Det här är kärlek

Ibland är ord överflödiga...

Julhormonerna måste få sitt

Första advent, en käresta som är julnörd och härligt mörkt och murrigt utomhus. Vad göra? Julstök såklart! På med skivan med julmusik, fram med adventsljusstakarna och let´s bake some lussebullar!

Ni som känner mig vet att jag älskar julen, men vet också att jag inte är någon julstökskille. Julpynt har liksom inte varit min grej, än mindre julbak. Fram tills nu. Denna dag kommer nämligen att gå till historien som den dag då undertecknad kom ut som julnörd. Och jag älskade varje sekund!

Mitt hem är nu pyntat (även om det återstår en del smått och gott), och jag har till råga på allt bakat mina första lussebullar sedan hemkunskapen i årskurs 8! Äran tillhör Letti, hon är en fantastisk mentor när det gäller julstök och julbak och allt som hör julen till. Möjligtvis kan jag några fler julsånger än henne, men så är jag ju körsångare också... =)

Nu när klockan närmar sig sent, och de sista plåtarna lussebullar väntar på att få gräddas, sitter jag och Letti i soffan med varsin glögg. Jag måste erkänna att jag känner en inre tillfredsställelse som är svår att beskriva. Fast samtidigt vet jag att jag inte är ensam. Alla har vi julhormoner som måste få sitt, och alla är vi mer eller mindre julfreaks.

Jag är helt enkelt fast...

"Men det gör detsamma..."

En av mina bästa vänner, tillika fd rumsgranne på jobbet, Pär-Anders firade sin 40-årsdag igår, och jag hade privilegiet att få vara gäst hemma hos honom och hans bättre hälft Ida. Barnen var dock outsourcade.

Pär-Anders, eller P-A som han kallas, är en fantastisk person, men med lite udda intressen. T ex är han militärhistoriker, vilket gör att hans bokhylla är fylld av obskyra krigsbeskrivningar. Detta återspeglar sig också på hans skivsamling, som innehåller både sjuka mängder Depeche Mode och en och annan "Militärmusik vi minns"-samling.

Och apropå det senare så kom P-A tillbaka från lunchen en dag för några år sedan, och var alldeles lyrisk. Han hade nämligen fyndat (enligt honom själv) och hittat en skiva med gamla militärklassiker. Det var alltifrån tapto till nåt slags marschmusik (tysk?). Och så var det den gamla svenska slagdängan vars titel jag glömt, men där refrängen lyder "men det gör detsamma, för han är min soldat - någonstans i Sverige". Detta tvingade P-A oss andra i arbetslaget att lyssna på.

Hämnden är dock ljuv. Kvällen till ära skrev jag nämligen om refrängen till en hyllning till Pär-Anders nu när han blev gubbe. I min tappning löd refrängen så här:

"Håret är borta,

och din mage är rund.

Orken den tryter,

"måste vila en stund"!

Men det gör detsamma,

för du är ju ändå

Allas vår Pär-Anders"

Skål tamejfan!

Aaaw... stackars Rickard

Rubriken är ironisk, ifall ni missade tonfallet, och bör åtföljas av en tung suck om man läser den högt. Ser nämligen i dagens Aftonbladet att SVT:s fd nyhetsankare Rikard Palm oroar sig för sin hälsa om han tvingas jobba nattetid. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3848122.ab

Ja - vad ska man säga. Det är klart killen ska få jobba dagtid. Med bra betalt. På bästa sändningstid. Och smink. För det är ju nästan omänskligt att sätta honom i rutan nattetid. Med bra betalt. Och smink. Jag menar - han är ju ändå 48 år.

För detta går ju inte alls att jämföra med alla de kvinnor, varav många är 60+, som jobbat natt i vård och äldreomsorg i kanske 40 år. Med dåligt betalt. Utan smink. Men med tunga lyft och utslitna ryggar.

Och kom inte här och snacka om de tusentals som varje vecka varslas om uppsägning runt om i landet. De som kommer att få knappt hälften av sin lön i ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, utan större hopp att få jobb de närmaste åren. Utan smink.

Ooops - nu var jag visst ironisk igen. Sorry.

Gnällspik? Jag?

Det kom ett SMS från en god vän:
"Varför är det mest gnäll på din blogg? Är det uppväxten i Närke som gör sig påmind? ;-)"

Bra fråga. Har suttit och gått igenom flera av inläggen, och inser att jag är lite gnällig. Fejk-Ernst. Roy. Innebandyn. Sanna Bråding. SL. Många är de som fått sig en skopa.

Å andra sidan är bloggen ett sätt att avreagera sig/skriva av sig på. Åtminstone är det så för mig. Och därför får nog både ni som läser detta - och jag själv - stå ut med att det blir lite gnälligt ibland. Eller rätt ofta.

De som känner mig IRL vet att jag åtminstone inte pratar närkingska... ;-)

Allt är ju relativt

I tider av massuppsägningar och rekordmånga varsel finns det en fråga som förenar folket. (I alla fall om man ska tro kvällspressen och de som startar grupper på Facebook i ämnet).

Jag menar hur programledaren på SVT Nyheter Rikard Palm blivit behandlad då han nu ska tvingas läsa upp telegram på natten. http://www.expressen.se/Nyheter/1.1378490/spelet-bakom-palms-petning

Alltså, jag kanske verkar gnällig, men vad är detta för larv? 900 personer förlorade jobbet på Sandvik i Sandviken häromdagen. Det är bara ett i raden av dråpslag mot det yrkesarbetande Sverige. Var är Facebook-grupperna om detta? Var är uppropen, namninsamlingarna och protestlistorna?

Antingen är det nåt fel på min förmåga att bedöma hur viktigt olika saker är satt i relation till varandra eller så är det nåt allvarligt fel på kvällstidningarna och de som startar grupper på FB i såna här ämnen. För jag vägrar tro att Palm-storyn är det viktigaste som händer i vårt samhälle just nu. Jag vägrar!

By the way så har jag inte sett så mycket av Ernst på sistone. Det ser jag som ett välkommet sundhetstecken. Det finns kanske hopp för mänsligheten iaf.

Innebandy är ingen elitidrott

All heder åt Henke Larsson, han är en superb fotbollsspelare som gjort fantastiska saker med läderbubban i många år. En nationalhjälte enligt många. Jag är benägen att hålla med.

Men nu ska Henke tydligen börja spela i den s k "Superligan" i innebandy. Innebandy är den sport där Sverige vinner varje VM före Finland och Schweiz. På både herr- och damsidan.

(läs t ex här: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/innebandy/article3838811.ab)

Och återigen, med all respekt för Henkes insatser på fotbollsplanen, är inte detta det yttersta beviset på att innebandy inte är en elitsport? I vilka andra sporter kan man som vältränad 35+-åring gå direkt in i högsta ligan? Dessutom i det land som är bäst i världen i just den idrotten?

Nog för att Henke är vältränad, och nog för att han för typ 20 år sedan spelade innebandy och säkert var bra då. Men det borde inte spela någon roll. Jag upprepar frågan: i vilken annan elitidrott skulle detta kunna hända? Skulle Magnus Hedman kunna varva ner i basketligan? Skulle Jörgen Jönsson lira lite elitseriepingis nu när hockeykarriären verkar gå mot sitt slut?

Eller kan Rolle Nilsson och Glenn Hysén kliva in i handbollens elitserie om de känner för att röra lite på sig?

Självklart inte. Detta visar bara vilken beige sport innebandy är. Elitidrott. Superligan. Bah.

Jag säger som Carl Lidbom i det berömda KU-förhöret: Trams!

SL: "Vi gör inte sånt"

Det är nåt konstigt med Stockholm när det blir vinter och den första snön faller... jag kan inte sätta fingret på det, men det liknar nästan... hur säger man... jo - masspsykos. Japp. Det är rätt ord. Inte minst gäller detta Storstockholms Lokaltrafik, i folkmun kallat SL.

SL och dess entreprenörer får nämligen fnatt så fort snön faller. Det får de iofs också när löven faller (lövhalka), när det regnar (halt spår), när det blåser (jobbigt med motvind) och när solen skiner (heter det solkurvor?).

Ikväll kom så den första riktiga snön, tillsammans med lite kyla. Jag var under kvällen i Södertälje för att fira vännen Pontus 40-årsdag, och försökte ta mig hem med tåget strax efter sju. Det skulle jag inte ha gjort.

På informationstavlan stod det att nästa tåg skulle avgå mot Stockholm 19.18. Samtidigt stod det att nästa tåg från Stockholm skulle ankomma Södertälje C 19.25, drygt 10 minuter sent. Inget annat tåg finns vid perrongen. Hmm... Knepig ekvation, eller hur?

Jag ringer SL:s trafikinformation, i hopp om att få information om just trafiken. Då utspelar sig följande samtal:

"Välkommen till SL:s biljett- och trafikinformation"
"Hej, jag heter Jimmy och försöker ta mig från Södertälje Centrum till Stockholm med ett pendeltåg som ska gå inom 3 minuter. Problemet är att det inte finns något tåg vid perrongen och att nästa tåg från Stockholm ankommer om tidigast 10 minuter. Kan du hjälpa mig?"
"Vänta ska jag kolla..."
Paus.
"Jag ser här att det är flera tåg som är försenade"
"Jaha"
"Nästa tåg till Södertälje är nu vid Tumba, drygt 26 minuter försenat"
"Jaha"
"Men det är allt jag kan säga"
"Ok - men då innebär det att informationen om den nya tiden för ankommande tåg är felaktig och att det inte finns någon information om när nästa avgående tåg beräknas kunna åka"
"Ja"
"Kan inte ni försöka få ut rätt information på de informationstavlor som väl finns till för att just informera om förseningar"
"Vi gör inte sånt"
"Va? Men det är väl ni som har hand om trafikinformationen?"
"Ja, men det är andra som har hand om just den informationen"
"Ok - men kan inte nån hos er prata med nån hos dem? Just nu är vi rätt många som väntar i kylan på ett tåg som uppenbarligen inte kommer"
"Nej. Vi gör inte sånt"

Tack SL!

Skööööönt...

Ett glädjebud nådde Svea rike under söndagen: Fotbollsdödarna från Ljungskile är återigen ute ur allsvenskan. Iofs ersattes de av anti-publiklaget BP, men ändå. Inget lag har spelat tråkigare och sämre fotboll i Allsvenskan på år och dar än det som Ljungskile "presterade" den här säsongen.

Rätt åt er!

Sjuk = dåligt

Vaknade tidigt i morse med feber och halsont. Det senare hade jag redan känt av under gårdagen, varför jag avstod från att öva med min älskade kör under kvällen. I kombination med frossig feber gjorde detta att jag tvingades stanna hemma idag.

Vilket är skittrist. Jag har förvisso inga problem med att vara hemma från jobbet (läs: vara ledig/ha semester) men att vara sjuk och hemma är hur tråkigt som helst. Jag orkade för bövelen inte ens spela WoW utan att bli trött och behöva gå och lägga mig...

Framåt eftermiddagen blev dock allting lite lättare. Då kom nämligen Letti förbi för att pyssla om undertecknad, och det gör hon i skrivande stund fortfarande. Med den äran, ska tilläggas.

Och så en liten kattunge...

Det här är Signe. Hon bor just nu på katthemmet Spinnhuset i Hallsberg. Om allt går som planerat följer Signe med mig hem efter julfirandet i Kumla. Då får Garbo en efterlängtad lekkamrat...


Jag lovar att hålla er uppdaterade! ;-)

Kär och galen

Japp. Det är sant, vilket ni som har koll på mig på FB redan vet: Jag har träffat kärleken. Inte på nätet dock, även om nya flickvännen Letti finns där också. Det är helt galet. Och fantastiskt. Och allt det där andra som ni rutinerade kärleksnarkomaner redan har koll på.

Det är väldigt nytt och väldigt pirrigt och väldigt bra. Bara så att ni vet. ;-)

Here we go again eller Show me the difference

Sosse, basketdomare, glasögonorm, WoW-nörd, provocerande blogginlägg om "höger och vänster" inom (s)... Jag vet - jag fullkomligen tigger om stryk. Men det är väl så jag är lagd, antar jag.

So here goes: Jag fortsätter mitt ifrågasättande av den schabloniserade sorteringen som vissa gör av sig själv och andra socialdemokrater. Jag gör det genom att ställa följande ärliga fråga:

Ponera att det finns den tydliga, enkla skiljelinje mellan "höger" och "vänster" inom (s) som vissa hävdar. Ponera sen att vi, när listor fastställs till t ex riksdagen, kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller varför inte EU-parlamentet, använder oss av samma sorteringsmetodik.

Innebär detta någon skillnad i det som politik handlar om egentligen, dvs det politiska resultatet? Finns det särskilda "vänstersosse" och "högersosse"-förslag i den vardagsnära politiken som varje dag förs i både politiska parlament och politiska nämnder och styrelser? Är det någon skillnad på hur en "högersosse" och "vänstersosse" agerar när det kommer till röstning i riksdagen, landstinget, kommunen eller varför inte EU-parlamentet.

Jag ställer frågan därför att jag undrar. Efter över 15 år som aktiv sosse, varav 10 år som medarbetare till parlamentariker på olika nivåer, har jag nämligen inte sett några sådana exempel.

Show me the difference, så lovar jag att hålla käft sen.

Mandat för förändring

En av de coolaste händelserna på mycket länge är självklart Barack Obamas jordskredsseger mot Good Ol´John McCain härom natten. Jäklar vilket bra segertal... Och vilken härlig känga åt de som inte vill att alla ska vara delaktiga i det amerikanska samhället.

Demokraternas valframgångar stannade inte vid presidentposten, man tog ytterligare platser i senaten, sopade hem kongressvalet och vann ett antal nya guvernörsposter. Grand slam, med andra ord.

So far so good. Om det inte vore för hur valresultatet tolkas. Det räcker inte med att vinna val, nämligen. Du måste också vinna tolkningen av vinsten.

"Han har inget mandat att göra några större förändringar" sa en politisk analytiker i CNN när Obamas seger stod klar. "Detta är inte ett ideologiskt val" fyllde nästa i, förvisso med republikansk signatur, "väljarna vill inte ha mer välfärdssamhälle, de är inte socialister".

Även i vissa svenska analyser har detta synsätt framförts.

Å fan. Så efter åtta års Bush-styre av det Stora Landet i Väst, och en jordskredsseger för folkets kandidat där löften om sjukvård för alla, mindre elitstyre och mer folkstyre vann väljarnas förtroende så är detta inte ett mandat att göra några förändringar?

Vänta nu... har jag inte hört detta förut? Jo just ja. Det är exakt samma argument som användes när (s) valde ny partiledare. "Mona har inget mandat att bestämma något alls" var domen från ledarsidor och även en del röster inom (s).

Med andra ord: efter över 100 år av manligt ledarskap inom (s) blev det äntligen en kvinna vid rodret. Men hon har inget mandat att bestämma något.

Skitsnack, säger jag. Utan att göra några andra liknelser mellan Mona och Obama är det väl just det de har. Mandat för förändring, alltså.

Mycket att berätta...

Bloggtystnaden är total från JLH a k a Bimpa-bloggen. Vadan detta? Höstdepp? Sista-minuten-charter? World of Warcraft-maraton?

Nej - svaret är enkelt. Jag har gjort en jäkla massa saker som jag skulle kunna berätta om, men då jag producerat en hel del textmaterial i mitt arbete har jag inte haft någon lust/ork att fortsätta skrivandet när jag kommer hem.

Men i skrivande stund känner jag hur lusten kommer tillbaka, hur det börjar klia i provokations-fingrarna.

Återkom om någon dag eller två så får ni se... ;-)