Thursday, June 19, 2008

Hellre betong än mexitegel

Nu så här några veckor innan det är dags att lasta flyttbilen för flytt till den nyinköpta tvåan i Solna, vill jag passa på att skriva en liten hyllning till betongen och till förorten likt den där jag bor just nu.

Jag vill göra det därför att jag ärligt talat blir både frustrerad, förbannad och trött när jag hör debattörer, beslutsfattare, journalister eller vanliga dödliga tala om förorten (i mitt fall Skärholmen) på det där "aaaaw... du kan inte ha det lätt som bor där"-översittarsättet så fort ämnet kommer på tal.

Det är nämligen synd om oss förortsbor, ska ni veta. Vi är inget annat än korkade, vilsna, förtappade själar som likt några jäkla Rasmus på luffen-ungar står med mössan i hand och vars enda väg till frälsning är att lita till hjälp och stöd från bättre bemedlade, och därmed också underförstått bättre vetande, medmänniskor.

Om du bor i en riktigt nedgången förort trivs du inte, om du inte redan visste det. Du är säkerligen också bidragsberoende och känner flera som fuskar med a-kassan alt. VAB-dagarna. Du lever helt enkelt i en så där tragisk Roy Andersson-grå trist och kärlekslös jävla vardag. Dina barn är ligister och har dåliga betyg, dina grannar super och spelar bort ölburkspanten på Jack Vegas-automaten på den obligatoriska sunkpuben som finns nära tunnelbanestationen och din hund är ful och till råga på allt en vägkorsning. Alla i förorten bor dessutom i hyresrätt i allmännyttan, vilket också, per definition, är fel.

Och om du som är förortsbo inte har fattat att det är fel att bo i hyresrätt, om det till och med är ett aktivt val du har gjort att bo i dom där jäkla sossemonumenten, ja då ska det valet överprövas. Man blir nämligen mycket lyckligare om man bor någon annanstans, eller åtminstone på ett annat sätt. Lycka är att ombilda till bostadsrätt. Lycka är flashiga integrationsprojekt likt Järvalyftet. Lycka är... ja, lycka är helt enkelt nåt annat än det som redan finns. För det som finns är bara olycka. Punkt. Och därmed basta.

Detta är, mina vänner, så helt sjukt jäkla fel perspektiv som det kan bli. "Ja men" säger nån då. "Är det inte bra att folk som har det bra vill hjälpa andra som inte har det bra?". Absolut, solidaritet är alltid bra men det måste vara på rätt sätt, på rätt villkor. För om solidariteten blir till godtycklig välgörenhet, och om viljan att hjälpa förvandlas till "vi vet bättre än vad ni gör bara så ni vet det"-härskarteknik i megaformat så idiotförklaras och passificeras den inneboende kraft som finns i förortens människor. Och då riskerar vi att hamna i en negativ spiral som gör domedagsprofetiorna till självuppfyllande. För om inte samhället tar dig på allvar, varför ska du då respektera samhället?

Istället borde vi här och nu sluta att se förorten som problemområden. Självklart behövs det mer personal i skolan här i Skäris än i Djursholm. Självklart är det fler som är arbetslösa och fler som är tvungna att söka bidrag för att få det att gå ihop här än i Bromma. Självklart är det allmänna hälsoläget sämre här än runt Sturecompagniet och Solidaritet. Därför behövs också solidariteten finnas där, när resurser till skola, vård, arbetsförmedling etc ska fördelas.

Men samtidigt som man gör detta måste också förortens många konkurrensfördelar tas tillvara. Ta språket, t ex. I min förort är cirka 8 av 10 barn i förskola och skola av annan etnicitet än ursvensk. Många har av den anledningen kanske ett eller varför inte två extra språk med sig från hemmet. Fatta vilken fördel dessa ungdomar kommer att ha den dag Ericsson eller Vattenfall måste rekrytera för att kunna expandera på nya marknader, där alla inte pratar engelska! Om konkurrensfördelen tas tillvara, vill säga. Om det ses som en fördel, och inte bara ett problem som kostar pengar i form av hemspråkslärare.

Föreningslivet och nätverkandet är en annan sån där fördel. Tänk om vi någon gång skulle fatta att vi borde bejaka alla dessa kulturföreningar istället för att titta misstänksamt på de där männen och kvinnorna som hänger i källarlokaler och spelar schack och konstig musik mitt på blanka eftermiddagen. So what om de inte ansökt om föreningsbidrag på rätt blankett!

Det finns många fler exempel, inte minst när det gäller potential för småföretagande etc men timmen är sen, och sängen lockar. Men innan jag slutar tjata om detta så vill jag ändå förekomma det jag vet/tror att några av er kan tänka om/när ni läser det här:

Frågan är ju varför i allsin dar jag väljer att flytta härifrån om det är så otroligt bra att bo här. Dessutom från en hyresrätt till en bostadsrätt, från förort till ett område med lite annan profil, som om det i sig skulle göra mig lyckligare...

Det är en berättigad och bra fråga, men det finns ett lika bra och ärligt svar: Jag älskar förvisso betongen, jag vill helst bo i hyresrätt och jag njuter av myllret och mångfalden där jag bor nu. Men för min privata situation och inte minst min hälsas skull, just i denna stund och där jag befinner mig i livet just nu, så måste jag flytta. Inte företrädelsevis bort härifrån, snarare till det ställe där jag nu styr min kosa. Jag vill, eller nä - jag måste, nämligen komma närmare några av de människor som jag både vill och behöver ha i min vardag. Och då jag gett upp hoppet om att de vill flytta hit, så får jag flytta till dem. Berget och Mohammed, ni vet. ;-)

Så - nu fick jag det sagt också. Det här med blogg är ett bra sätt att avreagera sig på. Dags att sussa nu. Glad midsommar på er alla!

1 comment:

emmeli said...

så rätt så rätt. Och i allt detta prat om ombildningar och lyckan att bo i en bostadsrätt eftersom alla (tydligen) vill äga, så måste vi komma ihåg och föra fram att vi är många som valt att bo i en hyresrätt. Valet är mitt.