekvation, eller hur?

Jag ringer SL:s trafikinformation, i hopp om att få information om just trafiken. Då utspelar sig följande samtal:

"Välkommen till SL:s biljett- och trafikinformation"
"Hej, jag heter Jimmy och försöker ta mig från Södertälje Centrum till Stockholm med ett pendeltåg som ska gå inom 3 minuter. Problemet är att det inte finns något tåg vid perrongen och att nästa tåg från Stockholm ankommer om tidigast 10 minuter. Kan du hjälpa mig?"
"Vänta ska jag kolla..."
Paus.
"Jag ser här att det är flera tåg som är försenade"
"Jaha"
"Nästa tåg till Södertälje är nu vid Tumba, drygt 26 minuter försenat"
"Jaha"
"Men det är allt jag kan säga"
"Ok - men då innebär det att informationen om den nya tiden för ankommande tåg är felaktig och att det inte finns någon information om när nästa avgående tåg beräknas kunna åka"
"Ja"
"Kan inte ni försöka få ut rätt information på de informationstavlor som väl finns till för att just informera om förseningar"
"Vi gör inte sånt"
"Va? Men det är väl ni som har hand om trafikinformationen?"
"Ja, men det är andra som har hand om just den informationen"
"Ok - men kan inte nån hos er prata med nån hos dem? Just nu är vi rätt många som väntar i kylan på ett tåg som uppenbarligen inte kommer"
"Nej. Vi gör inte sånt"

Tack SL!

Wednesday, November 19, 2008

Skööööönt...

Ett glädjebud nådde Svea rike under söndagen: Fotbollsdödarna från Ljungskile är återigen ute ur allsvenskan. Iofs ersattes de av anti-publiklaget BP, men ändå. Inget lag har spelat tråkigare och sämre fotboll i Allsvenskan på år och dar än det som Ljungskile "presterade" den här säsongen.

Rätt åt er!

Tuesday, November 18, 2008

Sjuk = dåligt

Vaknade tidigt i morse med feber och halsont. Det senare hade jag redan känt av under gårdagen, varför jag avstod från att öva med min älskade kör under kvällen. I kombination med frossig feber gjorde detta att jag tvingades stanna hemma idag.

Vilket är skittrist. Jag har förvisso inga problem med att vara hemma från jobbet (läs: vara ledig/ha semester) men att vara sjuk och hemma är hur tråkigt som helst. Jag orkade för bövelen inte ens spela WoW utan att bli trött och behöva gå och lägga mig...

Framåt eftermiddagen blev dock allting lite lättare. Då kom nämligen Letti förbi för att pyssla om undertecknad, och det gör hon i skrivande stund fortfarande. Med den äran, ska tilläggas.

Monday, November 17, 2008

Och så en liten kattunge...

Det här är Signe. Hon bor just nu på katthemmet Spinnhuset i Hallsberg. Om allt går som planerat följer Signe med mig hem efter julfirandet i Kumla. Då får Garbo en efterlängtad lekkamrat...


Jag lovar att hålla er uppdaterade! ;-)



Sunday, November 16, 2008

Kär och galen

Japp. Det är sant, vilket ni som har koll på mig på FB redan vet: Jag har träffat kärleken. Inte på nätet dock, även om nya flickvännen Letti finns där också. Det är helt galet. Och fantastiskt. Och allt det där andra som ni rutinerade kärleksnarkomaner redan har koll på.

Det är väldigt nytt och väldigt pirrigt och väldigt bra. Bara så att ni vet. ;-)

Friday, November 07, 2008

Here we go again eller Show me the difference

Sosse, basketdomare, glasögonorm, WoW-nörd, provocerande blogginlägg om "höger och vänster" inom (s)... Jag vet - jag fullkomligen tigger om stryk. Men det är väl så jag är lagd, antar jag.

So here goes: Jag fortsätter mitt ifrågasättande av den schabloniserade sorteringen som vissa gör av sig själv och andra socialdemokrater. Jag gör det genom att ställa följande ärliga fråga:

Ponera att det finns den tydliga, enkla skiljelinje mellan "höger" och "vänster" inom (s) som vissa hävdar. Ponera sen att vi, när listor fastställs till t ex riksdagen, kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller varför inte EU-parlamentet, använder oss av samma sorteringsmetodik.

Innebär detta någon skillnad i det som politik handlar om egentligen, dvs det politiska resultatet? Finns det särskilda "vänstersosse" och "högersosse"-förslag i den vardagsnära politiken som varje dag förs i både politiska parlament och politiska nämnder och styrelser? Är det någon skillnad på hur en "högersosse" och "vänstersosse" agerar när det kommer till röstning i riksdagen, landstinget, kommunen eller varför inte EU-parlamentet.

Jag ställer frågan därför att jag undrar. Efter över 15 år som aktiv sosse, varav 10 år som medarbetare till parlamentariker på olika nivåer, har jag nämligen inte sett några sådana exempel.

Show me the difference, så lovar jag att hålla käft sen.

Mandat för förändring

En av de coolaste händelserna på mycket länge är självklart Barack Obamas jordskredsseger mot Good Ol´John McCain härom natten. Jäklar vilket bra segertal... Och vilken härlig känga åt de som inte vill att alla ska vara delaktiga i det amerikanska samhället.

Demokraternas valframgångar stannade inte vid presidentposten, man tog ytterligare platser i senaten, sopade hem kongressvalet och vann ett antal nya guvernörsposter. Grand slam, med andra ord.

So far so good. Om det inte vore för hur valresultatet tolkas. Det räcker inte med att vinna val, nämligen. Du måste också vinna tolkningen av vinsten.

"Han har inget mandat att göra några större förändringar" sa en politisk analytiker i CNN när Obamas seger stod klar. "Detta är inte ett ideologiskt val" fyllde nästa i, förvisso med republikansk signatur, "väljarna vill inte ha mer välfärdssamhälle, de är inte socialister".

Även i vissa svenska analyser har detta synsätt framförts.

Å fan. Så efter åtta års Bush-styre av det Stora Landet i Väst, och en jordskredsseger för folkets kandidat där löften om sjukvård för alla, mindre elitstyre och mer folkstyre vann väljarnas förtroende så är detta inte ett mandat att göra några förändringar?

Vänta nu... har jag inte hört detta förut? Jo just ja. Det är exakt samma argument som användes när (s) valde ny partiledare. "Mona har inget mandat att bestämma något alls" var domen från ledarsidor och även en del röster inom (s).

Med andra ord: efter över 100 år av manligt ledarskap inom (s) blev det äntligen en kvinna vid rodret. Men hon har inget mandat att bestämma något.

Skitsnack, säger jag. Utan att göra några andra liknelser mellan Mona och Obama är det väl just det de har. Mandat för förändring, alltså.

Thursday, November 06, 2008

Mycket att berätta...

Bloggtystnaden är total från JLH a k a Bimpa-bloggen. Vadan detta? Höstdepp? Sista-minuten-charter? World of Warcraft-maraton?

Nej - svaret är enkelt. Jag har gjort en jäkla massa saker som jag skulle kunna berätta om, men då jag producerat en hel del textmaterial i mitt arbete har jag inte haft någon lust/ork att fortsätta skrivandet när jag kommer hem.

Men i skrivande stund känner jag hur lusten kommer tillbaka, hur det börjar klia i provokations-fingrarna.

Återkom om någon dag eller två så får ni se... ;-)

Sunday, October 26, 2008

Härlig helg tack vare vännerna!

Efter en känslomässigt väldigt speciell vecka, har jag tack vare mina vänner fått åtnjuta en helt fantastiskt bra helg. Och då är den inte färdig än... ;-)

Det började i fredags när jag hälsade på bästa kollegan Jess och hennes familj i deras radhusidyll i Nacka. Jess man Jörgen är en fena i köket, och bjöd på fantastiskt god mat... Det var en toppenkväll!

Det fortsatte igår med middag hemma hos Magnus (känd från bloggen) och hans sambo Gai. Det bjöds på hemmalagad sushi (där jag fick äta California rolls) och dito thaimat... Maten var superb på alla sätt, och stämningen var god. Lägg på det lite guitar hero och drinkar i megaformat... Ja - som ni förstår var det en höjdarkväll här också.

Men helgen är inte slut än! Nu ska jag först iväg och fira Hasse som fyllde år igår. Sen bär det väg mot nya äventyr... ;-)

Det är nästan så att man får nypa sig i armen. En sak är klar: jag är jäkligt lyckligt lottad!

Thursday, October 23, 2008

Martini finns inte mer

Idag vid 18.40-snåret somnade min älskade Martini in på Södra Djursjukhuset. Det gick helt enkelt inte längre, och även om beslutet att ta bort henne var rätt så var detta, utan tvekan, det svåraste beslut jag någonsin varit tvungen att fatta. Fy fan... Hörde förresten nyss på radion att det inte är manligt att gråta - allra minst inför andra. Är det så är jag nog knappast manlig. Har aldrig gråtit så här mycket, och det var fan i mig skönt att få göra det.

Återigen klev Kenneth (och sedermera också hans Klara) fram som hjältar, som hjälpte till med skjuts, axel att gråta mot, sopp-middag och trevligt sällskap. Ni anar inte vad det betyder...

Sunday, October 12, 2008

Ny utmaning: The VGT Omnivore’s Hundred

Via Letti fick jag en något udda utmaning, som jag självklart inte bangar för. Ser fram emot respons från Anna-Karin, Jenny och Ullis som jag skickar vidare den till.

Utmaningen är enkel: av de hundra maträtter som listas nedan ska man fetstila de man har testat och stryka under (jag kursiverade) de rätter som man aldrig kommer att testa. I mitt fall blev det något fler kursiverade, då jag är allergisk mot fisk och skaldjur... =(

Instructions:
Here’s a chance for a little interactivity for all the bloggers out there. Below is a list of 100 things that I think every good omnivore should have tried at least once in their life. The list includes fine food, strange food, everyday food and even some pretty bad food - but a good omnivore should really try it all. Don’t worry if you haven’t, mind you; neither have I, though I’ll be sure to work on it. Don’t worry if you don’t recognise everything in the hundred, either; Wikipedia has the answers.



Here’s what I want you to do:

1) Copy this list into your blog or journal, including these instructions.

2) Bold all the items you’ve eaten.

3) Cross out any items that you would never consider eating.

4) Optional extra: Post a comment at http://www.verygoodtaste.co.uk/ linking to your results.



The VGT Omnivore’s Hundred:

1. Venison (rådjur)

2. Nettle tea (nässelte)

3. Huevos rancheros (ägg på mesikanskt ranchsätt?)

4. Steak tartare (råbiff)

5. Crocodile (krokodil)

6. Black pudding (blodpudding)

7. Cheese fondue (ostfondue)

8. Carp (karp)

9. Borscht (östeuropeisk rödbetssoppa)

10. Baba ghanoush (aubergineröra)

11. Calamari (bläckfisk)

12. Pho (vietnamesisk nudel- och biffsoppa)

13. PB&J sandwich (smörgås med jordnörssmör och sylt)

14. Aloo gobi (indisk potatisrätt som är gul till färgen)

15. Hot dog from a street cart (varmkorv från ett gatukök)

16. Epoisses (en specifik fransk ost)

17. Black truffle (svart tryffel)

18. Fruit wine made from something other than grapes (fruktvin gjort på något annat än druvor)

19. Steamed pork buns (en sorts dim sum, ungefär kinesisk kroppkaka)

20. Pistachio ice cream (pistagenötsglass)

21. Heirloom tomatoes (botaniska tomater?)

22. Fresh wild berries (vilda färska bär)

23. Foie gras (gåslever)

24. Rice and beans (ris och bönor)

25. Brawn, or head cheese (aladåb)

26. Raw Scotch Bonnet pepper (en tokstark peppar)

27. Dulce de leche (kokad kondenserad mjölk)

28. Oysters (ostron)

29. Baklava (turkiskt bakverk)

30. Bagna cauda (italiensk sås med sardeller)

31. Wasabi peas (wasabiärtor)

32. Clam chowder in a sourdough bowl (musselsoppa i en skål av surdegsbröd)

33. Salted lassi (indisk yougurt- och vattendrink med kryddor)

34. Sauerkraut (surkål)

35. Root beer float (en variation på glass i läsk)

36. Cognac with a fat cigar

37. Clotted cream tea (något form av smör som serveras till te?)

38. Vodka jelly/Jell-O (gelé med sprit)

39. Gumbo (amerikansk gryta med en redd buljong som grund)

40. Oxtail (oxsvans)

41. Curried goat (brittisk getgryta)

42. Whole insects (hela insekter)

43. Phaal (en indisk curry)

44. Goat’s milk (getmjölk)

45. Malt whisky from a bottle worth £60/$120 or more (whisky som kostar mer än 800 kronor)

46. Fugu (japansk blåsfisk som är dödlig om ej rätt tillagad)

47. Chicken tikka masala (indisk kycklingrätt)

48. Eel (ål)

49. Krispy Kreme original glazed doughnut (en donut från ett särskilt företag gjort på ett särskilt sätt)

50. Sea urchin (sjöborre)

51. Prickly pear (en sorts kaktus)

52. Umeboshi (inlagt japanskt plommon)

53. Abalone (havsöra)

54. Paneer (en ost)

55. McDonald’s Big Mac Meal

56. Spaetzle (tysk pasta;)

57. Dirty gin martini (olivspad istället för vermouth i drinken)

58. Beer above 8% ABV (öl som är starkare än 8 volym%)

59. Poutine (kanadensisk rätt med pommes frites, ost och brunsås)

60. Carob chips (carob betyder johannesbrödsträd)

61. S’mores (knäckebröd, choklad, marshmallow)

62. Sweetbreads (bräss)

63. Kaolin (en särskild sorts lera, ja lera)

64. Currywurst (en tysk korv med ketchup och kryddor)

65. Durian (en frukt)

66. Frogs’ legs (grodlår)

67. Beignets, churros, elephant ears or funnel cake (donut, friterad åttastjärnig degkorv, langos, struva)

68. Haggis (mat kokad i fårmage. brittisk såklart)

69. Fried plantain (stekt kokbanan, alltså osöt banan)

70. Chitterlings, or andouillette (rektum och tarm från gris, som jag förstått det)

71. Gazpacho (kall grönsakssoppa)

72. Caviar and blini (kaviar och blini)

73. Louche absinthe (absint med vatten och socker)

74. Gjetost, or brunost (mesost)

75. Roadkill (överkört djur)

76. Baijiu (kinesisk sprit gjort på durra med en alkoholhalt på 40-60 %)

77. Hostess Fruit Pie (fruktpaj av märket Hostess)

78. Snail (snigel)

79. Lapsang souchong (rökt svart te)

80. Bellini (drink med mousserande vin och persikopuré)

81. Tom yum (en thailändsk soppa)

82. Eggs Benedict (engelsk muffin, ägg, hollandaisesås m.m.)

83. Pocky (choklad på kexpinne)

84. Tasting menu at a three-Michelin-star restaurant. (har ätit på en restuaring med tre stjärnor i Michelin Guide)

85. Kobe beef (ett särskilt japanskt kött)

86. Hare (hare)

87. Goulash (ungersk gryta)

88. Flowers (blommor)

89. Horse (häst)

90. Criollo chocolate (choklad gjord på den "finaste" chokladbönan criollo)

91. Spam (pressat konserverat kött)

92. Soft shell crab (mjukskalig krabba)

93. Rose harissa (nordafrikansk tomatsås med rosor)

94. Catfish (malfisk)

95. Mole poblano (mexikansk sås med massor av roliga kryddor)

96. Bagel and lox (bagel med gravad lax)

97. Lobster Thermidor (krabba med särskild fyllning)9

8. Polenta (majsmjöl)

99. Jamaican Blue Mountain coffee (kaffe odlat i Blue Moutain på Jamaica)

100. Snake (orm)

Wednesday, October 08, 2008

Debatten fortsätter...

Diskussionen fortsätter kring den "bomb" jag släppte i måndags kväll. Nu har också Johan Sjölander både kommenterat och bloggat om det. Liksom min vän Ullis.

Jag är helt tagen av nivån på engagemanget från dessa och andra, även om jag visste att det är en fråga som engagerat och fortfarande engagerar.

Så med all respekt för det som framförallt Ullis skriver om att bli marginaliserad, så står det faktiskt inte i motsats till det jag har framfört.

Jag menar t ex att den, i mina ögon, fejkade indelningen aka sorteringen aka etiketteringen av höger- och vänstersossar som jag pekar på hämmar en frisk och nödvändig intern-debatt inom (s). Och har så gjort under flera år.

Det är egentligen rätt grundläggande gruppsykologi: Alla vill ha en tillhörighet. Och för vissa är det nödvändigt att definiera både sig själv och andra lite extra mycket. Vi och dom, liksom.

Problemet är bara att om jag sorteras in i facket "högerspöke" kan de som definierat sig själva som "vänstersossar" avfärda mig och det jag säger utan att behöva lägga kraft på att lyssna på mina argument. Och tvärtom, såklart. Om jag sorterar in Johan som "vänstertomte" kan jag förhålla mig till honom på ett annat sätt än om jag tog honom på allvar.

Etikettering fördummar. Och lägger locket på. Jag vet åtminstone två vänner som tycker saker om det jag skrivit här på bloggen de senaste dagarna, men som inte vill kommentera då de inte vill "outa" sig som det ena eller det andra.

Jag har sett detta såååå många gånger, både inom SSU och (s) och jag har själv gått i fällan ett antal gånger. Och jag blir lika frustrerad varje gång.

Jag såväl inser som uppskattar och uppmuntrar, vilket jag skrivit ett antal gånger nu, att det finns åsiktsskillnader inom (s). Det är skitbra! Går det att dra en linje mellan vilka som är vänster och vilka som är höger? Nej. Gynnar denna sortering/etikettering den fria debatten? Där kan vi nog alla stämma in i ett rungande NEJ!

Antagen utmaning

En del av att ha en blogg är att man blir utmanad lite då och då. Nu har jag blivit utmanad av min vän Anna-Karin om mina litteratära vanor Här kommer svaret.

Jag skickar utmaningen vidare till Letti, Krassman och Jenny!

1. Vilken bok läste du senast?"
Still" av Hassan Loo Sattarvandi. Svårläst men viktig. Tror jag, iaf. Är lite kluven.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Inte den blekaste aning. "Högern kan man lita på", av Stigbjörn Ljunggren kanske.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Manliga, helt klart. Men det beror uteslutande på att jag mest har fantasyböcker i min boksamling. Bland nördarna är männen överrepresenterade, rent generellt.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Nä. Varför skulle jag göra det?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
All of the above.

6. När blir en bok för lång?
När jag hellre ställer mig och diskar än läser klart. Det har hänt!

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?,
Ja. Men det tar längre tid.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
"Alkemisten" av Paolo Coelho. Världens bästa bok.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Ja. Har säkert ett tjugotal sådana i boklådorna i förrådet. Finns ingen gemensam nämnare. Det är nog som med filmer, det är sällan man ger upp men när man väl gör det så är det befogat.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Fantasy finns det i överflöd, liksom självbiografier. Jag saknar dock de stora klassikerna.

Tuesday, October 07, 2008

Kul med diskussion!

Mitt förra inlägg om att det, när allt kommer omkring, inte finns några typiska vänstersossar har föranlett en hel del diskussion, då främst på andra, mer kända bloggar. Några av de som lyft frågan är Erik Laakso, Jonas Morian och Fredrik Jansson.

Kul! Detta visar bloggens konkurrensfördel... Tänk att lilla jag kan få igång så många vassa pennor... ;-)

Samtidigt kan jag bli lite road av vissa av kommentarerna till min bloggtes (återigen på andra bloggar). På främst Erik Laaksos blogg har några nästan idkat nåt slags etikett-protektionalism. Nån menade till och med att man är närmast ointellektuell om man resonerar som jag gör.

Det får stå för dem. Den som vill fortsätta kalla sig för "vänstersosse" får gärna göra det, om det gör att den personen mår bättre. Jag har inte för avsikt att sno nåns snuttefilt.

Jag tänker dock fortsätta lägga huvudet på sned och ställa frågan "Jaså. På det viset. Vad grundar du det på?" varje gång det sker.

Monday, October 06, 2008

Det räcker med sosse

Med risk för att försätta vissa i min bekantskapskrets i en smärre identitetskris, tänkte jag komma med ett litet avslöjande. Vid sidan av Ernst, Big Brother-Linda och Aborrjägaren (Basshunter) m fl finns nämligen en hajpad företeelse, i det här fallet ett politiskt fenomen, som vid väl valda tillfällen poppar upp och då får drösvis med uppmärksamhet.

Bra jordmån för detta fenomen brukar vara i samband med val av partiledning för (s) eller vid diskussioner om EU-politiken i allmänhet och vid fastställande av listor till EU-parlamentsvalen i synnerhet.

”Kom till saken, människa!” säger säkert någon nu. "Sluta ordbajsa!". OK, here goes. Håll i er nu, this will be ugly:
- DET FINNS INGEN ”VÄNSTER” INOM SOCIALDEMOKRATIN!

Så – nu är det sagt. Japp, jag sa det och jag menar det på fullaste allvar. Det finns ingen vänster inom (s). Det finns således inga ”vänstersossar”. Det hela är en bluff. Kanske inte en medvetet iscensatt sådan, men ändock en bluff. Det finns ingen höger heller, för den delen. I alla fall inte i ordens rätta bemärkelse.

Jo – jag vet. Det finns ett antal medlemmar av det socialdemokratiska partiet som själva gärna definierar sig som att de tillhör ”vänstern inom (s)”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört andra säga ”Ja, jag är ju lite mer vänster än er andra” i syfte att framstå som en mer ”äkta” socialdemokrat. För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar.

Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel. Jag kan inte säga att jag förstår varför denna till synes intellektuella man gör så på äldre dar, men som den gamla folkpartist-politruck han är måste han väl kanske göra vad han kan för att distansera sig från sin egen historia.

Jag har dock inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv ”högersosse”. Och det är kanske inte så konstigt. Det är liksom ingen komplimang. Jag själv har blivit kallad "högersosse" minst ett tiotal gånger. Vid samtliga, yep samtliga, dessa tillfällen har utpekandet skett av personer som inte har en aning om var jag står politiskt; som inte vet vad jag tycker i några som helst sakfrågor. Mer än att jag är socialdemokrat, vill säga.

Och det är här min kritik mot detta fenomen börjar: det räcker nämligen inte med att själv definiera sig som mer "vänster" (underförstått ”bättre”) än andra socialdemokrater för att det ska bli sant.

Jag gillar förvisso idén om affirmation, det vill säga att man ger sig själv beröm i syfte att må bättre, allrahelst framför spegeln, men det finns gränser. Blondinbella blir inte mer kändis-på-riktigt bara för att hon vill det så innerligt, så innerligt. Jag blir inte mer basketproffs även om jag skriver det som signatur i min e-post. Sorry - det krävs nåt mer än bara vilja och ett ord.

”Jo men”, säger någon då, ”visst finns det väl olika åsikter inom (s)?” Absolut. Självklart. Det står inte i motsats till det jag säger. Oliktänkare och oliksägare finns det många av, och det är en jäkla tur det. Bredden inom (s) är en klar konkurrensfördel.

Grejen är att den här bredden kan se lite olika ut. Ta mig, t ex. Jag är en vad många skulle kalla grå-sosse. Håller med om partiets politik i de allra flesta frågor. Framförallt de grundläggande frågorna om alla människors lika värde och vikten av en välfärd som finns för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar för individen.

Men inte i allt. Jag är t ex inte särskilt imponerad av (s) flyktingpolitik, för att välja ett exempel. Det finns flera.

Så ser det ut hos de flesta sossar jag träffat. Jag har inte träffat någon som är nöjd med allt, och jag har inte träffat någon som rent spontant håller med vare sig partiet eller någon partimedlem om exakt allt, i alla frågor, till 100 procent. Redan här faller mycket av snacket om en homogen "vänster" inom (s).

En av dem som brukar användas som exempel på en "högersosse" är Mona Sahlin . Jag har aldrig riktigt förstått varför, och väntar alltjämt på bevisningen. Sist jag lyssnade till Mona höll hon ett fantastiskt tal under Politikerveckan i Almedalen. Den som lyssnade på det talet kan inte ha missat att hon är socialdemokraternas oomstridde ledare.

Bloggaren och debattören Jonas Morian är också ett populärt namn om man vill hitta någon som anses som "höger" inom (s). Även här saknas bevisning i fallet. Få kan nämligen på ett så elegant och skickligt sätt argumentera mot borgarna som Jonas, ofta i de mest grundläggande rättvisefrågor. Som frågan om könsneutrala äktenskap, t ex. Eller mediepolitiken. Eller arbetslöshetsbekämpningen. You name it.

Vid en middag hos en god vän för ett drygt år sedan presenterade sig en av gästerna som att "jag är lite mer vänster än andra sossar". Jag hade aldrig pratat med personen innan, och tyckte mest synd om henne då hon uppenbarligen kände behov av att definiera och sortera in sig själv i ett fack utan att ge oss andra chansen att skapa oss en egen uppfattning.

Jag kan ju som bekant inte hålla truten, och började ställa frågor. Och jag nöjde mig inte med floskler till svar. Under vårt samtal, som ibland blev ganska hätskt, visade det sig rätt snabbt att det inte fanns så mycket substans i denna självsortering. Det var till exempel så att denna person hatade allt vad den offentliga arbetsförmedlingen stod för, grundat på fullt rimliga och personliga skäl.

Här blir "vänstersosse"-snacket nästan på gränsen till löjeväckande. Det finns nämligen inte någon gemensam nämnare! Några gillar inte EU-politiken. Andra gillar inte skolpolitiken. Ytterligare några, som jag, tycker att det finns mycket att förbättra inom integrations- och flyktingpolitiken. Andra vill satsa mer på miljöpolitiken än vad betong-(s) gjort genom åren. Och så vidare.

Vad är då mer vänster i detta oliktänkande? Vad är mer höger? Och vem har facit om vad som är mer eller mindre socialdemokrati?

Nej - min erfarenhet är att bland de som kallar sig för "vänster-sossar" så ligger det ofta annat bakom. Personliga band, mytbildning och taskig research t ex. I vissa undantagsfall tror jag till och med att det handlar om att skaffa sig en plattform och fejkad gemenskap för att skaffa sig makt eller uppdrag. Tråkigt men sant.

Någon som inte håller med? Upp till bevis, för bövelen!

Thursday, October 02, 2008

Som om tiden stått still

Jag ska inte påstå att jag är perfekt på något sätt. Jag har inte facit. Och jag hatar när oinbjudna förståsigpå-are kommer med pekpinnar i tid och otid, allra helst enligt epitetet "det var bättre förr".

Men med risk för att låta som en gammal sossegubbe kan jag faktiskt inte låta bli i det här fallet.

Jag pratar nämligen om dagens SSU i Stockholm och vad de pysslar med och inte pysslar med. Om ni orkar hänga med på en liten historisk resa ska jag försöka förklara varför:

Jo, förstår ni, på den gamla goda tiden (;-), när jag för drygt 15 år sedan gick med i SSU, var det verkligheten och sakpolitiken som var drivkraften hos de allra flesta. Jag själv gick med för att jag var sur på dåvarande regeringen. Den då skenande ungdomsarbetslösheten engagerade många. Liksom de taskiga möjligheterna som fanns att flytta hemifrån. Orättvisa skatter. Nolltaxa i kollektivtrafiken. Studielön. You name it.

När vi SSU:are sågs pratade vi alltid politik. I Kumla hade vi en egen lokal. I Karlskoga, där man ofta spelade rollspel, hade man ett eget, förvisso fallfärdigt hus. I Örebro ett eget café. Oavsett var vi träffades blev det ofta heta och intensiva diskussioner. Jag, som i skolan alltid diskuterat och debatterat så fort jag fått chansen, lärde mig (den hårda vägen) att inte ge mig in i en diskussion med pålästa debattörer utan att ha på fötterna. Många timmar blev det; med sena nätter, skratt i massor och vänskap för resten av livet. Och så lite kärlek... ;-)

Men så fanns det några få medlemmar, som enligt egen utsago utgjorde nåt slags "avantgarde" inom SSU och socialdemokratin. De hette sådant som Martin, Hans och Thomas och de läste gärna Marx och spred hans evangelium. Fick de chansen att dunka svåra ord och långa, fejkat akademiska, haranger i huvudet på oss andra tog de den. Och så skrev de insinuanta motioner och låååånga artiklar.

"Entledigande av socialliberaler i socialdemokratisk skrud" var en favorit ur motionsskörden. "Varför breddverksamhet?" ur artikeldito. Det fanns alltid ett von oben-perspektiv i deras sätt att vara och möta oss andra.

Några av dem försökte några år senare starta en SSU-förening där man bara fick vara medlem om man hade 100 högskolepoäng. SSU-Societet, skulle föreningen heta om jag minns rätt.

Absurt, jag vet. Men väldigt typiskt för detta pretto-gäng.

I alla fall, under de första åren av mitt engagemang var dessa elitister i klar minoritet. Men efter att ha bråkat och insinuerat och motionerat och i vissa fall mobbat motståndare så var de plötsligt i majoritet.

Inte för att de hade blivit så många fler (det hade ju liksom varit kontraproduktivt sett till deras "affärsidé" att ett upplyst fåtal gick före pöbeln), utan för att många andra, dvs de som en gång engagerat sig politiskt för att de var intresserade av just politik (och inte av att bråka), slutade i rask takt. För vem vill vara engagerad på fritiden om det som erbjuds är magont och konflikter?

Av det som bara några år tidigare varit ett livaktigt, diskussionsintensivt och väldigt dagspolitiskt drillat SSU-gäng fanns nu kvar ett sargat, sönderbråkat och svagt SSU-distrikt med en likriktad politisk inriktning. Oliktänkare gjorde sig icke besvär. Bitter? Jag? Nej - inte nu. Men jag var hyfsat förbannad då.

Varför denna långa harang med fagra minnen från fornstora dar?

Jo - i förra veckan gick att läsa om hur SSU i Stockholm skickat ut ett pressmeddelande där man förvisso inte gillade metoden, men där man ändå ville ge en blombukett till den som förgiftat Svenskt Näringslivs personal med magsjuke-bakterier.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som för ett år sedan äcklades av de antivåldsdemonstrationer som arrangerades då, eftersom det var överklassungdomar som slagits med varandra, med dödligt utfall.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som inför årets första maj-firande affischerade min dåvarande bostadsort Skärholmen med följande två "säljande" budskap:

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" och favoriten "110 års facklig kamp fortsätter".

Detta i ett område med massor av saftig härlig dagspolitik att engagera presumtiva sympatisörer och medlemmar med. Bostadssituationen. Arbetslösheten. Ungdomars framtidsmöjligheter. Listan kan göras hur lång som helst.

Men nej - det är väl för infantilt att prata om det som sker här och nu. För lite tes-tuggeri. För folkligt att prata ungdomsarbetslöshet.

För vad är väl klassisk medlemsvärvning och folkrörelsearbete när man kan skicka (förhoppningsvis) ironiska pressmeddelanden om bakterieattacker mot kapitalismens högborg, blogga om att klasshat är bra och diskutera Marx teorier i ett post-industriellt samhälle i en studiecirkel med fem deltagare?

"Vadå" säger säkert några av er som läser detta. "Låt ungdomarna göra sina egna misstag".

Nja. Det är liksom det som är problemet. De gör inte sina egna misstag. De gör om min SSU-generations misstag. Och det är f-n inte OK.

Tuesday, September 23, 2008

Firar 100 genom att dissa delar av idrotts-Sverige

Japp, go vänner. Detta är det hundrade inlägget på denna blogg. Det har gått förvånansvärt snabbt. Och då har jag ändå haft några "vita" veckor då och då.

Detta hundrade, historiska inlägg, tänkte jag ägna åt något som stör mig så mycket att det nästan gör ont: hyckleriet inom idrottsrörelsen i allmänhet och Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté i synnerhet.

Ett skäl till detta har många andra skrivit många spaltmeter om, och det är fjäsket och bristen på civilkurage i samband med OS i Peking.

I detta ryms nämligen en för idrottsrörelsen ganska pinsam paradox: Samma företrädare för idrotts-Sverige som, kanske med rätta, gnäller om att samhället (läs politikerna) inte stöttar idrotten tillräckligt när det gäller stora arrangemang på hemmaplan, eller för att det inte införs för idrotten gynnsamma skatteregler, är väldigt snabba att avsvära sig allt som skulle kunna liknas vid nåt slags samhälleligt ansvar när det handlar om att casha hem medaljer, världscuppoäng och kanske till och med pris- eller sponsorspengar. Detta oavsett om det sistnämnda sker hand i hand med diktaturstater där människor dödas och förtrycks varje dag bara för att de säger vad de tycker. För att de har en egen vilja.

Förstår ni hur jag menar? I ena fallet är samarbetet mellan samhället (läs politikerna) och idrotten jätteviktigt. I nästa stund är detsamma pest och pina.

Detta är, om ni ursäktar språket, fan skamligt.

En liknande paradox finns bland flera av de elitföreningar som vill ha mer pengar, större arenor etc och allrahelst gratis och på en gång. Många av dessa är ju, om man skrapar på ytan, de allra värsta syndarna när det gäller att sortera ut idrottsälskande ungar innan de ens hunnit lära sig knyta sina egna skor. En annan favorit är när ungar tvingas sälja x antal Bingolotter eller y antal brödkassar annars får de inte vara med och träna. Här skulle jag gärna vilja peka finger åt fotbollen eller innebandyn men det kan jag inte. Tyvärr finns det många exempel på detta också inom min sport, och tyvärr i väldigt stor utsträckning i den del av länet där jag bor. (Japp, jag menar Solna Vikings.)

Nå - det var en parentes. Tillbaka till ämnet för detta jubileumsinlägg.

Missförstå mig rätt: jag vill INTE att idrottsföreträdare ska bli nåt slags politikernas förlängda arm. Jag vill inte politisera idrotten.

Men: Idrotten ÄR viktig för samhället och bör därför ha så mycket stöd som möjligt, om jag får bestämma iaf. Elitidrottare ÄR viktiga förebilder för unga tjejer och killar som kanske annars skulle kanalisera sitt energiöverskott åt annat, mindre lämpligt håll. Titta bara på Zlatan. Eller Nina Baresso. Kanske till och med Börje Salming en gång i tiden.

Men för att idrottsrörelsen och dess grädda ska få åtnjuta denna status och denna viktiga roll som förebild så måste den ta sitt ansvar som just förebild. Då kan man inte sortera ut tio-åringar. Då kan man inte tillåta mobbing. Då kan man inte buga för diktaturens kreatur, för att citera Olof Palme.

Nej - vi snackar inte partibok (s) eller kollektivanslutning till Unga örnar. Det räcker gott och väl att de, idrottsrörelsen i allmänhet och dess ledarskap och elitklick i synnerhet, vågar stå upp för en av vår tids mest basala och okontroversiella dokument: FN:s stadga för de mänskliga rättigheterna.

Monday, September 22, 2008

Det finns folk till allt

Ni som har följt min blogg under sommaren vet att jag retat mig på den konstlade hajpen kring Ernst "Birkenstock forever" Kirschteiger. Mer om det här, här och här.

För några veckor sedan lanserades så hans affärsidé, det så kallade "Ernst-huset", och jag valde medvetet att strunta i det, trots påstötningar från några av er läsare. Någon måtta får det liksom vara även för undertecknad.

Idag går jag dock i Ernst-fällan igen, men jag kan faktiskt inte låta bli. I ännu ett hyllningsreportage skriver den stora kvällstidningen nämligen följande i ingressen till en artikel med rubriken "Fansen får inte nog av Ernst":

"Det råder Kirchsteiger-feber i Sverige. På ”Ernst-klubbar” är folk barfota och myser med levande ljus. En kille har tatuerat Ernst över halva magen.
– Och folk har döpt sina barn efter mig. Haha, vad man ställer till med, säger den omåttligt populära programledaren."


Jo, det är faktiskt sant och jag vet inte om jag ska skratta åt eländet eller hoppa ut genom fönstret. Det är fanimej helt sanslöst. Tror ni mig inte kan ni läsa det själva på
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3362735.ab

Det får mig att fundera... Har jag missuppfattat hela grejen? Är det jag som är onormal och udda? Är Ernst verkligen så bra och populär och snygg och... alldeles, alldeles underbar? Finns det verkligen en Ernst-kult därute i Svea Rike som jag (och förvisso alla jag känner) har missat?

Nä ni - jag vägrar tro på skiten. Det här är bara en fejkad kuliss. Liksom Roy Andersson har duperat filmkritikerkåren verkar Ernst ha ett entourage av fjäskande kvällstidningsredaktörer.

Så måste det vara. för om det inte är så, och om svenska folket är så erbarmerligt dumma i pallet så att de bildar klubbar i hans namn och tatuerar in det sistnämnda på sina magar - ja då är det inte mycket hopp för framtiden för detta land.

Om ni ursäktar så måste jag nog ta en Alvedon...