Sunday, June 29, 2008

Spanien värdiga mästare

Rubriken säger allt. Efter en väldigt spännande och kul EM-turnering, men där förhandsfavoriterna vek ner sig en efter en, så var det ett av de stora lagen som blev herre på täppan. Hatten av för España!

Synd förresten att Freddy Loongberg slutar i landslaget. Att Alexandersson gör det är bra, t o m nödvändigt. Allbäck är förståeligt, med tanke på att han ska varva ner i Örgryte. Men Ljungberg är fortfarande en världsspelare, och det börjar se väldigt tunt ut på det svenska mittfältet nu.

Snälla Sanna, gör det inte!

Läser att kokain-Sanna Bråding nu funderar på att skriva en bok om "sin tuffa tid". Detta efter tingsrättsdomen mot henne, som innebar 3 månaders fängelse.

Snälla Sanna, jag ber dig, gör det inte! Du gör det bara värre för dig själv, och skriver du boken hamnar du på samma hylla som Linda Rosing, Carolina Gynning, Runar Sögaard, Åsa Waldau och alla andra "missförstådda" mediakåta knäppgökar som ideligen gråter ut i skvallerpressen. Är det där du vill vara? Är det så du vill att ditt framtida liv ska utvecklas?

Förresten, vilket syfte och målgrupp skulle boken ha? Skulle den fungera som guide för tonårstjejer som också vill vara med i TV? Lärdom för polarna kring Stureplan som du knarkat tillsammans med? Sommarlektyr för husvagnsfamiljen boende i Säffle?

Nej, snälla. Tänk efter lite... jag ber dig!

Personer som gärna får skriva en bok, om jag får bestämma:

Hasse Alfredsson
Thomas di Leva
Robyn
Annika Billström
Carlos Ejemyr Rojas
Ulrica Messing
Laila Freivalds
och så George W Bush såklart, gärna med titeln: "Being a president for dummies"...

7-6 (7-4), 4-6, to be continued...

Idag hände det, på riktigt! Jag och Erik "Jag klär av mig naken" Sandberg möttes i årets första tennismatch. Efter dryga två timmar i såväl sol som duggregn, blev det som det så ofta har blivit när vi möts: vi hann inte färdigt.

Första set:
Jag lyckas dra ifrån till en ledning med 3-1, men det byggde mer på tillfälligheter än övertag i spelet. Min forehand klickade extremt idag, vilket gjorde att jag fick spela larvigt försiktigt = inte riktigt min spelstl.

Nåväl - min motståndare lyckas komma ikapp och förbi och har vid ställningen 5-4 setboll. Jag samlade mig, tvingade efter några tuffa game fram ett tie-break och väl där var jag faktiskt överlägsen. Var i ledningen med både 5-1 och 6-2 innan jag till slut vann setet med 7-4. Så jäkla skönt!

Då kändes det helt ok att spela, min forehand var fortfarande inte sitt gamla jag men serven fungerade, min volley var äckligt bra och jag hade hittat flera av Erik "Lord Voldemort" Sandbergs svaga punkter.

Andra set vill jag helst glömma. Min motståndare började serva tungt och välplacerat, och jag stod mest still istället för att jobba med fötterna. I underläge 1-5 blev jag dock förbannad, tog mig i kragen och reducerade till 4-5 innan Erik "Heja Norrköping" Sandberg lyckades serva hem setet.

1-1 i set, således. Fortsättning följer senare i sommar. Jag ska försöka lära mig lägga ut bilder på bloggen, så att ni kan få njuta av bilder på svettiga, atletiska män i 35-årsåldern... Eller nåt.

Uppdatering: Nu kan jag lägga in bilder. Så här ser Erik "Oa hela natten" Sandberg ut. Innan match, ska väl tilläggas.

Wednesday, June 25, 2008

När man minst anar det...

...så blir man påmind om hur jäkla bräckligt livet är.

I förmiddags, när jag just hämtat bagaget efter en flygresa i tjänsten, ringer telefonen. Det är min syster. Hon gråter. Morbror Bengt finns inte mer.

Utan förvarning hade han segnat ner på jobbet nu i morse.

Fan. Bengt var förvisso en mycket speciell man, kanske på gränsen till excentrisk (liksom stora delar av släkten på mammas sida) men han var alltid schysst, alltid vänlig, alltid social. Det var Bengt som introducerade mig för en värld full av exotiska djur, i form av ormar, grodor, ödlor osv. Med hans hjälp blev mitt rum ett halvt zoo nån gång där på mellanstadiet. Samma Bengt utmanade oss alla i Colin Macrae-rally när han blivit introducerad till dataspelens avkopplande värld av min farsa.

Jag kommer att sakna Bengt jäkligt mycket. Inte för att vi sågs jätteofta och inte för att vi stod varandra jättenära i en på många sätt udda släkt. Utan för att han alltid var schysst, alltid var vänlig och alltid var social. För att han var morbror Benga.

Tuesday, June 24, 2008

Och så var det det här med kärleken...

Handen på hjärtat: hur ofta har du träffat någon som du känner "wow, den här personen kanske kan vara Mannen/Kvinnan med stort M/K"? Det är inte speciellt ofta det händer, eller hur?

Nåväl. Om det är nu är så att det är rätt sällan som man möter en annan människa som har de egenskaper som gör att man hajar till lite extra (och då menar jag inte stora silikonbröst eller italienska håriga diton, utan utstrålning, personlighet m m), varför är det då så lätt att avfärda den personen pga småsaker?

Utdrag ur samtal jag haft med vänner och bekanta genom åren:

"Ja, men hon är ju brunett! Jag gillar blondiner bättre..." (sagt av en fd lagkamrat som träffat en tjej på nätet efter många års singelliv)

"Alltså, hon vill göra sig av med mina köksstolar..." (sagt av en nybliven sambo, som funderade på att dra i bromsen pga detta)

"Visst, han är snäll och så men han röstar ju för fan på folkpartiet!" (sagt av en aktiv SSU-are som för första gången på 5 år träffat någon som hon verkligen kände något för)

"Han bor i Hallsberg..." (sagt av en Kumla-tjej. FYI så ligger Kumla ca 7 km från Hallsberg)

Och så vidare.

Flera av de ovan nämnda personerna är singlar än idag. Och det kanske inte är så konstigt, om det är så lätt att ge upp.

Nej - jag menar inte att man ska hoppa på första, bästa presumtiva flirt och vara nöjd med det man lyckas skrapa ihop. Självklart inte. Jag är själv väldigt kräsen, och hoppas att fler både är och blir det. Men i ovanstående fall har det handlat om till synes äkta känslor, som har avfärdats pga nån patetisk skitfaktor. Vem vet, det kanske egentligen handlar om rädsla. Rädsla att binda sig eller rädsla att släppa in någon nära sig själv. Eller rädsla att lyssna till sitt eget hjärta.

Jag vet inte. Jag tycker bara att vi borde stanna upp ibland och fundera över vad som verkligen är viktigt. Och kanske visa lite respekt för det där svårfångade fenomenet som kallas kärlek.

Monday, June 23, 2008

Paus från politiken

I och med flytten så avsäger jag mig mina kvarvarande politiska uppdrag. Det innebär att jag för första gången sedan 1994 varken kommer att ha en politisk anställning eller ett politiskt förtroendeuppdrag på fritiden. Skumt. Men samtidigt skönt. Politiken lär ju finnas kvar även om jag just nu känner för att ta en paus.

Vem hade trott det för ett halvår sedan, innan beslut om jobbyte och lägenhetsdito?

Nedräkningen har börjat

Om exakt tre veckor är det dags för flytt. Nedräkningen har således börjat; flyttfirman är bokad, likaså flyttstädningen och adressändringen.

Senaste flytten (från Märsta den gången) ägde rum så sent som för två år sedan, och efter att då ha burit möbler och lådor och f-n vet allt i över ett halvt dygn, och nästan tagit kål på mina föräldrar på kuppen, så var professionell hjälp med flytt och städ en självklarhet denna gång.

Däremot har jag börjat boka upp vänner och bekanta på att hjälpa mig med det viktiga uppdraget att komma i ordning i nya lägenheten, med naturlig start tisdagen den 15:e juli framåt eftermiddagen.

Den som känner sig manad att bistå med klokskap och ordningssinne är således välkommen att hjälpa till. Jag bjuder på fika och glada tillrop. Om ni är snälla får ni klappa katterna.

Jag får många kommentarer...

...på det jag skriver, via SMS eller MSN, men det är få som kommenterar direkt här på bloggen.
Skärpning! ;-)

Vilken dag det blev...

I gårdagens Aftonbladet kan man läsa om att man ska helga vilodagen (söndagen, sabbaten eller vad man nu vill kalla den). Tesen som debattörerna för fram är att dagens samhälle inte ger tillfälle till återhämtning, och att det är därför vi ser en ökande andel depressioner och sömnproblem.

Så här såg min söndag ut, så får ni bedöma om det var en vilodag eller inte...

Vaknade 08.10 ca, av att en katt stod och trampade mig på magen. Då jag somnade vid 01.30 var det så där lagom kul.
Ägnade större delen av förmiddagen åt att öva på en sång som jag skulle sjunga på ett dop senare på dagen. (Detta hade jag sagt ja till igår kväll, vid sisådär 21-snåret...)
Lämnade hemmet strax innan 11.00, för att åka till Solna, möta upp Jenny och P och sedermera färd till Järfälla kyrka.
Kommer till kyrkan ca kl 12.30, repar lite (det visar sig att jag får sjunga en helt annan låt, a capella dessutom).
Dopceremonin börjar kl 13.00, allt är klart 13.35. Då blir jag hämtad av domarkollegan Eda som ska döma basket tillsammans med mig i Märsta. Stannar till vid en McDonalds och köper lite dricka och nåt lätt att äta. Kl 15.00 börjar första basketmatchen mellan Sigtuna och ett amerikanskt all star-lag som är på Europa-turné. Varmt i hallen, och snabb och bra basket.
Kl 17.00 börjar andra matchen, lite lägre tempo men ändå en del att göra.
19.00 åker jag med Eda hem till Skäris. Framme ca 19.35, köper en kebabtallrik på Kebabhuset och ber att få några räkor till katterna i en plastburk, vilket är helt ok.
Kommer hem, städar badrum och hall då katterna haft SM i att sprätta kattsand på bägge ställena. Byter i samtliga 3 kattlådor. Sätter mig en stund och äter min mat. Kollar på Det okända på TV4plus. Kollar till datorn, Timmy och Anna vill gå en runda i Blackrock Depths (förkortas BRD). Klar där ca 22.30.

Vad säger man... En riktigt rolig dag, men jäkligt slitsam. Tur att den försiggicks av två härligt lugna midsommardar ute i Skeppsta på Närkeslätten, hos farsan och brorsan. Skeppsta har alltid varit mitt andningshål, och jag sover aldrig så bra som på farsans soffa...

Apropå sova, är det nog dags för det nu. Ciao.

Saturday, June 21, 2008

Avundsjuk men inte missunnsam

Världens bästa Jenny, hennes P och två av deras vänner kom inatt hem från sin tvåveckorsresa till Fotbolls-EM. Jag har följt deras resa via Jennys blogg http://payback.blogg.se

Det är kul att de är hemma igen. För även om jag verkligen unnar dem det, har det känts lite halvt orättvist... =)

Thursday, June 19, 2008

Hellre betong än mexitegel

Nu så här några veckor innan det är dags att lasta flyttbilen för flytt till den nyinköpta tvåan i Solna, vill jag passa på att skriva en liten hyllning till betongen och till förorten likt den där jag bor just nu.

Jag vill göra det därför att jag ärligt talat blir både frustrerad, förbannad och trött när jag hör debattörer, beslutsfattare, journalister eller vanliga dödliga tala om förorten (i mitt fall Skärholmen) på det där "aaaaw... du kan inte ha det lätt som bor där"-översittarsättet så fort ämnet kommer på tal.

Det är nämligen synd om oss förortsbor, ska ni veta. Vi är inget annat än korkade, vilsna, förtappade själar som likt några jäkla Rasmus på luffen-ungar står med mössan i hand och vars enda väg till frälsning är att lita till hjälp och stöd från bättre bemedlade, och därmed också underförstått bättre vetande, medmänniskor.

Om du bor i en riktigt nedgången förort trivs du inte, om du inte redan visste det. Du är säkerligen också bidragsberoende och känner flera som fuskar med a-kassan alt. VAB-dagarna. Du lever helt enkelt i en så där tragisk Roy Andersson-grå trist och kärlekslös jävla vardag. Dina barn är ligister och har dåliga betyg, dina grannar super och spelar bort ölburkspanten på Jack Vegas-automaten på den obligatoriska sunkpuben som finns nära tunnelbanestationen och din hund är ful och till råga på allt en vägkorsning. Alla i förorten bor dessutom i hyresrätt i allmännyttan, vilket också, per definition, är fel.

Och om du som är förortsbo inte har fattat att det är fel att bo i hyresrätt, om det till och med är ett aktivt val du har gjort att bo i dom där jäkla sossemonumenten, ja då ska det valet överprövas. Man blir nämligen mycket lyckligare om man bor någon annanstans, eller åtminstone på ett annat sätt. Lycka är att ombilda till bostadsrätt. Lycka är flashiga integrationsprojekt likt Järvalyftet. Lycka är... ja, lycka är helt enkelt nåt annat än det som redan finns. För det som finns är bara olycka. Punkt. Och därmed basta.

Detta är, mina vänner, så helt sjukt jäkla fel perspektiv som det kan bli. "Ja men" säger nån då. "Är det inte bra att folk som har det bra vill hjälpa andra som inte har det bra?". Absolut, solidaritet är alltid bra men det måste vara på rätt sätt, på rätt villkor. För om solidariteten blir till godtycklig välgörenhet, och om viljan att hjälpa förvandlas till "vi vet bättre än vad ni gör bara så ni vet det"-härskarteknik i megaformat så idiotförklaras och passificeras den inneboende kraft som finns i förortens människor. Och då riskerar vi att hamna i en negativ spiral som gör domedagsprofetiorna till självuppfyllande. För om inte samhället tar dig på allvar, varför ska du då respektera samhället?

Istället borde vi här och nu sluta att se förorten som problemområden. Självklart behövs det mer personal i skolan här i Skäris än i Djursholm. Självklart är det fler som är arbetslösa och fler som är tvungna att söka bidrag för att få det att gå ihop här än i Bromma. Självklart är det allmänna hälsoläget sämre här än runt Sturecompagniet och Solidaritet. Därför behövs också solidariteten finnas där, när resurser till skola, vård, arbetsförmedling etc ska fördelas.

Men samtidigt som man gör detta måste också förortens många konkurrensfördelar tas tillvara. Ta språket, t ex. I min förort är cirka 8 av 10 barn i förskola och skola av annan etnicitet än ursvensk. Många har av den anledningen kanske ett eller varför inte två extra språk med sig från hemmet. Fatta vilken fördel dessa ungdomar kommer att ha den dag Ericsson eller Vattenfall måste rekrytera för att kunna expandera på nya marknader, där alla inte pratar engelska! Om konkurrensfördelen tas tillvara, vill säga. Om det ses som en fördel, och inte bara ett problem som kostar pengar i form av hemspråkslärare.

Föreningslivet och nätverkandet är en annan sån där fördel. Tänk om vi någon gång skulle fatta att vi borde bejaka alla dessa kulturföreningar istället för att titta misstänksamt på de där männen och kvinnorna som hänger i källarlokaler och spelar schack och konstig musik mitt på blanka eftermiddagen. So what om de inte ansökt om föreningsbidrag på rätt blankett!

Det finns många fler exempel, inte minst när det gäller potential för småföretagande etc men timmen är sen, och sängen lockar. Men innan jag slutar tjata om detta så vill jag ändå förekomma det jag vet/tror att några av er kan tänka om/när ni läser det här:

Frågan är ju varför i allsin dar jag väljer att flytta härifrån om det är så otroligt bra att bo här. Dessutom från en hyresrätt till en bostadsrätt, från förort till ett område med lite annan profil, som om det i sig skulle göra mig lyckligare...

Det är en berättigad och bra fråga, men det finns ett lika bra och ärligt svar: Jag älskar förvisso betongen, jag vill helst bo i hyresrätt och jag njuter av myllret och mångfalden där jag bor nu. Men för min privata situation och inte minst min hälsas skull, just i denna stund och där jag befinner mig i livet just nu, så måste jag flytta. Inte företrädelsevis bort härifrån, snarare till det ställe där jag nu styr min kosa. Jag vill, eller nä - jag måste, nämligen komma närmare några av de människor som jag både vill och behöver ha i min vardag. Och då jag gett upp hoppet om att de vill flytta hit, så får jag flytta till dem. Berget och Mohammed, ni vet. ;-)

Så - nu fick jag det sagt också. Det här med blogg är ett bra sätt att avreagera sig på. Dags att sussa nu. Glad midsommar på er alla!

Inte helt oväntat...

...så åker ett av EM:s bästa lag mot ett av de medelmåttiga dito. Portugals glada bolltrollare fick gängspö av tyskarnas effektivitet. Trist för EM-publiken och för fotbollen. Men, som rubriken antyder, så var det inte helt oväntat. Portugal har svårt att prestera när det verkligen gäller nåt. Vi har sett det förr.

Alla dessa hycklare

Såg självklart matchen mot Ryssarna igår, liksom övriga Sverige. En jäkla skitmatch, rent ut sagt. Mikael Nilsson sämst på plan. Daniel Andersson sitt gamla tråkiga jag. Zlatan trött och därmed inte lika gudalik som tidigare. Det kändes väldigt mycket som matchen mot Ukraina innan EM. Eller som matchen mot Costa Rica i VM 90 Lite retro, på nåt sätt. Tråkigt, grått, lite Bergman-dystert.

Och som ett brev på posten så kommer de självutnämnda facit-profeterna till tals på tidningarnas löpsedlar och sportsidor: Henke är gammal och borde sluta. Lagerbäck borde gå och dränka sig, eller åtminstone avgå. Källström borde fått spela typ hela tiden. Och vem fan är Zlatan?

Det är för övrigt samma krönikörer, proffstyckare och fotbollsförståsigpåare som tidigare tackat gudarna för att Henke tackade ja till att spela sitt femtielfte mästerskap, hyllat kvalkungen Lagerbäck, lyft Daniel Andersson till skyarna för de två första matcherna i EM och tatuerat in "Kung Zlatan" på höger skulderblad.

Det är det här jag stör mig på med svensk nyhetsrapportering, oavsett det gäller sport eller politik: hyckleriet. Det blir på något sätt ett inofficiellt mästerskap i konsten att vända kappan efter vinden.

Jag menar inte att de har fel i det de skriver nu. Eller för den skull fel i det de skrev för ett par dagar sedan. Jag menar inte att de har rätt heller. Jag säger att de är hycklare. Och det står jag för.

Wednesday, June 18, 2008

Kattbesvär

Lilltösen därhemma, som lystrar till Martini (det är sant, hon kommer när jag ropar), mår inte bra. Hon är förvisso kelen, social och gosig (som vanligt) men är sedan några veckor inne i en dålig period; ja, jag tror inte att hon har varit i kattlådan mer än ett par gånger under den tiden. Hon har dock varit överallt annars i lägenheten och uträttat sina behov. Då jag snart ska flytta ägnas en panikartad stund varje kväll åt att leta eventuella nya gömställen.

Kontakt är tagen med veterinär, hoppas de kan hitta vad som är fel på lilla fröken. Annars är det nog inte så mycket att göra än att låta Martini slippa må dåligt längre. Aj... I samma stund som jag skriver detta får jag en klump i magen och en ledsen känsla i hela själen.

Shit. Hoppas veterinären kan hjälpa oss.

Isabel och Erik i maskopi?

Nu har det hänt igen. När jag var ombytt och klar och just skulle kliva på 09.52-tunnelbanan från Skäris i söndags ringde Isabel från Haga tennis och berättade den tragiska nyheten: den bana som jag och Erik "Snacka går ju" Sandberg skulle använda som spelplats för vår sedan länge efterlängtade tennisuppgörelsen var inte spelbar pga regnet på lördagkvällen. Suck...

Jag ringer Erik "Oj det var synd" Sandberg som återigen tar på sig uppdraget att fixa en ny tid. Nu i morse fick jag besked att han inte hade hunnit göra det, samt att han dessutom börjar känna sig krasslig.

Det sistnämnda är inte så mycket att orda om; är man klen så är man. Men jag börjar nästan undra om inte Isabel på Haga Tennis och Erik "En Riktig Tuffing" Sandberg är i maskopi med varandra... jag kanske kan be FRA scanna av deras mailboxar och telefoner, för att se om det funnits någon otillbörlig kontakt mellan dem båda...

Oh well... Jag får kolla med Magnus för att se om han är spelbar istället. För jag är förbaskat tennissugen!

Tuesday, June 10, 2008

Bäst när det gäller

Att vara bäst när det gäller, det är verkligen en konst som begåvats ett fåtal utvalda. Man ser det i blicken på dem; det är nu, när det är show/final/klimax, som de lever upp till sin fulla potential.

Zlatan är självklart en sådan person, inte minst en sådan här kväll. Fredrik Ljungberg likaså. De, och några till, var verkligen så jäkla bra ikväll. Grekland var dock en rejäl besvikelse. Tråkigare fotboll har tidigare endast skådats på Stockholms stadion och Behrn Arena i Örebro.

Äntligen match mot Erik...

...men det krävdes att jag bokade tid.

Japp, nu på söndag blir det av. Den episka matchen mot Erik "Hug me!" Sandberg kommer att spela på Haga tennis bana nr 8 nu på söndag kl 11.00. Min motståndare tog på sig ansvaret att boka tiden, men han "misslyckades" såklart. När jag väl tröttnat på diverse undanflykter, tog det mig ca 3,5 minut innan jag hade bokat två timmar på en grusbana nära Haga Forum i Solna.

Jag är så ***** laddad! ;-)

Sunday, June 08, 2008

World of Warcraft är mer än ett dataspel

Jag har skrivit det förr på denna blogg, och jag gör det gärna igen: World of Warcraft kan förändra världen. Eller så har det kanske redan gjort det. Visst, jag inser att det bara är ett dataspel, som är programmerat av ett företag för att tjäna pengar. Jag är inte dummare än att jag fattar det. Men ändå, trots det...


Genom World of Warcraft (och liknande spel, även om WoW är i en klass för sig så här långt) så möts människor över gränserna, och tusentals vänskapsband knyts varje dygn. En 35-åring från Ryssland samarbetar med en 14-åring från Holland och en 25-åring från Finland för att lösa ett uppdrag (quest) i spelet, en engelsk tjej hjälper en rumänsk kille eller en trebarnsmor från Närke. Vid en s k "raid" (räd på svenska) samarbetar 10, 25 eller 40 spelare från hela Europa/Världen tillsammans i flera timmar för att döda extra tuffa s k "bossar" (extra svåra monster i spelet) där alla har en roll att spela och samarbetet är nyckeln. Listan på fördelarna detta medför kan göras lång.

Själv har jag fått flera goda vänner genom spelet, och då är jag ändå en förhållandevis medelmåtta som spelare både sett till framgång i spelet och tid jag lägger på att spela. Vissa av de nya bekantskaperna möter jag självklart bara online, men andra har jag också träffat IRL (In Real Life).

Senast nu igår var jag i Uppsala och hälsade på Markus och Jenny (eller Aztul och Ayo som de heter i spelet). Ett helmysigt gift par i 30-årsåldern, med två små barn. Väldigt normala, om ni frågar mig och vi ser på spelandet på samma sätt: ett sätt att koppla av. Jag (i form av min karaktär Tjolahopp) och Aztul träffades av en slump i området Feralas för drygt två år sedan och där vi sedermera hjälptes åt med att döda elaka jättar. Jag såg till att han fick en inbjudan till vårt gille (guild) Alliance af Sweden, han tog med sig frugan och på den vägen är det. Andra som jag träffat IRL är Belgarax och Zenedra (Fredrik och Ingela), Chappen och Irja (Magnus och Teres), Bolthur och Annapanna (Timmy och Anna) och ett gäng till. Min käre far (Justice) spelar också, liksom lillebror Belarix.

WoW är ett spel som ställer krav på att du måste kommunicera, antingen genom att chatta i spelet eller genom att prata i Skype, Teamspeak eller Ventrilo. Det kan i bästa fall göra underverk för språkutvecklingen. Ta min lillebror, t ex. Han har tidigare haft det lite småtufft i skolan, men får nu jättebra betyg i såväl engelska som andra ämnen. I fallet med just engelskan är det Wow och andra onlinespel som gjort att han tagit till sig språket som han inte annars hade fått möjlighet till.

Låter det krystat? Det är det inte. Självklart finns det finniga tonårsgrabbar som lägger ner alldeles för mycket tid på att sitta framför datorn och spela. Självklart finns det de som spelar för mycket, och där det kanske till och med går över till en form av missbruk. Men de flesta som spelar, och alla som jag mött när jag spelat, gör det som avkoppling. När andra påtar i trädgården, tittar på TV eller tränar agility med bordercollien, sitter vi några timmar då och då och förbättrar vår utrustning, farmar reputation och dingar våra avatarer. Och det är minst lika normalt som något annat. WoW är här för att stanna, och spelindustrin har väl, om jag hört rätt, nu också gått om filmdito sett till omsättning i kronor och ören.

Så det så.

Friday, June 06, 2008

Skön seger i Sollentuna

Efter en förvånansvärt välspelad match från bägge spelarna (ingen av oss hade spelat på ett tag)blev det till slut seger för Boom-Boom Bimpa med 6-4, 6-2, 6-3. Magnus var en tuff motståndare, och jag fick verkligen anstränga mig för att vinna.
Det lär bli fler möten, och det ser jag fram emot. Alltid kul med jämna matcher.

Enligt skvallersajten alltomtennis.se är Erik "Who´s your daddy" Sandberg nu så nervös att han inte vet om han törs gå till jobbet under nästa vecka. Matchen mellan oss är dock schemalagd till nästkommande söndag. Om han törs boka tid.

I´ll be ready.

Thursday, June 05, 2008

Tennis, tennis, tennis...

Som ett led i förberedelserna inför den kommande episka matchen mot Erik "Spank me harder" Sandberg, som ännu inte blivit av, ska jag ikväll möta den hittills oprövade Thai-Magnus E i Sollentuna. Det lär bli en enkel match... ;-)

Återkommer med matchrapport.

Wednesday, June 04, 2008

Snabba ryck

Igår var jag inbjuden till den årliga vårmiddagen på mitt gamla jobb. Genom åren har dessa tillställningar varit väldigt intressanta, med alltifrån uppstartade kärleksrelationer till "party all night long"... Bayern Brass från Mjölby gjorde starkt intryck ett år, deras stämningshöjande approach pratas det om fortfarnade.

Denna gång var det dock lugnt såtillvida. Men ska jag vara helt ärlig kändes det lite konstigt att gå dit. Eller snarare så var det lite blandade känslor. För självklart kändes det väldigt bra att träffa gamla kollegor tillika kompisar och vänner; vi har ju ändå umgåtts väldigt nära i flera år och delat både glädje och sorg. Samtidigt kändes det nästan lite obekvämt. Inte från min sida, utan en känsla av att andra kände så. Riktat mot undertecknad.

Men visst, jag har ju bytt bransch osv så det kanske inte är så konstigt.

Monday, June 02, 2008

Stilla undran

Ibland kommer jag på mig själv med att rescensera andra (och det är jag knappast ensam om...) Ja - ni vet. Man börjar fundera på varför vissa människor är som de är, och varför de beter sig som de gör. Några exempel: Varför är hon kvar i det där usla förhållandet med den där tönten trots att hon mår dåligt av det? Varför kan X aldrig erkänna att han/honhar fel? Varför är det så svårt för Y att be om ursäkt? Osv.

Känner ni igen det? Lite så där halvt om halvt fördömande, allrahelst från läktarplats.

Lite klurigare är det om man börjar titta på sig själv med samma glasögon: Varför gör jag alltid så där? Varför kan jag inte släppa taget om den där relationen, som sedan länge är körd? Varför bokar jag upp mig på min enda lediga kväll den här veckan? Och framför allt - varför gör jag om det?

För en tid sedan fick jag tipset att prata med någon professionellt om just sådana frågor, under en period när det var lite väl mycket att hantera och tänka på. Det har jag inte ångrat en sekund. Shit vad bra det har varit, och med så enkla medel sen!

Tro mig, oavsett om du tror dig ha problem eller inte så borde du, dina närmaste, ja alla, nån gång i livet prata med en terapeut alt. gå i terapi.

Det bara är så.

Sunday, June 01, 2008

Snodde en lista från Jenny

Nämn något som gjorde dig glad igår:
Micke och Susannas bröllop

Vad gjorde du kl 08 i morse?
Försökte somna om.

Vad gjorde du för 15 min sedan?

Dingade min shaman i World of Warcraft

Det sista du sa högt?
"Gonatt" (på Skype)

Det senaste någon sa till dig:
"Ses" (på skype)

Vad har du druckit idag?
Vatten, Pepsi Max, Apelsinjuice, Te och Mjölk

Vad var det senaste du åt?
Ben & Jerrys Chocolate Chip Cookie Dough-glass...

Vad var det senaste du köpte?
Aftonbladet

Vad är det för färg på din ytterdörr?
Grå

Vad är det för väder hos dig nu?
Härligt försommarväder, fast lite blåsigt

Godaste glassmaken?

Se ovan. Magnum är också fint.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Jajamen.

Sover du tungt?
Nja... Lite då och då. Sova tungt = sköööönt =)

Drömmer du mardrömmar?
Inte mardrömmar, bara jäkligt knepiga drömmar...

Trivs du med ditt jobb?

Väldigt mycket!

Favoritklädsel?
Shorts och T-shirt

Favoritlåt/mix just nu?
Båtlåt (i min och Lindas tappning)


Vad ser du om du tittar till höger?
En sovande katt på mitt skrivbord.

Vad gör dig glad just nu?
Mina katter.

Vad ska du göra härnäst?
Sova...


Höger el vänsterhänt?
Höger

Humör just nu?
Avslappnad och lugn.

Favoritgodis?
Choklad.

Kläder just nu?
Shorts och t-shirt

Sommarplaner?
Visby och flytt till Solna

Hur många kuddar sover du med?
Minst 2.


Spelar du ngt instrument?
Har spelat fiol och piano. Försöker lära mig gitarr.


Morgon eller nattmänniska?
Kvälls- och nattmänniska, helt klart.

Vad är viktigast för dig?
Hälsa, både min egen och mina nära och kära.

Är du kittlig?
Väldigt...

Snarkar du?
Väldigt...

Stjärntecken?
Fisk

Äckligaste insekten?
Gillar inte kackerlackor.


Stökigt eller städat?
Lagom.

Vad längtar du mest efter just nu?
Att få lägga mig i sängen och somna...

Riktigt stort...

...var det att få vara en del av Micke och Susannas bröllopsdag idag. Både som inbjuden gäst och som "surprise wedding singer". Min duettpartner Linda var dessutom så jäkla bra som bara hon kan vara när det gäller sång, trots att hon knappt kunde prata vare sig innan eller efter, och visade återigen att hon är ett riktigt proffs. Hoppas hon inser det själv, bara... =)

Det var ett lagom stort bröllop, med ca 45 gäster, och kyrkan som bröllopet ägde rum i var både vacker och väldigt skön att sjunga i. Som vanligt var brudparet de vackraste i hela världen just i den stund då de lovar varandra trohet och allt annat högtidligt... Den efterföljande middagen var också riktigt trevlig, med många och långa tal (inklusive mitt eget) och en hel del skratt.

Nu är det dock dags att sova. Har ingen lust att utmana ödet på något sätt. Det är viktigt att jag är fit for fajt på måndag morgon, då några intensiva jobbdagar väntar.