Tur att man är stresstålig.

Idag var jag i världsmetropolen Oskarshamn i tjänsten. Det var ett fantastiskt bra och intressant besök på alla sätt och vis. Värre var det med resan dit.

För att ta sig till Oskarshamn en fredag morgon är det nämligen bäst och snabbast att flyga från Arlanda. För mig som bor i Skäris innebar det att jag gick upp 05.45 för att via taxi vara på Arlanda i hyfsad tid innan avgång. Väl där får vi fyra (4) resenärer som ska till Oskarshamn veta att vi blir försenade då "vår" besättning är på ett plan som ännu inte landat. Där går en halvtimme.

Väl på planet (som var lika stort som en normalstor SUV) blir vi fast en halvtimme till då planet inte var tankat. All heder åt kaptenen, som trots att vi hörde all konversation som han hade med servicegänget via komradio några meter framför oss, bakom ett draperi (han var inte imponerad...) ansträngde sig och ropade ut via högtalarsystemet till oss resenärer om varför vi stod stilla. (på engelska t o m!)

Så långt är vi dock bara en timme försenade, och sånt händer alla nån gång och är inget att skriva på bloggen om. När planet väl lyfter börjar dock det riktigt roliga. För er som inte varit resenärer på ett plan av storlek extra-Small kan jag säga att det är bäst om ni låter bli.

Morgonens resa är nog nämligen det värsta jag gjort i hela mitt liv. Inklusive blindtarmsoperationen 1990 och allergichocken 2001 med efterföljande ambulansfärd.

I ett sådant mini-plan blir nämligen minsta vindpust till en stor svängning, minsta vibration förstärks tiofalt och dito luftgrop blir till ett fritt fall som skulle göra Gröna lunds kreatörer avundsjuka. Om du dessutom passar på att flyga när det är halv storm ute: Yeehaa!!!

Det var 40 minuter berg-och-dal-bana där det enda hoppet jag hade var att piloterna nog inte hade någon dödslängtan och att jag kunde lita på dem.

Som grande finale fick vi en landning med studs som fick mig att slå huvudet i taket, de små kartongerna med frukost att fara runt i planet som löv för vinden och piloten att erkänna att "oj, det blev en lite hård landning där".

"Aldrig mer!" lovade jag den roade taxichauffören på väg från O-hamns flygplats.

Åtta timmar senare sitter jag dock på samma plan, med samma besättning, på väg tillbaka till Arlanda...

Domarjävel!

Jag har varit basketdomare i rätt många år nu, tror jag dömde min första match för drygt 15 år sedan. Först dömde jag för att jag ville hjälpa min förening, sen för att jag var trött på att alltid ha samma domare vid alla matcher jag själv spelade. (jag vet - logiken i det sistnämnda är inte helt klockren... jag skulle ju knappast få döma mitt eget lag, men ändå...)

Men det var först 2000, då Richard S och jag åkte till Norrköping för att gå en steg 2 kurs för domare, som jag fastnade för det på allvar. Stort tack till McDonalds-Mats! =)

Iaf, sedermera flyttade jag till Stockholm och då blev det rätt mycket dömande de nästkommande åren. Ibland hela 10 matcher på en helg. För en nyinflyttad lantis var det ett utmärkt sätt att lära känna både basketfolk och Stockholms hallar, för att inte tala om att lära sig hitta via tunnelbanenätet.

Visst, jag älskade att spela basket. Verkligen! Och absolut - att coacha småglin är bland det mest givande som finns. Men att döma en bra och spännande match, där jag och min kollega tillsammans ser till att regelboken följs utan att för den skull bli huvudpersoner... Alltså, den känslan är jäkligt cool... =) Det är det man, iaf jag, vill uppnå när man drar på sig den grå domartröjan och visselpipan.

Men, det finns en rejäl downside med att vara domare, inte minst i en sport som basket med så många detaljregler och där domarnas bedömning hela tiden står i centrum. Jag menar självklart skället och skitsnacket. Det finns, som i så många andra sammanhang, väldigt många som anser sig själva vara världsmästare/experter och som utan att tveka framför att regelboken borde vara skriven annorlunda, allra helst till favoritlagets favör. Gärna högt och tydligt, kryddat med färgstarka ord.

Om man har varit med ett tag så blir man rätt härdad, och lär sig hantera coacher och spelare som beter sig illa samt att ignorera publik (inklusive föräldrar) som gör dito. Tyvärr är det alltför många unga, nya domare som hamnar i kläm och som slutar att döma alltför tidigt, ofta efter bara några enstaka matcher. Det gör att vi i basketen, som är Stockholms största inomhusidrott bland ungdomar (nästan dubbelt så många som innebandyn, t ex), dras med rejäl domarbrist.

Det gör det självklart svårare att ställa höga kvalitetskrav på de som dömer, då de ändå måste döma x antal matcher/helg för att skutan ska hållas flytande. Detta gör coacher och föreningar ännu mer frustrerade, med ännu mer av dåligt beteende som följd. Och så är vi inne i en negativ spiral som är jäkligt destruktiv. Lösningen är inte enkel, men absolut nåbar. Första steget är att vuxna människor, oavsett om de är föräldrar eller coacher, beter sig schysst, så kan vi improvisera därifrån.

Jag gör världens godaste kladdkaka...

...och den har jag nyss bjudit på, till mina snart f d arbetskamraters stora glädje. De såg glada ut, iaf. =)

På väg mot nytt jobb...

Idag gör jag min sista arbetsdag på min nuvarande arbetsplats, där jag varit anställd de senaste åtta åren och första gången jobbade på för hela tio år sedan. Samtidigt som jag är jäkligt peppad inför det jobb dit jag har blivit headhuntad, är det med blandade känslor jag lämnar.

Det lär bli en väldigt speciell dag...

Vänta nu...

...är det någon som kan förklara för mig hur i helsike Christer Sjögren gick vidare i lördags? Nog för att det var en av de sämsta deltävlingarna någonsin, och nog för att kvällens enda behållning var Sussi Tapper´s anti-närvaro på scen, men ändå? Karln var ju för f-n urusel! För att inte tala om låten, som (om jag ska vara snäll) kändes väldigt mycket Tyskland anno 1981.