Tuesday, June 24, 2008

Och så var det det här med kärleken...

Handen på hjärtat: hur ofta har du träffat någon som du känner "wow, den här personen kanske kan vara Mannen/Kvinnan med stort M/K"? Det är inte speciellt ofta det händer, eller hur?

Nåväl. Om det är nu är så att det är rätt sällan som man möter en annan människa som har de egenskaper som gör att man hajar till lite extra (och då menar jag inte stora silikonbröst eller italienska håriga diton, utan utstrålning, personlighet m m), varför är det då så lätt att avfärda den personen pga småsaker?

Utdrag ur samtal jag haft med vänner och bekanta genom åren:

"Ja, men hon är ju brunett! Jag gillar blondiner bättre..." (sagt av en fd lagkamrat som träffat en tjej på nätet efter många års singelliv)

"Alltså, hon vill göra sig av med mina köksstolar..." (sagt av en nybliven sambo, som funderade på att dra i bromsen pga detta)

"Visst, han är snäll och så men han röstar ju för fan på folkpartiet!" (sagt av en aktiv SSU-are som för första gången på 5 år träffat någon som hon verkligen kände något för)

"Han bor i Hallsberg..." (sagt av en Kumla-tjej. FYI så ligger Kumla ca 7 km från Hallsberg)

Och så vidare.

Flera av de ovan nämnda personerna är singlar än idag. Och det kanske inte är så konstigt, om det är så lätt att ge upp.

Nej - jag menar inte att man ska hoppa på första, bästa presumtiva flirt och vara nöjd med det man lyckas skrapa ihop. Självklart inte. Jag är själv väldigt kräsen, och hoppas att fler både är och blir det. Men i ovanstående fall har det handlat om till synes äkta känslor, som har avfärdats pga nån patetisk skitfaktor. Vem vet, det kanske egentligen handlar om rädsla. Rädsla att binda sig eller rädsla att släppa in någon nära sig själv. Eller rädsla att lyssna till sitt eget hjärta.

Jag vet inte. Jag tycker bara att vi borde stanna upp ibland och fundera över vad som verkligen är viktigt. Och kanske visa lite respekt för det där svårfångade fenomenet som kallas kärlek.

4 comments:

jenny said...

Jag tror att vi lätt gör oss en bild av hur livet - och kärleken - ska vara och sen har vi svårt att släppa den. Vi tror att vi vet hur ett lyckligt (lyckat?) liv ser ut och anstränger oss i det oändliga för att få livet att passa våra förväntningar istället för att släppa på kraven och go with the flow.

Att älska någon utan krav och förväntningar är nog det svåraste som finns. Man blir liksom så naken och skyddslös då.

Bimpa said...

Sant, very sant. Och det går ju egentligen inte att göra som jag gjorde i det här inlägget: peka finger och banna dem som gör fel. Det är ju deras val, liksom. Så som vanligt är jag väl ute och cyklar...

Olzi said...

Tror folk som varit singel länge vant sig vid sitt liv i ensamhet och målat upp en bild av den perfekta partnern. Ju längre de är singel desto svårare är det att hitta en som passar in i drömbilden. Om man är van att leva som sambo tror jag man har lättare att anpassa sig till nya sambos och man är van att ta hänsyn och inte "göra som man vill", på gott och ont.

Bimpa said...

Klokt