När man minst anar det...

...så blir man påmind om hur jäkla bräckligt livet är.

I förmiddags, när jag just hämtat bagaget efter en flygresa i tjänsten, ringer telefonen. Det är min syster. Hon gråter. Morbror Bengt finns inte mer.

Utan förvarning hade han segnat ner på jobbet nu i morse.

Fan. Bengt var förvisso en mycket speciell man, kanske på gränsen till excentrisk (liksom stora delar av släkten på mammas sida) men han var alltid schysst, alltid vänlig, alltid social. Det var Bengt som introducerade mig för en värld full av exotiska djur, i form av ormar, grodor, ödlor osv. Med hans hjälp blev mitt rum ett halvt zoo nån gång där på mellanstadiet. Samma Bengt utmanade oss alla i Colin Macrae-rally när han blivit introducerad till dataspelens avkopplande värld av min farsa.

Jag kommer att sakna Bengt jäkligt mycket. Inte för att vi sågs jätteofta och inte för att vi stod varandra jättenära i en på många sätt udda släkt. Utan för att han alltid var schysst, alltid var vänlig och alltid var social. För att han var morbror Benga.