Härlig jul, nytt år, livet leker och total kattlycka!

Nu var det ett tag sedan jag skrev något här... oj vad mycket jag skulle vilja skriva om. Så det blir en kort sammanfattning i form av ett potpurri. De stora sakerna den senaste tiden har inte helt oväntat varit julen, kärleken, det nya året och kattlyckan.

Om vi börjar bakifrån så har julen denna gång varit både extra lång och extra trivsam. Detta då jag, efter hemkomsten från den obligatoriska och vansinnigt trevliga Närke-vistelsen, hade anledning att julfira om igen - och denna gång tillsammans med min kärlek. Letti har för övrigt skrivit och fotat om vårt firande på sin blogg, så titta gärna in där.

Även en liten en kan sprida värme och julefrid...

Kärlekslivet ja. Det är väldigt bra... Jag tror inte jag blir mer privat än så denna gång. Ni som vill ha detaljer får ringa eller nåt. Eller bjuda på fika/lunch nu när vardagslunket snart börjar om på nytt. ;-)

Och så har vi fått ett nytt år. Igen. Nyårsfirandet ägde återigen rum hemma hos Mathias och Martin i Rågsved. Fantastiskt trevligt, och dito god mat. Dessutom några nya bekantskaper. Det var, för att citera Blondinbella, "top notch". ;-)

Så till katterna... mina små älsklingar. Oj vad de gör mig lycklig.

På annandagen var det äntligen dags att hämta Signe på katthemmet Spinnhuset i Hallsberg. Resan till Stockholm gick förvånansvärt bra, Signe fann sig snart tillrätta i kattburen och somnade nästan omedelbums, ihopkurad som en boll. Vid ett par tillfällen vaknade hon till liv och pep lite oroligt. När jag då plockade upp henne borrade hon in nosen i min famn och började spinna... Vad ska man säga? Jag rös av välbehag. Det kändes så rätt.

Signe sover sött i kattburen.

På plats i Solna hade Letti anlänt till lägenheten några timmar tidigare för att umgås med Garbo, den redan befintliga katten. Garbo ja... hon har ju på något sätt blommat ut sedan jag tvingades ta bort Martini. Hon är mer social, mer gosig och mer verbal. Om möjligt också något knäppare än tidigare... ;-)

När vi kom fram var det därför två hyfsat avslappnade katter som träffades för första gången. Garbo var, milt uttryckt, inte imponerad av nytillskottet. Det frästes och morrades en hel del och stackars Signe spenderade sina första två Stockholmstimmar under hyllan i badrummet. Garbo var dock inte våldsam på något sätt, den enda hon lyfte tassen mot var undertecknad och då blev det tvångs-gos i fåtöljen en stund. Det funkade som motmedel.

Garbo i egen hög person.

Efter ett par timmar i badrumsexil kom Signe dock fram och hoppade upp till oss tvåbenta varelser i soffan. Och herre min je vad hon var gosig. Och lycklig, av buset och spinnandet att döma.
Letti myser med Signe...

Redan då var både jag och Letti sålda. Sedan följde några dagar där Signe sakta men säkert vann också Garbos hjärta. Hon var stencool. Trots Garbos morranden och fräsande så visade Signe att hon 1. var här för att stanna och 2. att hon inte utgjorde något hot. Jag och Letti kunde bara titta på och njuta av föreställningen. Vi var hela tiden noga med att gosa med Garbo lika mycket som vi gjorde med den nyanlända kattungen. Ett vinnande koncept, även det.

Efter fyra dagars trevande kattsocialiserande kom då det förlösande ögonblicket. På tisdagskvällen satt Letti med Signe i knät i fåtöljen när Garbo utan förvarning hoppar upp i fåtöljen och börjar tvätta den lilla. Total kattlycka, med andra ord!
Nu är de näst intill oskiljaktiga. Tror ni mig inte? Jag har bildbevis. För några timmar sedan togs t ex denna bild:
Och för några dagar sedan togs denna:

Och julen är härlig...

Japp. Rubriken säger väl allt. Denna jul är lite extra härlig då den kryddats med kärlek.

För min familj innebar julen förr ofta stressiga scheman (skilsmässobarn...) och ett digert program. Men det var då. Sedan ett antal år tillbaka tar vi det istället lugnt och skönt, vilket har inneburit mycket trevligare jular.

I år firade vi själva julafton hemma hos den fantastiske fadren, i huset på landet (dvs Närkeslätten). Det var hur trevligt som helst. Barnen lekte och var glada, maten var både god och i överflöd och jag somnade min vana trogen till en stund under Kalle Anka.

Julen har så här långt varit så bra att jag inte ens låtit stressa upp mig över mindre roliga saker. Som t ex att:

- Komplett.se inte höll den garanterade leveranstiden. Vad är väl 200 kronor i presentkort (och dåliga försök till ursäkter) mot att typ 60 procent av julklapparna inte kom fram innan julafton? Mindre servicebenäget företag får man nog leta efter. Å andra sidan är de inte lika usla som Comhem. Och det är ju alltid något att glädjas åt, så här i juletid.

- Jag inte hittade katten Garbo när jag åkte hemifrån. Det gjorde för övrigt inte heller den dedikerade kattvakten. Antagligen har hon gömt sig bakom skåpet under diskbänken, men man vet ju aldrig. Låtom oss hoppas att inget hänt Garbo...

- Den intellektuella titanen Blondinbellas desperata jakt på uppmärksamhet, denna gång genom att kalla Karl-Bertil Jonsson för "kommuniskskit". Sorry tjejen - det funkar inte. Den här gången heller, ska väl tilläggas.

- Linda Rosing-Faddes försök till samma sak genom att posera som tomte hos några familjer. Inför Expressens kamera, så klart. Ärligt talat: vem f-n vill ha Fadde som tomte på julafton? Familjen på fotot såg också lite skrämd ut...

- Henke Larssons mål i den s k "Superligan" i innebandy. Någon av sportkrönikörerna, tror det var i Aftonbladet, skrev att han är ett sånt fysiskt praktexemplar att han kan bli stjärna i vilken sport som helst. Ha ha - det är humor på Glenn Killing-nivå! För ärligt talat: säg en sport där Henke, efter avslutad (?) proffskarriär i fotboll, kan börja om och hamna i högsta serien? Ja - förutom innebandy då, men deträknas inte.

Skulle han kunna hoppa in i Basketligan? Elitserien i handboll? Hockey? Bandy? Volleyboll?

Nä - exakt. Och det är hela min poäng.

Men inte ens detta kan rubba julstämningen. Imorgon hämtas Signe från katthemmet, och sen blir det julmys med Letti, WoW, julmat i massor och en och annan snaps. Och gos med Garbo och Signe, såklart.

Syns och hörs!

Fick en julhälsning...

...från mina goda vänner i Uppsala, Markus och Jenny m barn x 2. Se själva nedan. Och njut...

Och så en uppdatering

De sista dagarna, eller kanske framför allt veckorna, har varit speciella på många sätt. Mycket har varit bra, annat tråkigt.

För att ge er en liten uppdatering kan jag börja med det roliga:

1. Min inflyttningsfest, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. Cirka hälften av de jag bjudit in kom - och det innebär fullt med folk hela kvällen. Jag är lyckligt lottad med så många goda vänner...

2. Min kärlek. Letti är en fantastisk varelse, och jag är ofattbart lyckligt lottad över att hon tycker att jag är dito.

3. Min körsång. Kammarkören Cantare är ett fantastiskt gäng, som under ledning av utmärkte dirigenten Niclas Bertell också har förmågan att skapa skön körsång. Förra helgen hade vi två julkonserter, och de var mycket uppskattade, inte minst av oss själva... Undertecknad fick dessutom bekänna färg meddelst ett solistinhopp i en av sångerna vid den andra konserten, och det gav helt klart mersmak. Den gamla tanken på att testa sånglektioner dök plötsligt upp igen... ;-)

4. Mitt arbete (läs: mina arbetskamrater) Jag stormtrivs verkligen på jobbet, inte minst därför att jag har fantastiska kollegor. Radhuskvinnan/vildvittran från Storvik Jess är typ min idol, och det beror inte bara på att hon har en fantastisk familj inklusive en man som lagar himmelsk god mat. Hon är helt enkelt kollegan med stort K.

5. Mitt hem. Med god hjälp av Letti har jag nu lyckats få till min lägenhet så som jag vill ha den. Det som fattas är lite foton och tavlor på några av väggarna. Att komma hem är en njutning...

6. World of Warcraft. Sorry, ni som tycker det är barnsligt att en vuxen man spelar WoW kan hålla er till Ernst och Kunskapskanalen. WoW är ett oerhört socialt spel, och har en nästan meditativ funktion. Så är det bara. Att Letti börjat spela gör inte spelet mindre attraktivt... ;-)

7. Signe is coming. Om lite drygt en vecka hämtar jag Signe från katthemmet Spinnhuset i Hallsberg. Känns hur kul som helst. Hoppas hon och Garbo kommer att fungera ihop.

Så till det tråkiga, som lyckligtvis nog inte är så många saker. Men ändå.

1. Bills bortgång. Blir bara mer och mer ofattbart ju mer jag tänker på det. Eller pratar med gamla lagkompisar om det. Hittade t ex bilder från min 30-årsfest där Bill och hans Tisslan var självklara gäster. Alltid med ett tryggt leende. Alltid med kloka ord eller tankar. Du är saknad, kompis.

2. Halsflusshelvetet. Jag missade såväl luciasjungningar som Pragresa och viktiga jobbsaker pga denna hemska företeelse. Tur att det finns Kåvepenin.

3. Vädret. Var tusan är snön? Och kylan? I don´t like this...

Word.

Sorg

Min vän Stefan ringde för en stund sedan. "Sätt dig ned", började han med. Sen kom de hemska orden. "B är död".

B, fd lagkamrat i basket och en väldigt god vän sedan dess, var strax över 30 när gick bort, mitt i livet.

Jag kan inte med ord beskriva sorgen som bubblar upp, och jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för hans närmaste familj, inklusive hans fru L och deras två små barn.

Mina tankar går därför till B:s familj ikväll. Jag tänker på er. Och till B vill jag bara säga en sak: Jag kommer att sakna dig, kompis.

Årets ickehändelse

Finland vann VM-finalen mot förhandsfavoriten Sverige. I sudden death, dessutom. Upplagt för drama - men ingen bryr sig (förutom TV4, av någon konstig anledning).

Varför? Därför att det var i skitsporten innebandy som ingen i hela världen spelar, än mindre bryr sig om.

Med andra ord: årets ickehändelse har inträffat. Ungefär lika spännande som att klippa tånaglarna. Om ens det.

Halsfluss är av ondo

Om man får halsfluss kan man inte svälja utan att det gör helvetiskt ont. Man får äta mestadels flytande saker, och tugga både penicillin och piller med febernedsättande egenskaper. Och så får man ställa in resan till Prag med den fantastiska kören Cantare...

Jag hatar halsfluss.

Är pakt ett neutralt ord?

Har noterat att (s), (v) och (mp)-ledningarna nu enats om att gå till val på en koalition. Det är väl bra, även om resan dit var osedvanligt taffligt skött sett till vad som presenterats för media.

Noterar också att detta nya samarbete rubriceras av Aftonbladets samhällsredaktion som "Vänster-pakten". "Pakten". Jo jag tackar. Smaka på ordet, inte f-n är det ett neutralt ord? Får snarare associationer till "pakt med djävulen" och "Warzawa-pakten", vilket ju inte är så kul.

Den borgerliga koalitionen kallas alltjämt dock för det väsentligt mer positivt laddade ordet: "Alliansen", så också av Aftonbladets samhällsreportrar och rubriksättare.

Spännande.

PS Noterar till sist också att Aftonbladet.se har en till synes fånig omröstning om vad man borde kalla det nya samarbetet. Alternativen är Trojkan, Kollektivet, Svamp (s+v+mp), Ohlyansen (sic!) och Vänsteralliansen. Just nu leder Svamp-alternativet... DS

FEST!

Så blev den då till sist av, min inflyttningsfest. Trots många återbud (sjuka barn och redan inbokade 40-årsfester är av ondo!) var det ett stort gäng som gästade den nu färdiginredda lägenheten i Solna.

Här kommer lite bildbevis, från några av de som förgyllde kvällen och lägenheten:

Ullis och Jenny förfestar... (togs redan kvällen innan)

Daniel, Mathias, Helena och Hasse har trevligt vid köksbordet... ;-)

Tompa, Stefan, Linus, Elin, Jenny och Patrik i soffan...

Flickvän med lånad Tora...

Elin, 10 månader, gillar höga höjder...

Det här är kärlek

Ibland är ord överflödiga...

Julhormonerna måste få sitt

Första advent, en käresta som är julnörd och härligt mörkt och murrigt utomhus. Vad göra? Julstök såklart! På med skivan med julmusik, fram med adventsljusstakarna och let´s bake some lussebullar!

Ni som känner mig vet att jag älskar julen, men vet också att jag inte är någon julstökskille. Julpynt har liksom inte varit min grej, än mindre julbak. Fram tills nu. Denna dag kommer nämligen att gå till historien som den dag då undertecknad kom ut som julnörd. Och jag älskade varje sekund!

Mitt hem är nu pyntat (även om det återstår en del smått och gott), och jag har till råga på allt bakat mina första lussebullar sedan hemkunskapen i årskurs 8! Äran tillhör Letti, hon är en fantastisk mentor när det gäller julstök och julbak och allt som hör julen till. Möjligtvis kan jag några fler julsånger än henne, men så är jag ju körsångare också... =)

Nu när klockan närmar sig sent, och de sista plåtarna lussebullar väntar på att få gräddas, sitter jag och Letti i soffan med varsin glögg. Jag måste erkänna att jag känner en inre tillfredsställelse som är svår att beskriva. Fast samtidigt vet jag att jag inte är ensam. Alla har vi julhormoner som måste få sitt, och alla är vi mer eller mindre julfreaks.

Jag är helt enkelt fast...

"Men det gör detsamma..."

En av mina bästa vänner, tillika fd rumsgranne på jobbet, Pär-Anders firade sin 40-årsdag igår, och jag hade privilegiet att få vara gäst hemma hos honom och hans bättre hälft Ida. Barnen var dock outsourcade.

Pär-Anders, eller P-A som han kallas, är en fantastisk person, men med lite udda intressen. T ex är han militärhistoriker, vilket gör att hans bokhylla är fylld av obskyra krigsbeskrivningar. Detta återspeglar sig också på hans skivsamling, som innehåller både sjuka mängder Depeche Mode och en och annan "Militärmusik vi minns"-samling.

Och apropå det senare så kom P-A tillbaka från lunchen en dag för några år sedan, och var alldeles lyrisk. Han hade nämligen fyndat (enligt honom själv) och hittat en skiva med gamla militärklassiker. Det var alltifrån tapto till nåt slags marschmusik (tysk?). Och så var det den gamla svenska slagdängan vars titel jag glömt, men där refrängen lyder "men det gör detsamma, för han är min soldat - någonstans i Sverige". Detta tvingade P-A oss andra i arbetslaget att lyssna på.

Hämnden är dock ljuv. Kvällen till ära skrev jag nämligen om refrängen till en hyllning till Pär-Anders nu när han blev gubbe. I min tappning löd refrängen så här:

"Håret är borta,

och din mage är rund.

Orken den tryter,

"måste vila en stund"!

Men det gör detsamma,

för du är ju ändå

Allas vår Pär-Anders"

Skål tamejfan!

Aaaw... stackars Rickard

Rubriken är ironisk, ifall ni missade tonfallet, och bör åtföljas av en tung suck om man läser den högt. Ser nämligen i dagens Aftonbladet att SVT:s fd nyhetsankare Rikard Palm oroar sig för sin hälsa om han tvingas jobba nattetid. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3848122.ab

Ja - vad ska man säga. Det är klart killen ska få jobba dagtid. Med bra betalt. På bästa sändningstid. Och smink. För det är ju nästan omänskligt att sätta honom i rutan nattetid. Med bra betalt. Och smink. Jag menar - han är ju ändå 48 år.

För detta går ju inte alls att jämföra med alla de kvinnor, varav många är 60+, som jobbat natt i vård och äldreomsorg i kanske 40 år. Med dåligt betalt. Utan smink. Men med tunga lyft och utslitna ryggar.

Och kom inte här och snacka om de tusentals som varje vecka varslas om uppsägning runt om i landet. De som kommer att få knappt hälften av sin lön i ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, utan större hopp att få jobb de närmaste åren. Utan smink.

Ooops - nu var jag visst ironisk igen. Sorry.

Gnällspik? Jag?

Det kom ett SMS från en god vän:
"Varför är det mest gnäll på din blogg? Är det uppväxten i Närke som gör sig påmind? ;-)"

Bra fråga. Har suttit och gått igenom flera av inläggen, och inser att jag är lite gnällig. Fejk-Ernst. Roy. Innebandyn. Sanna Bråding. SL. Många är de som fått sig en skopa.

Å andra sidan är bloggen ett sätt att avreagera sig/skriva av sig på. Åtminstone är det så för mig. Och därför får nog både ni som läser detta - och jag själv - stå ut med att det blir lite gnälligt ibland. Eller rätt ofta.

De som känner mig IRL vet att jag åtminstone inte pratar närkingska... ;-)

Allt är ju relativt

I tider av massuppsägningar och rekordmånga varsel finns det en fråga som förenar folket. (I alla fall om man ska tro kvällspressen och de som startar grupper på Facebook i ämnet).

Jag menar hur programledaren på SVT Nyheter Rikard Palm blivit behandlad då han nu ska tvingas läsa upp telegram på natten. http://www.expressen.se/Nyheter/1.1378490/spelet-bakom-palms-petning

Alltså, jag kanske verkar gnällig, men vad är detta för larv? 900 personer förlorade jobbet på Sandvik i Sandviken häromdagen. Det är bara ett i raden av dråpslag mot det yrkesarbetande Sverige. Var är Facebook-grupperna om detta? Var är uppropen, namninsamlingarna och protestlistorna?

Antingen är det nåt fel på min förmåga att bedöma hur viktigt olika saker är satt i relation till varandra eller så är det nåt allvarligt fel på kvällstidningarna och de som startar grupper på FB i såna här ämnen. För jag vägrar tro att Palm-storyn är det viktigaste som händer i vårt samhälle just nu. Jag vägrar!

By the way så har jag inte sett så mycket av Ernst på sistone. Det ser jag som ett välkommet sundhetstecken. Det finns kanske hopp för mänsligheten iaf.

Innebandy är ingen elitidrott

All heder åt Henke Larsson, han är en superb fotbollsspelare som gjort fantastiska saker med läderbubban i många år. En nationalhjälte enligt många. Jag är benägen att hålla med.

Men nu ska Henke tydligen börja spela i den s k "Superligan" i innebandy. Innebandy är den sport där Sverige vinner varje VM före Finland och Schweiz. På både herr- och damsidan.

(läs t ex här: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/innebandy/article3838811.ab)

Och återigen, med all respekt för Henkes insatser på fotbollsplanen, är inte detta det yttersta beviset på att innebandy inte är en elitsport? I vilka andra sporter kan man som vältränad 35+-åring gå direkt in i högsta ligan? Dessutom i det land som är bäst i världen i just den idrotten?

Nog för att Henke är vältränad, och nog för att han för typ 20 år sedan spelade innebandy och säkert var bra då. Men det borde inte spela någon roll. Jag upprepar frågan: i vilken annan elitidrott skulle detta kunna hända? Skulle Magnus Hedman kunna varva ner i basketligan? Skulle Jörgen Jönsson lira lite elitseriepingis nu när hockeykarriären verkar gå mot sitt slut?

Eller kan Rolle Nilsson och Glenn Hysén kliva in i handbollens elitserie om de känner för att röra lite på sig?

Självklart inte. Detta visar bara vilken beige sport innebandy är. Elitidrott. Superligan. Bah.

Jag säger som Carl Lidbom i det berömda KU-förhöret: Trams!

SL: "Vi gör inte sånt"

Det är nåt konstigt med Stockholm när det blir vinter och den första snön faller... jag kan inte sätta fingret på det, men det liknar nästan... hur säger man... jo - masspsykos. Japp. Det är rätt ord. Inte minst gäller detta Storstockholms Lokaltrafik, i folkmun kallat SL.

SL och dess entreprenörer får nämligen fnatt så fort snön faller. Det får de iofs också när löven faller (lövhalka), när det regnar (halt spår), när det blåser (jobbigt med motvind) och när solen skiner (heter det solkurvor?).

Ikväll kom så den första riktiga snön, tillsammans med lite kyla. Jag var under kvällen i Södertälje för att fira vännen Pontus 40-årsdag, och försökte ta mig hem med tåget strax efter sju. Det skulle jag inte ha gjort.

På informationstavlan stod det att nästa tåg skulle avgå mot Stockholm 19.18. Samtidigt stod det att nästa tåg från Stockholm skulle ankomma Södertälje C 19.25, drygt 10 minuter sent. Inget annat tåg finns vid perrongen. Hmm... Knepig ekvation, eller hur?

Jag ringer SL:s trafikinformation, i hopp om att få information om just trafiken. Då utspelar sig följande samtal:

"Välkommen till SL:s biljett- och trafikinformation"
"Hej, jag heter Jimmy och försöker ta mig från Södertälje Centrum till Stockholm med ett pendeltåg som ska gå inom 3 minuter. Problemet är att det inte finns något tåg vid perrongen och att nästa tåg från Stockholm ankommer om tidigast 10 minuter. Kan du hjälpa mig?"
"Vänta ska jag kolla..."
Paus.
"Jag ser här att det är flera tåg som är försenade"
"Jaha"
"Nästa tåg till Södertälje är nu vid Tumba, drygt 26 minuter försenat"
"Jaha"
"Men det är allt jag kan säga"
"Ok - men då innebär det att informationen om den nya tiden för ankommande tåg är felaktig och att det inte finns någon information om när nästa avgående tåg beräknas kunna åka"
"Ja"
"Kan inte ni försöka få ut rätt information på de informationstavlor som väl finns till för att just informera om förseningar"
"Vi gör inte sånt"
"Va? Men det är väl ni som har hand om trafikinformationen?"
"Ja, men det är andra som har hand om just den informationen"
"Ok - men kan inte nån hos er prata med nån hos dem? Just nu är vi rätt många som väntar i kylan på ett tåg som uppenbarligen inte kommer"
"Nej. Vi gör inte sånt"

Tack SL!

Skööööönt...

Ett glädjebud nådde Svea rike under söndagen: Fotbollsdödarna från Ljungskile är återigen ute ur allsvenskan. Iofs ersattes de av anti-publiklaget BP, men ändå. Inget lag har spelat tråkigare och sämre fotboll i Allsvenskan på år och dar än det som Ljungskile "presterade" den här säsongen.

Rätt åt er!

Sjuk = dåligt

Vaknade tidigt i morse med feber och halsont. Det senare hade jag redan känt av under gårdagen, varför jag avstod från att öva med min älskade kör under kvällen. I kombination med frossig feber gjorde detta att jag tvingades stanna hemma idag.

Vilket är skittrist. Jag har förvisso inga problem med att vara hemma från jobbet (läs: vara ledig/ha semester) men att vara sjuk och hemma är hur tråkigt som helst. Jag orkade för bövelen inte ens spela WoW utan att bli trött och behöva gå och lägga mig...

Framåt eftermiddagen blev dock allting lite lättare. Då kom nämligen Letti förbi för att pyssla om undertecknad, och det gör hon i skrivande stund fortfarande. Med den äran, ska tilläggas.

Och så en liten kattunge...

Det här är Signe. Hon bor just nu på katthemmet Spinnhuset i Hallsberg. Om allt går som planerat följer Signe med mig hem efter julfirandet i Kumla. Då får Garbo en efterlängtad lekkamrat...


Jag lovar att hålla er uppdaterade! ;-)

Kär och galen

Japp. Det är sant, vilket ni som har koll på mig på FB redan vet: Jag har träffat kärleken. Inte på nätet dock, även om nya flickvännen Letti finns där också. Det är helt galet. Och fantastiskt. Och allt det där andra som ni rutinerade kärleksnarkomaner redan har koll på.

Det är väldigt nytt och väldigt pirrigt och väldigt bra. Bara så att ni vet. ;-)

Here we go again eller Show me the difference

Sosse, basketdomare, glasögonorm, WoW-nörd, provocerande blogginlägg om "höger och vänster" inom (s)... Jag vet - jag fullkomligen tigger om stryk. Men det är väl så jag är lagd, antar jag.

So here goes: Jag fortsätter mitt ifrågasättande av den schabloniserade sorteringen som vissa gör av sig själv och andra socialdemokrater. Jag gör det genom att ställa följande ärliga fråga:

Ponera att det finns den tydliga, enkla skiljelinje mellan "höger" och "vänster" inom (s) som vissa hävdar. Ponera sen att vi, när listor fastställs till t ex riksdagen, kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller varför inte EU-parlamentet, använder oss av samma sorteringsmetodik.

Innebär detta någon skillnad i det som politik handlar om egentligen, dvs det politiska resultatet? Finns det särskilda "vänstersosse" och "högersosse"-förslag i den vardagsnära politiken som varje dag förs i både politiska parlament och politiska nämnder och styrelser? Är det någon skillnad på hur en "högersosse" och "vänstersosse" agerar när det kommer till röstning i riksdagen, landstinget, kommunen eller varför inte EU-parlamentet.

Jag ställer frågan därför att jag undrar. Efter över 15 år som aktiv sosse, varav 10 år som medarbetare till parlamentariker på olika nivåer, har jag nämligen inte sett några sådana exempel.

Show me the difference, så lovar jag att hålla käft sen.

Mandat för förändring

En av de coolaste händelserna på mycket länge är självklart Barack Obamas jordskredsseger mot Good Ol´John McCain härom natten. Jäklar vilket bra segertal... Och vilken härlig känga åt de som inte vill att alla ska vara delaktiga i det amerikanska samhället.

Demokraternas valframgångar stannade inte vid presidentposten, man tog ytterligare platser i senaten, sopade hem kongressvalet och vann ett antal nya guvernörsposter. Grand slam, med andra ord.

So far so good. Om det inte vore för hur valresultatet tolkas. Det räcker inte med att vinna val, nämligen. Du måste också vinna tolkningen av vinsten.

"Han har inget mandat att göra några större förändringar" sa en politisk analytiker i CNN när Obamas seger stod klar. "Detta är inte ett ideologiskt val" fyllde nästa i, förvisso med republikansk signatur, "väljarna vill inte ha mer välfärdssamhälle, de är inte socialister".

Även i vissa svenska analyser har detta synsätt framförts.

Å fan. Så efter åtta års Bush-styre av det Stora Landet i Väst, och en jordskredsseger för folkets kandidat där löften om sjukvård för alla, mindre elitstyre och mer folkstyre vann väljarnas förtroende så är detta inte ett mandat att göra några förändringar?

Vänta nu... har jag inte hört detta förut? Jo just ja. Det är exakt samma argument som användes när (s) valde ny partiledare. "Mona har inget mandat att bestämma något alls" var domen från ledarsidor och även en del röster inom (s).

Med andra ord: efter över 100 år av manligt ledarskap inom (s) blev det äntligen en kvinna vid rodret. Men hon har inget mandat att bestämma något.

Skitsnack, säger jag. Utan att göra några andra liknelser mellan Mona och Obama är det väl just det de har. Mandat för förändring, alltså.

Mycket att berätta...

Bloggtystnaden är total från JLH a k a Bimpa-bloggen. Vadan detta? Höstdepp? Sista-minuten-charter? World of Warcraft-maraton?

Nej - svaret är enkelt. Jag har gjort en jäkla massa saker som jag skulle kunna berätta om, men då jag producerat en hel del textmaterial i mitt arbete har jag inte haft någon lust/ork att fortsätta skrivandet när jag kommer hem.

Men i skrivande stund känner jag hur lusten kommer tillbaka, hur det börjar klia i provokations-fingrarna.

Återkom om någon dag eller två så får ni se... ;-)

Härlig helg tack vare vännerna!

Efter en känslomässigt väldigt speciell vecka, har jag tack vare mina vänner fått åtnjuta en helt fantastiskt bra helg. Och då är den inte färdig än... ;-)

Det började i fredags när jag hälsade på bästa kollegan Jess och hennes familj i deras radhusidyll i Nacka. Jess man Jörgen är en fena i köket, och bjöd på fantastiskt god mat... Det var en toppenkväll!

Det fortsatte igår med middag hemma hos Magnus (känd från bloggen) och hans sambo Gai. Det bjöds på hemmalagad sushi (där jag fick äta California rolls) och dito thaimat... Maten var superb på alla sätt, och stämningen var god. Lägg på det lite guitar hero och drinkar i megaformat... Ja - som ni förstår var det en höjdarkväll här också.

Men helgen är inte slut än! Nu ska jag först iväg och fira Hasse som fyllde år igår. Sen bär det väg mot nya äventyr... ;-)

Det är nästan så att man får nypa sig i armen. En sak är klar: jag är jäkligt lyckligt lottad!

Martini finns inte mer

Idag vid 18.40-snåret somnade min älskade Martini in på Södra Djursjukhuset. Det gick helt enkelt inte längre, och även om beslutet att ta bort henne var rätt så var detta, utan tvekan, det svåraste beslut jag någonsin varit tvungen att fatta. Fy fan... Hörde förresten nyss på radion att det inte är manligt att gråta - allra minst inför andra. Är det så är jag nog knappast manlig. Har aldrig gråtit så här mycket, och det var fan i mig skönt att få göra det.

Återigen klev Kenneth (och sedermera också hans Klara) fram som hjältar, som hjälpte till med skjuts, axel att gråta mot, sopp-middag och trevligt sällskap. Ni anar inte vad det betyder...

Ny utmaning: The VGT Omnivore’s Hundred

Via Letti fick jag en något udda utmaning, som jag självklart inte bangar för. Ser fram emot respons från Anna-Karin, Jenny och Ullis som jag skickar vidare den till.

Utmaningen är enkel: av de hundra maträtter som listas nedan ska man fetstila de man har testat och stryka under (jag kursiverade) de rätter som man aldrig kommer att testa. I mitt fall blev det något fler kursiverade, då jag är allergisk mot fisk och skaldjur... =(

Instructions:
Here’s a chance for a little interactivity for all the bloggers out there. Below is a list of 100 things that I think every good omnivore should have tried at least once in their life. The list includes fine food, strange food, everyday food and even some pretty bad food - but a good omnivore should really try it all. Don’t worry if you haven’t, mind you; neither have I, though I’ll be sure to work on it. Don’t worry if you don’t recognise everything in the hundred, either; Wikipedia has the answers.



Here’s what I want you to do:

1) Copy this list into your blog or journal, including these instructions.

2) Bold all the items you’ve eaten.

3) Cross out any items that you would never consider eating.

4) Optional extra: Post a comment at http://www.verygoodtaste.co.uk/ linking to your results.



The VGT Omnivore’s Hundred:

1. Venison (rådjur)

2. Nettle tea (nässelte)

3. Huevos rancheros (ägg på mesikanskt ranchsätt?)

4. Steak tartare (råbiff)

5. Crocodile (krokodil)

6. Black pudding (blodpudding)

7. Cheese fondue (ostfondue)

8. Carp (karp)

9. Borscht (östeuropeisk rödbetssoppa)

10. Baba ghanoush (aubergineröra)

11. Calamari (bläckfisk)

12. Pho (vietnamesisk nudel- och biffsoppa)

13. PB&J sandwich (smörgås med jordnörssmör och sylt)

14. Aloo gobi (indisk potatisrätt som är gul till färgen)

15. Hot dog from a street cart (varmkorv från ett gatukök)

16. Epoisses (en specifik fransk ost)

17. Black truffle (svart tryffel)

18. Fruit wine made from something other than grapes (fruktvin gjort på något annat än druvor)

19. Steamed pork buns (en sorts dim sum, ungefär kinesisk kroppkaka)

20. Pistachio ice cream (pistagenötsglass)

21. Heirloom tomatoes (botaniska tomater?)

22. Fresh wild berries (vilda färska bär)

23. Foie gras (gåslever)

24. Rice and beans (ris och bönor)

25. Brawn, or head cheese (aladåb)

26. Raw Scotch Bonnet pepper (en tokstark peppar)

27. Dulce de leche (kokad kondenserad mjölk)

28. Oysters (ostron)

29. Baklava (turkiskt bakverk)

30. Bagna cauda (italiensk sås med sardeller)

31. Wasabi peas (wasabiärtor)

32. Clam chowder in a sourdough bowl (musselsoppa i en skål av surdegsbröd)

33. Salted lassi (indisk yougurt- och vattendrink med kryddor)

34. Sauerkraut (surkål)

35. Root beer float (en variation på glass i läsk)

36. Cognac with a fat cigar

37. Clotted cream tea (något form av smör som serveras till te?)

38. Vodka jelly/Jell-O (gelé med sprit)

39. Gumbo (amerikansk gryta med en redd buljong som grund)

40. Oxtail (oxsvans)

41. Curried goat (brittisk getgryta)

42. Whole insects (hela insekter)

43. Phaal (en indisk curry)

44. Goat’s milk (getmjölk)

45. Malt whisky from a bottle worth £60/$120 or more (whisky som kostar mer än 800 kronor)

46. Fugu (japansk blåsfisk som är dödlig om ej rätt tillagad)

47. Chicken tikka masala (indisk kycklingrätt)

48. Eel (ål)

49. Krispy Kreme original glazed doughnut (en donut från ett särskilt företag gjort på ett särskilt sätt)

50. Sea urchin (sjöborre)

51. Prickly pear (en sorts kaktus)

52. Umeboshi (inlagt japanskt plommon)

53. Abalone (havsöra)

54. Paneer (en ost)

55. McDonald’s Big Mac Meal

56. Spaetzle (tysk pasta;)

57. Dirty gin martini (olivspad istället för vermouth i drinken)

58. Beer above 8% ABV (öl som är starkare än 8 volym%)

59. Poutine (kanadensisk rätt med pommes frites, ost och brunsås)

60. Carob chips (carob betyder johannesbrödsträd)

61. S’mores (knäckebröd, choklad, marshmallow)

62. Sweetbreads (bräss)

63. Kaolin (en särskild sorts lera, ja lera)

64. Currywurst (en tysk korv med ketchup och kryddor)

65. Durian (en frukt)

66. Frogs’ legs (grodlår)

67. Beignets, churros, elephant ears or funnel cake (donut, friterad åttastjärnig degkorv, langos, struva)

68. Haggis (mat kokad i fårmage. brittisk såklart)

69. Fried plantain (stekt kokbanan, alltså osöt banan)

70. Chitterlings, or andouillette (rektum och tarm från gris, som jag förstått det)

71. Gazpacho (kall grönsakssoppa)

72. Caviar and blini (kaviar och blini)

73. Louche absinthe (absint med vatten och socker)

74. Gjetost, or brunost (mesost)

75. Roadkill (överkört djur)

76. Baijiu (kinesisk sprit gjort på durra med en alkoholhalt på 40-60 %)

77. Hostess Fruit Pie (fruktpaj av märket Hostess)

78. Snail (snigel)

79. Lapsang souchong (rökt svart te)

80. Bellini (drink med mousserande vin och persikopuré)

81. Tom yum (en thailändsk soppa)

82. Eggs Benedict (engelsk muffin, ägg, hollandaisesås m.m.)

83. Pocky (choklad på kexpinne)

84. Tasting menu at a three-Michelin-star restaurant. (har ätit på en restuaring med tre stjärnor i Michelin Guide)

85. Kobe beef (ett särskilt japanskt kött)

86. Hare (hare)

87. Goulash (ungersk gryta)

88. Flowers (blommor)

89. Horse (häst)

90. Criollo chocolate (choklad gjord på den "finaste" chokladbönan criollo)

91. Spam (pressat konserverat kött)

92. Soft shell crab (mjukskalig krabba)

93. Rose harissa (nordafrikansk tomatsås med rosor)

94. Catfish (malfisk)

95. Mole poblano (mexikansk sås med massor av roliga kryddor)

96. Bagel and lox (bagel med gravad lax)

97. Lobster Thermidor (krabba med särskild fyllning)9

8. Polenta (majsmjöl)

99. Jamaican Blue Mountain coffee (kaffe odlat i Blue Moutain på Jamaica)

100. Snake (orm)

Debatten fortsätter...

Diskussionen fortsätter kring den "bomb" jag släppte i måndags kväll. Nu har också Johan Sjölander både kommenterat och bloggat om det. Liksom min vän Ullis.

Jag är helt tagen av nivån på engagemanget från dessa och andra, även om jag visste att det är en fråga som engagerat och fortfarande engagerar.

Så med all respekt för det som framförallt Ullis skriver om att bli marginaliserad, så står det faktiskt inte i motsats till det jag har framfört.

Jag menar t ex att den, i mina ögon, fejkade indelningen aka sorteringen aka etiketteringen av höger- och vänstersossar som jag pekar på hämmar en frisk och nödvändig intern-debatt inom (s). Och har så gjort under flera år.

Det är egentligen rätt grundläggande gruppsykologi: Alla vill ha en tillhörighet. Och för vissa är det nödvändigt att definiera både sig själv och andra lite extra mycket. Vi och dom, liksom.

Problemet är bara att om jag sorteras in i facket "högerspöke" kan de som definierat sig själva som "vänstersossar" avfärda mig och det jag säger utan att behöva lägga kraft på att lyssna på mina argument. Och tvärtom, såklart. Om jag sorterar in Johan som "vänstertomte" kan jag förhålla mig till honom på ett annat sätt än om jag tog honom på allvar.

Etikettering fördummar. Och lägger locket på. Jag vet åtminstone två vänner som tycker saker om det jag skrivit här på bloggen de senaste dagarna, men som inte vill kommentera då de inte vill "outa" sig som det ena eller det andra.

Jag har sett detta såååå många gånger, både inom SSU och (s) och jag har själv gått i fällan ett antal gånger. Och jag blir lika frustrerad varje gång.

Jag såväl inser som uppskattar och uppmuntrar, vilket jag skrivit ett antal gånger nu, att det finns åsiktsskillnader inom (s). Det är skitbra! Går det att dra en linje mellan vilka som är vänster och vilka som är höger? Nej. Gynnar denna sortering/etikettering den fria debatten? Där kan vi nog alla stämma in i ett rungande NEJ!

Antagen utmaning

En del av att ha en blogg är att man blir utmanad lite då och då. Nu har jag blivit utmanad av min vän Anna-Karin om mina litteratära vanor Här kommer svaret.

Jag skickar utmaningen vidare till Letti, Krassman och Jenny!

1. Vilken bok läste du senast?"
Still" av Hassan Loo Sattarvandi. Svårläst men viktig. Tror jag, iaf. Är lite kluven.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Inte den blekaste aning. "Högern kan man lita på", av Stigbjörn Ljunggren kanske.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Manliga, helt klart. Men det beror uteslutande på att jag mest har fantasyböcker i min boksamling. Bland nördarna är männen överrepresenterade, rent generellt.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Nä. Varför skulle jag göra det?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
All of the above.

6. När blir en bok för lång?
När jag hellre ställer mig och diskar än läser klart. Det har hänt!

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?,
Ja. Men det tar längre tid.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
"Alkemisten" av Paolo Coelho. Världens bästa bok.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Ja. Har säkert ett tjugotal sådana i boklådorna i förrådet. Finns ingen gemensam nämnare. Det är nog som med filmer, det är sällan man ger upp men när man väl gör det så är det befogat.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Fantasy finns det i överflöd, liksom självbiografier. Jag saknar dock de stora klassikerna.

Kul med diskussion!

Mitt förra inlägg om att det, när allt kommer omkring, inte finns några typiska vänstersossar har föranlett en hel del diskussion, då främst på andra, mer kända bloggar. Några av de som lyft frågan är Erik Laakso, Jonas Morian och Fredrik Jansson.

Kul! Detta visar bloggens konkurrensfördel... Tänk att lilla jag kan få igång så många vassa pennor... ;-)

Samtidigt kan jag bli lite road av vissa av kommentarerna till min bloggtes (återigen på andra bloggar). På främst Erik Laaksos blogg har några nästan idkat nåt slags etikett-protektionalism. Nån menade till och med att man är närmast ointellektuell om man resonerar som jag gör.

Det får stå för dem. Den som vill fortsätta kalla sig för "vänstersosse" får gärna göra det, om det gör att den personen mår bättre. Jag har inte för avsikt att sno nåns snuttefilt.

Jag tänker dock fortsätta lägga huvudet på sned och ställa frågan "Jaså. På det viset. Vad grundar du det på?" varje gång det sker.

Det räcker med sosse

Med risk för att försätta vissa i min bekantskapskrets i en smärre identitetskris, tänkte jag komma med ett litet avslöjande. Vid sidan av Ernst, Big Brother-Linda och Aborrjägaren (Basshunter) m fl finns nämligen en hajpad företeelse, i det här fallet ett politiskt fenomen, som vid väl valda tillfällen poppar upp och då får drösvis med uppmärksamhet.

Bra jordmån för detta fenomen brukar vara i samband med val av partiledning för (s) eller vid diskussioner om EU-politiken i allmänhet och vid fastställande av listor till EU-parlamentsvalen i synnerhet.

”Kom till saken, människa!” säger säkert någon nu. "Sluta ordbajsa!". OK, here goes. Håll i er nu, this will be ugly:
- DET FINNS INGEN ”VÄNSTER” INOM SOCIALDEMOKRATIN!

Så – nu är det sagt. Japp, jag sa det och jag menar det på fullaste allvar. Det finns ingen vänster inom (s). Det finns således inga ”vänstersossar”. Det hela är en bluff. Kanske inte en medvetet iscensatt sådan, men ändock en bluff. Det finns ingen höger heller, för den delen. I alla fall inte i ordens rätta bemärkelse.

Jo – jag vet. Det finns ett antal medlemmar av det socialdemokratiska partiet som själva gärna definierar sig som att de tillhör ”vänstern inom (s)”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört andra säga ”Ja, jag är ju lite mer vänster än er andra” i syfte att framstå som en mer ”äkta” socialdemokrat. För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar.

Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel. Jag kan inte säga att jag förstår varför denna till synes intellektuella man gör så på äldre dar, men som den gamla folkpartist-politruck han är måste han väl kanske göra vad han kan för att distansera sig från sin egen historia.

Jag har dock inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv ”högersosse”. Och det är kanske inte så konstigt. Det är liksom ingen komplimang. Jag själv har blivit kallad "högersosse" minst ett tiotal gånger. Vid samtliga, yep samtliga, dessa tillfällen har utpekandet skett av personer som inte har en aning om var jag står politiskt; som inte vet vad jag tycker i några som helst sakfrågor. Mer än att jag är socialdemokrat, vill säga.

Och det är här min kritik mot detta fenomen börjar: det räcker nämligen inte med att själv definiera sig som mer "vänster" (underförstått ”bättre”) än andra socialdemokrater för att det ska bli sant.

Jag gillar förvisso idén om affirmation, det vill säga att man ger sig själv beröm i syfte att må bättre, allrahelst framför spegeln, men det finns gränser. Blondinbella blir inte mer kändis-på-riktigt bara för att hon vill det så innerligt, så innerligt. Jag blir inte mer basketproffs även om jag skriver det som signatur i min e-post. Sorry - det krävs nåt mer än bara vilja och ett ord.

”Jo men”, säger någon då, ”visst finns det väl olika åsikter inom (s)?” Absolut. Självklart. Det står inte i motsats till det jag säger. Oliktänkare och oliksägare finns det många av, och det är en jäkla tur det. Bredden inom (s) är en klar konkurrensfördel.

Grejen är att den här bredden kan se lite olika ut. Ta mig, t ex. Jag är en vad många skulle kalla grå-sosse. Håller med om partiets politik i de allra flesta frågor. Framförallt de grundläggande frågorna om alla människors lika värde och vikten av en välfärd som finns för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar för individen.

Men inte i allt. Jag är t ex inte särskilt imponerad av (s) flyktingpolitik, för att välja ett exempel. Det finns flera.

Så ser det ut hos de flesta sossar jag träffat. Jag har inte träffat någon som är nöjd med allt, och jag har inte träffat någon som rent spontant håller med vare sig partiet eller någon partimedlem om exakt allt, i alla frågor, till 100 procent. Redan här faller mycket av snacket om en homogen "vänster" inom (s).

En av dem som brukar användas som exempel på en "högersosse" är Mona Sahlin . Jag har aldrig riktigt förstått varför, och väntar alltjämt på bevisningen. Sist jag lyssnade till Mona höll hon ett fantastiskt tal under Politikerveckan i Almedalen. Den som lyssnade på det talet kan inte ha missat att hon är socialdemokraternas oomstridde ledare.

Bloggaren och debattören Jonas Morian är också ett populärt namn om man vill hitta någon som anses som "höger" inom (s). Även här saknas bevisning i fallet. Få kan nämligen på ett så elegant och skickligt sätt argumentera mot borgarna som Jonas, ofta i de mest grundläggande rättvisefrågor. Som frågan om könsneutrala äktenskap, t ex. Eller mediepolitiken. Eller arbetslöshetsbekämpningen. You name it.

Vid en middag hos en god vän för ett drygt år sedan presenterade sig en av gästerna som att "jag är lite mer vänster än andra sossar". Jag hade aldrig pratat med personen innan, och tyckte mest synd om henne då hon uppenbarligen kände behov av att definiera och sortera in sig själv i ett fack utan att ge oss andra chansen att skapa oss en egen uppfattning.

Jag kan ju som bekant inte hålla truten, och började ställa frågor. Och jag nöjde mig inte med floskler till svar. Under vårt samtal, som ibland blev ganska hätskt, visade det sig rätt snabbt att det inte fanns så mycket substans i denna självsortering. Det var till exempel så att denna person hatade allt vad den offentliga arbetsförmedlingen stod för, grundat på fullt rimliga och personliga skäl.

Här blir "vänstersosse"-snacket nästan på gränsen till löjeväckande. Det finns nämligen inte någon gemensam nämnare! Några gillar inte EU-politiken. Andra gillar inte skolpolitiken. Ytterligare några, som jag, tycker att det finns mycket att förbättra inom integrations- och flyktingpolitiken. Andra vill satsa mer på miljöpolitiken än vad betong-(s) gjort genom åren. Och så vidare.

Vad är då mer vänster i detta oliktänkande? Vad är mer höger? Och vem har facit om vad som är mer eller mindre socialdemokrati?

Nej - min erfarenhet är att bland de som kallar sig för "vänster-sossar" så ligger det ofta annat bakom. Personliga band, mytbildning och taskig research t ex. I vissa undantagsfall tror jag till och med att det handlar om att skaffa sig en plattform och fejkad gemenskap för att skaffa sig makt eller uppdrag. Tråkigt men sant.

Någon som inte håller med? Upp till bevis, för bövelen!

Som om tiden stått still

Jag ska inte påstå att jag är perfekt på något sätt. Jag har inte facit. Och jag hatar när oinbjudna förståsigpå-are kommer med pekpinnar i tid och otid, allra helst enligt epitetet "det var bättre förr".

Men med risk för att låta som en gammal sossegubbe kan jag faktiskt inte låta bli i det här fallet.

Jag pratar nämligen om dagens SSU i Stockholm och vad de pysslar med och inte pysslar med. Om ni orkar hänga med på en liten historisk resa ska jag försöka förklara varför:

Jo, förstår ni, på den gamla goda tiden (;-), när jag för drygt 15 år sedan gick med i SSU, var det verkligheten och sakpolitiken som var drivkraften hos de allra flesta. Jag själv gick med för att jag var sur på dåvarande regeringen. Den då skenande ungdomsarbetslösheten engagerade många. Liksom de taskiga möjligheterna som fanns att flytta hemifrån. Orättvisa skatter. Nolltaxa i kollektivtrafiken. Studielön. You name it.

När vi SSU:are sågs pratade vi alltid politik. I Kumla hade vi en egen lokal. I Karlskoga, där man ofta spelade rollspel, hade man ett eget, förvisso fallfärdigt hus. I Örebro ett eget café. Oavsett var vi träffades blev det ofta heta och intensiva diskussioner. Jag, som i skolan alltid diskuterat och debatterat så fort jag fått chansen, lärde mig (den hårda vägen) att inte ge mig in i en diskussion med pålästa debattörer utan att ha på fötterna. Många timmar blev det; med sena nätter, skratt i massor och vänskap för resten av livet. Och så lite kärlek... ;-)

Men så fanns det några få medlemmar, som enligt egen utsago utgjorde nåt slags "avantgarde" inom SSU och socialdemokratin. De hette sådant som Martin, Hans och Thomas och de läste gärna Marx och spred hans evangelium. Fick de chansen att dunka svåra ord och långa, fejkat akademiska, haranger i huvudet på oss andra tog de den. Och så skrev de insinuanta motioner och låååånga artiklar.

"Entledigande av socialliberaler i socialdemokratisk skrud" var en favorit ur motionsskörden. "Varför breddverksamhet?" ur artikeldito. Det fanns alltid ett von oben-perspektiv i deras sätt att vara och möta oss andra.

Några av dem försökte några år senare starta en SSU-förening där man bara fick vara medlem om man hade 100 högskolepoäng. SSU-Societet, skulle föreningen heta om jag minns rätt.

Absurt, jag vet. Men väldigt typiskt för detta pretto-gäng.

I alla fall, under de första åren av mitt engagemang var dessa elitister i klar minoritet. Men efter att ha bråkat och insinuerat och motionerat och i vissa fall mobbat motståndare så var de plötsligt i majoritet.

Inte för att de hade blivit så många fler (det hade ju liksom varit kontraproduktivt sett till deras "affärsidé" att ett upplyst fåtal gick före pöbeln), utan för att många andra, dvs de som en gång engagerat sig politiskt för att de var intresserade av just politik (och inte av att bråka), slutade i rask takt. För vem vill vara engagerad på fritiden om det som erbjuds är magont och konflikter?

Av det som bara några år tidigare varit ett livaktigt, diskussionsintensivt och väldigt dagspolitiskt drillat SSU-gäng fanns nu kvar ett sargat, sönderbråkat och svagt SSU-distrikt med en likriktad politisk inriktning. Oliktänkare gjorde sig icke besvär. Bitter? Jag? Nej - inte nu. Men jag var hyfsat förbannad då.

Varför denna långa harang med fagra minnen från fornstora dar?

Jo - i förra veckan gick att läsa om hur SSU i Stockholm skickat ut ett pressmeddelande där man förvisso inte gillade metoden, men där man ändå ville ge en blombukett till den som förgiftat Svenskt Näringslivs personal med magsjuke-bakterier.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som för ett år sedan äcklades av de antivåldsdemonstrationer som arrangerades då, eftersom det var överklassungdomar som slagits med varandra, med dödligt utfall.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som inför årets första maj-firande affischerade min dåvarande bostadsort Skärholmen med följande två "säljande" budskap:

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" och favoriten "110 års facklig kamp fortsätter".

Detta i ett område med massor av saftig härlig dagspolitik att engagera presumtiva sympatisörer och medlemmar med. Bostadssituationen. Arbetslösheten. Ungdomars framtidsmöjligheter. Listan kan göras hur lång som helst.

Men nej - det är väl för infantilt att prata om det som sker här och nu. För lite tes-tuggeri. För folkligt att prata ungdomsarbetslöshet.

För vad är väl klassisk medlemsvärvning och folkrörelsearbete när man kan skicka (förhoppningsvis) ironiska pressmeddelanden om bakterieattacker mot kapitalismens högborg, blogga om att klasshat är bra och diskutera Marx teorier i ett post-industriellt samhälle i en studiecirkel med fem deltagare?

"Vadå" säger säkert några av er som läser detta. "Låt ungdomarna göra sina egna misstag".

Nja. Det är liksom det som är problemet. De gör inte sina egna misstag. De gör om min SSU-generations misstag. Och det är f-n inte OK.

Firar 100 genom att dissa delar av idrotts-Sverige

Japp, go vänner. Detta är det hundrade inlägget på denna blogg. Det har gått förvånansvärt snabbt. Och då har jag ändå haft några "vita" veckor då och då.

Detta hundrade, historiska inlägg, tänkte jag ägna åt något som stör mig så mycket att det nästan gör ont: hyckleriet inom idrottsrörelsen i allmänhet och Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté i synnerhet.

Ett skäl till detta har många andra skrivit många spaltmeter om, och det är fjäsket och bristen på civilkurage i samband med OS i Peking.

I detta ryms nämligen en för idrottsrörelsen ganska pinsam paradox: Samma företrädare för idrotts-Sverige som, kanske med rätta, gnäller om att samhället (läs politikerna) inte stöttar idrotten tillräckligt när det gäller stora arrangemang på hemmaplan, eller för att det inte införs för idrotten gynnsamma skatteregler, är väldigt snabba att avsvära sig allt som skulle kunna liknas vid nåt slags samhälleligt ansvar när det handlar om att casha hem medaljer, världscuppoäng och kanske till och med pris- eller sponsorspengar. Detta oavsett om det sistnämnda sker hand i hand med diktaturstater där människor dödas och förtrycks varje dag bara för att de säger vad de tycker. För att de har en egen vilja.

Förstår ni hur jag menar? I ena fallet är samarbetet mellan samhället (läs politikerna) och idrotten jätteviktigt. I nästa stund är detsamma pest och pina.

Detta är, om ni ursäktar språket, fan skamligt.

En liknande paradox finns bland flera av de elitföreningar som vill ha mer pengar, större arenor etc och allrahelst gratis och på en gång. Många av dessa är ju, om man skrapar på ytan, de allra värsta syndarna när det gäller att sortera ut idrottsälskande ungar innan de ens hunnit lära sig knyta sina egna skor. En annan favorit är när ungar tvingas sälja x antal Bingolotter eller y antal brödkassar annars får de inte vara med och träna. Här skulle jag gärna vilja peka finger åt fotbollen eller innebandyn men det kan jag inte. Tyvärr finns det många exempel på detta också inom min sport, och tyvärr i väldigt stor utsträckning i den del av länet där jag bor. (Japp, jag menar Solna Vikings.)

Nå - det var en parentes. Tillbaka till ämnet för detta jubileumsinlägg.

Missförstå mig rätt: jag vill INTE att idrottsföreträdare ska bli nåt slags politikernas förlängda arm. Jag vill inte politisera idrotten.

Men: Idrotten ÄR viktig för samhället och bör därför ha så mycket stöd som möjligt, om jag får bestämma iaf. Elitidrottare ÄR viktiga förebilder för unga tjejer och killar som kanske annars skulle kanalisera sitt energiöverskott åt annat, mindre lämpligt håll. Titta bara på Zlatan. Eller Nina Baresso. Kanske till och med Börje Salming en gång i tiden.

Men för att idrottsrörelsen och dess grädda ska få åtnjuta denna status och denna viktiga roll som förebild så måste den ta sitt ansvar som just förebild. Då kan man inte sortera ut tio-åringar. Då kan man inte tillåta mobbing. Då kan man inte buga för diktaturens kreatur, för att citera Olof Palme.

Nej - vi snackar inte partibok (s) eller kollektivanslutning till Unga örnar. Det räcker gott och väl att de, idrottsrörelsen i allmänhet och dess ledarskap och elitklick i synnerhet, vågar stå upp för en av vår tids mest basala och okontroversiella dokument: FN:s stadga för de mänskliga rättigheterna.

Det finns folk till allt

Ni som har följt min blogg under sommaren vet att jag retat mig på den konstlade hajpen kring Ernst "Birkenstock forever" Kirschteiger. Mer om det här, här och här.

För några veckor sedan lanserades så hans affärsidé, det så kallade "Ernst-huset", och jag valde medvetet att strunta i det, trots påstötningar från några av er läsare. Någon måtta får det liksom vara även för undertecknad.

Idag går jag dock i Ernst-fällan igen, men jag kan faktiskt inte låta bli. I ännu ett hyllningsreportage skriver den stora kvällstidningen nämligen följande i ingressen till en artikel med rubriken "Fansen får inte nog av Ernst":

"Det råder Kirchsteiger-feber i Sverige. På ”Ernst-klubbar” är folk barfota och myser med levande ljus. En kille har tatuerat Ernst över halva magen.
– Och folk har döpt sina barn efter mig. Haha, vad man ställer till med, säger den omåttligt populära programledaren."

Jo, det är faktiskt sant och jag vet inte om jag ska skratta åt eländet eller hoppa ut genom fönstret. Det är fanimej helt sanslöst. Tror ni mig inte kan ni läsa det själva på
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3362735.ab

Det får mig att fundera... Har jag missuppfattat hela grejen? Är det jag som är onormal och udda? Är Ernst verkligen så bra och populär och snygg och... alldeles, alldeles underbar? Finns det verkligen en Ernst-kult därute i Svea Rike som jag (och förvisso alla jag känner) har missat?

Nä ni - jag vägrar tro på skiten. Det här är bara en fejkad kuliss. Liksom Roy Andersson har duperat filmkritikerkåren verkar Ernst ha ett entourage av fjäskande kvällstidningsredaktörer.

Så måste det vara. för om det inte är så, och om svenska folket är så erbarmerligt dumma i pallet så att de bildar klubbar i hans namn och tatuerar in det sistnämnda på sina magar - ja då är det inte mycket hopp för framtiden för detta land.

Om ni ursäktar så måste jag nog ta en Alvedon...

Mycket att tänka på...

... mycket att göra och mycket att skriva, utanför bloggen. Så har mitt liv sett ut den senaste månaden. Och då bloggen finns till för min egen, högst terapeutiska, skull har det inte blivit några inlägg.

Ni kan vara lugna dock. Jag lovar bättring. Redan om någon dag eller två. Räkna med ett inlägg om varför kärlek > polygami och varför SOK är hycklare.

Kram så länge!

Idag minns vi Anna

Det har redan gått fem år sedan den hemska, hemska morgonen när Anna Lindhs dödsbud nådde oss och omvärlden. Jag blir ledsen bara genom att tänka på det. Och jag är inte unik i det avseendet på något sätt.

Bland mina vänner har jag den stora förmånen att räkna Eva Franchell. Hon har i dagens Aftonbladet skrivit en helt fantastisk text om minnet av och arvet efter Anna. Tack Eva!

Stolt som en tupp

Idag är jag en stolt storebror, så stolt som man bara kan vara. Igår gifte sig nämligen min älskade syster Lena hemma i Kumla, och det var så vackert och så mycket känslor inblandade att jag får gåshud bara jag tänker på det nu när jag är på väg hem till kungliga hufvudstaden.

Extra roligt har det varit att förbereda saker runt omkring, tillsammans med släkt och vänner och i viss mån brudparet. Alltifrån sången i kyrkan som jag och min gamla körkompis Johan W stod för, till överraskningspresenten som jag, farsan och lillebror satt tillsammans och fixade med dagen innan. Eller lillasyster Susannes tal som blev så jäkla bra. Liksom pappas tal. Jag hade dessutom det stora nöjet att vara toastmaster under middagen, också det en ära och riktigt kul.

Som ni kan se av bilderna var Lena sagolikt vacker och hennes man Christian rackarns stilig och under hela dagen, kvällen och t o m natten så gick de runt och strålade ikapp med antingen solen, marschallerna och stjärnorna.

Tack för att jag fick vara med, tack för att ni är så bra och tack för att ni tagit hand om varandra de här 13 åren som ni varit tillsammans. Keep up the good work! ;-)

Ännu en Wow-låt...

För några år sedan var vi rätt många bland mina WoW-vänner som samsades i ett och samma gille. I detta gille, Phoenix Knights, fanns en engelsman som kallade sig själv "Cooperjnr". Han var en kul typ som ofta gjorde rätt korkade saker, och efter en raid tillsammans skrev jag följande text. Melodin är självklart SuperTrouper... ;-)

"Super Cooper"´s pulls are gonna wipe us
As they always do
Pulling like a noob
I wish that this would change real soon

We were farming bosses in MC
As we raided last night with PK
Cooper did his "thing", and suddenly:
half instance came out to "greet us"
(he got us all killed by playing badly)
So imagine I was glad to hear you´ve signed up
(Glad to hear you're joining)
Suddenly I feel all right
(And hopefully it's gonna be)
Hope it's gonna be so different
when I´m in the raid tonight

Because if"Super Cooper" pulls he´s gonna wipe us
Playing like a mug
(Sup-p-per Coop-p-per)
Feigning, having fun
(Sup-p-per Coop-p-per)
Posing with his "epic" gun

You know that"Super Cooper" surely gets his "job" done
As he always do
(Sup-p-per Coop-p-per)
Wearing greens and blues
(Sup-p-per Coop-p-per)
Let´s hope that you´ll be pulling soon

Whiping forty guildies, they´re your friends!
How can anyone pull so badly?
Part of a bad dream that never ends
Still I'm hoping for a change to happen
(Still I'm hoping for a change to happen)

There are moments when I thought "I'm going crazy"
(Think I'm going crazy)
But it's gonna be alright
(You'll soon be changing everything)
Everything will be so different
when I´m in the raid tonight
But if the"Super Cooper" pulls he´s gonna wipe us
Playing like a mug
(Sup-p-per Coop-p-per)
Feigning, having fun
(Sup-p-per Coop-p-per)
Posing with his "epic" gun

I wished that "Super Cooper" wasn´t gonna kill us
I know that isn´t true
(Sup-p-per Coop-p-per)
Pulling like a noob
(Sup-p-per Troup-p-per)
Wearing only greens and blues

So I'll be there when you sign up
The sight of you will prove to me I'm still alive
And when you mark the main tank´s target
And pull it rightI know it's gonna mean so much tonight

Or else the"Super Cooper" surely gets us all killed
Like he always do
(Sup-p-per Coop-p-per)
Wearing greens and blues
(Sup-p-per Coop-p-per)
Pretending he can pull like you

Let´s hope that"Super Cooper" pulls ain´t gonna happen
Then we´ll be having fun
(Sup-p-per Coop-p-per)
Being number one
(Sup-p-per Coop-p-per)
Laughing at his muggish gun

[repeat and fade]

Com Hem har Sveriges sämsta service!

Nu är det officiellt: Com Hem AB är ett av Sveriges sämsta företag när det gäller service och kundrelationer. Om inte världens, men det ska jag låta vara osagt. Jag ska förklara varför denna oerhört icke-åtråvärda titel föräras detta formidabla skräpföretag.

Ni som läser denna blogg vet att jag flyttade för en dryg månad sedan. I samband med flytten gjorde jag självklart en flyttanmälan hos Com Hem, som levererar TV, bredband och telefoni till underteckad. Mot dyra pengar.

Någon vecka senare ringde det en ganska intensiv och påstridig telefonförsäljare från just Com Hem och sökte mig både på hemtelefon och mobil. När jag väl hade tid att prata med honom de dryga fem minuter han ville ha av mitt liv, visade det sig att han ville försöka locka tillbaka mig till Com Hem nu när jag sagt upp allting. "Vadå sagt upp allting, jag har gjort en flyttanmälan" invände jag. "Ja men enligt mina noteringar har du sagt upp ditt abonnemang hos oss." svarade han men menade att inte spelar någon roll då han "vill ge dig ett erbjudande ändå".

Erbjudandet gick ut på gratis bredband i 3 månader och en ny fin box till digital-TVn. "Schysst", tänkte jag och gjorde glad i hågen en inspelning via telefonen där jag gick med på erbjudandet. Här någonstans ligger Com Hem på pluskontot.

Så kom flytten. Så kom kaoset. Ni vet storyn.

I alla fall - när jag efter några dagar i nya lägenheten insåg att varken bredband eller telefoni fungerade så ringde jag kundtjänst på Com Hem. Då visade det sig att de hade markerat startdag i nya bostaden en vecka senare än den jag hade angett när jag anmälde flytten. Inte för alla tjänster, utan för just bredband och telefoni. Dessutom skulle jag inte få behålla mina e-postadresser, då mina dittillsvarande adresser "var upptagna". Av mig själv. På den gamla adressen.

Enligt tjejen på Com Hems kundservice hade jag nu två abonnemang hos Com Hem. Med två uppsättningar e-postadresser o s v. Och hon kunde inte göra något mer än att försöka "mejla till killarna" så att de ändrade mina e-postadresser och kanske tidigarelade igångsättandet av mitt bredband dagen efter, dvs en dag tidigare än den beräknade. I övrigt kunde hon inte hjälpa mig.

Dagen efter, framåt kvällen, ringer jag Com Hem igen. Fortfarande inget kräm i bredbandsmodemet. Då, visade det sig, hade de missat att registrera mitt modem i systemet. Så efter att jag hade angett en lång sifferserie så funkade det på 5 min.

Har ni tröttnat på att läsa? Förståeligt. Men det blir smaskigare.

Ytterligare någon vecka senare får jag fakturan för nästkommande månad. Gånger två. Bägge enligt autogiro. Jag ringer Com Hems kundservice igen och undrar vad det är som händer.

"Det du måste förstå att du finns i två kundbilder i två olika system hos oss, så det här är faktiskt inte så enkelt", var svaret jag fick med spydig Göteborgs-dialekt. "Det struntar jag i", invände jag, "den enda relation jag bryr mig om är den jag har med er. Jag är kund och ni levererar en tjänst som ni tar jäkligt bra betalt för. Punkt."

Tjejen med det spydiga tonfallet kunde till slut gå med på att det nog inte var rimligt att jag stod för dubbla abonnemang när jag bara är en person som bor på ett ställe. Så hon kunde nog ta bort det ena. När jag försiktigt undrade vart det där erbjudandet jag sa ja till tidigare i somras hade tagit vägen var det återigen tvärstopp så jag struntade i att framhävda. Det finns en gräns för hur mycket jag tillåter mig själv bli dissad på en dag, liksom...

Jag bestämde mig istället för vända mig till det som jag trodde var rätt ställe, och försökte därför ta kontakt med Com Hems avdelning för "Kundrelationer". Dvs, de som tar hand om rättshaveristerna. Och såna som mig. Försökte är nyckelordet i sammanhanget. Till avdelningen för "Kundrelationer" kan man nämligen inte ringa. Dit kan man heller inte maila med någon framgång. Dit kan man bara skriva brev.

Så det gjorde jag. Ett kort sådant, där jag skriver att jag vill att de tar kontakt med mig då jag är minst sagt missnöjd med hur jag har blivit behandlad under mina rätt många kontakter med företagets kundtjänst. Jag skickade brevet den 25 juli, och jag har fortfarande inte fått någon respons.

Nu till sista (?) kapitlet i denna soppa. När jag nu fick nästa faktura från Com Hem, utan någon rabatt eller något annat som kan spåras till det erbjudande jag sa ja till, så bestämde jag mig för att göra ett sista försök. Jag ringer därför till Com Hem, får prata med en Emma som bara suckar när jag beskriver mitt case. Fast det var inte en spydig suck, snarare en "nämenvafanärdethärförsoppa"-suck. Min enkla fråga till Emma var tudelad: 1. Var någonstans har jag gjort fel? och 2. Hade detta hänt om detta avtal var till min nackdel och därmed företagets gagn?

Emma visade som tur var att det kanske inte bara är imbeciller som fått jobb på Com Hems kundtjänst, och lovade försöka få tag på ljudinspelningen som ju innehåller det erbjudande jag sa ja till. Så just nu avvaktar jag hennes återkoppling...

Stackars Sanna...

Jag ska erkänna en sak, kära bloggläsare, som är lite personlig: Jag är lite småförälskad i Susanna Kallur.

Inte "på riktigt" såklart, inte på det sätt jag en gång i tiden var störtförälskad i Syster Kate i Flying doctors på TV, men Sanna har något i sitt sätt att vara som gör att jag hajar till. Det kan kanske bero på att hennes leende är så där stort och vackert så att hela världen ler ikapp med henne och att hennes tårar på samma sätt är så där innerliga och ärliga att hela världen gråter när hon gråter.

Så idag, efter hennes snöpliga sorti på första häcken i OS-semifinalen, sörjer jag.

Inte för att Sverige missade en given medalj och och inte för att jag är besviken på att de svenska OS-deltagarna floppar en efter en. Nä - jag är ledsen för Sannas skull. För att hennes otursfyllda år inte fick ett lyckligt slut. Och för världen därmed tvingas se tårar istället för ett fantastiskt vackert leende.

Sverige som friidrottsnation verkar vara på dekis efter några sjukt bra år, men jag hoppas verkligen att Sanna och syrran Jenny orkar kämpa till nästa OS 2012. Minst.

Svar på utmaning från Ullis

Min vän Ullis utmanar mig på sin blogg. Här är mitt svar:

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.
Fixa underlag till chefen inför styrelsemötet (check)
Ringa och skälla på Comhem (igen) (check)
Slänga tomkartonger m m
Gå ner med mina fd balkongmöbler till förrådet, så att de nyinköpta möblerna får ståta i ensamt majestät på min fina balkong.
Klippa mig!

Vad gjorde du för tio år sedan?
Bodde i Stockholm för första gången, som projektanställd på socialdemokraternas riksdagskansli. Bodde på Lidingö och var i olyckligt kär...

Ställen du bott på?
Kumlaby, Västra Skeppsta, Odengatan (Kumla), Prästgårdsskogen (Kumla), Ludvika, Bagarmossen, Lidingö, Haga (Örebro), Färgaregränd (Örebro), Hallunda, Märsta, Skärholmen, Solna.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
Lösa alla nära vänner och släktingars skulder!
Resa jorden runt och bjuda nära och kära!
Skaffa körkort och en bra bil!
Köpa en stor och rymlig men mysig sjöbod i någon svensk skärgård där jag kan skriva min bok
Sätta in sparkapital till mina älskade syskonbarn

Nu utmanar jag Jenny, Alexandra, Anki och Jocke att svara på dessa frågor!

Åh vilket sagobröllop..

Är nyss hemkommen från Värmdö, där jag hade det stora nöjet att vara gäst när min närmsta kollega Jess fick sin Jörgen. Världens bästa Jess, som är så klok och så lugn och så kompetent att bara hälften vore nog. Nu fick hon sina drömmars man, som jag hört så mycket om men aldrig träffat innan. =)

I gästlistan fanns en beskrivning över varje gäst. Om undertecknad hade de skrivit följande:

"Tillbringade" ungdomsåren i Kumla, och flyttade nyss till Solna trots att han håller på Bajen. Har Garbo och en Martini till sängs varje natt.

Kunde inte ha sammanfattat mig själv på ett bättre sätt...

Grattis till äktenskapet, och må lyckans ljus lysa över er båd dag och natt, i evinnerlig tid!

Monstret är här!

Nu är monstret från Komplett.se här. Och den är så jäkla fin. Och stor. Och vattenkyld.
Jag och min nya speldator kommer att ha SÅÅÅ roligt tillsammans, det känner jag på mig redan nu. ;-)

Till Olzi: Start ressing the noobs

(Mel: New York, New York)

Start spreading the news,
I´m raiding again
I wanna have a go at it,
I need the loot

Start buffing all groups,
I´m eager to play
I wanna top the damage list,
I need the loot

I wanna wake up in an instance,
already buffed
Where bosses die at first try,
again and again
And every damn drop is a drop for my main

Start ressing the noobs,
let´s try this again
I won´t steal aggro from the tanks,
I´ll take it slow

If I can make it there,
I´ll make it everywhere
So rez the noobs,
I need the loot!!!!

Eh... va?

När jag satt och funderade på vilken rubbe jag skulle sätta på det jag ska skriva nu så är ovanstående det bästa jag kunde komma på. Jag ska nämligen berätta för er, kära bloggosfärresenärer, om en dröm jag hade inatt. Jag tror att ni, liksom jag, spontant kommer att säga "Eh... va?" ett antal gånger innan ni läst klart.

Tänk dig att du vaknar upp i en sjukhussäng. Trött och matt, stel och ont i hela kroppen som efter en operation. Du försöker resa dig upp men hindras både av smärtan och stelheten liksom av en ditrusande vårdpersonal. "Ligg ner, så kommer dom snart med honom till dig". Du försöker fråga vilka som kommer med vem, men hinner inte då det bara några sekunder senare kommer en annan vårdpersonal med ett bylte i famnen, och räcker över det till dig. I byltet ligger en nyförlöst pojke som uppenbarligen är din.

"Kejsarsnittet gick bra", fortsätter den första vårdpersonalen, "men du var rätt illa däran när du kom in. Vilken tur att du har snälla grannar som kunde hjälpa dig".

"Fan", hör du dig själv tänka, "missade jag verkligen hela förlossningen?"

Då börjar minnena komma tillbaka, ett efter ett, och dessutom med läbbigt underbyggd logik och detaljrikedom. Du har helt uppenbart varit gravid med ett barn. Det är dock inte ditt barn helt och hållet, utan du har varit surrogatförälder åt två vänner som inte kan få barn själva. De är där hos dig, och ser tagna ut. Du minns diskussionen innan, och hur självklart det kändes att ställa upp när de frågade.

Du minns också kvällen innan, då du varit hemma och tittat på Scrubs på TV6 när du plötsligt fick ofattbart ont i mage och rygg. Du minns blodet, och hur du skrek på hjälp och sen minns du inget mer. Förrän du vaknade upp i sjukhussängen.

Tänk dig sen att du är en 33-årig man (med intakt utrustning och sommarskägg, efter kontroll...) men där nåt slags medicinering som gått fel gjort att du ändå kunde bli gravid. Du minns hur mannen i paret skojat om att "ibland är det bra att det blir fel i svensk sjukvård".

Tänk dig sen att du är jag.

Så - ni som gnäller över ångest, att semestern är slut eller att det regnar utomhus. Det här är vad min sjuka hjärna roade sig med under söndagsmorgonens R.E.M-sömn. Jag brukar kunna grunna en hel del över vissa av mina drömmar, men när det gäller den här gav jag upp någon gång efter lunch. Och det är nog lika bra det. För ju mer jag försökte analysera desto konstigare blev det.

Inatt vill jag drömma om fotboll, bra fotboll med många mål och glada åskådare. Och basket, med dunkar och alley-oops och skott från halva plan. Och choklad från Belgien. Och Guitar Hero-dueller. Om egentligen vad som helst bara det är lättsamt och lättsmält.

Uppdatering: Jag tänker inte byta kön, har aldrig tänkt byta kön. Jag är man och heterosexuell. Men... Det är lite weird att Expressen kör denna artikel samma dag som jag drömmer ovanstående.

När fotbollsdöden kom till Söderstadion

Jag har sett Hammarby spela fotboll mot i stort sett alla lag i årets upplaga av Allsvenskan. Gefle, Örebro och Trelleborg inräknade. Nu ikväll fick jag bevittna mötet med Ljungskile, ibland omnämnda som nåt slags verklighetens "Åshöjdens BK".

Det finns dock en avgörande skillnad, med betoning på avgörande: alla de andra lagen spelar fotboll, så också Bagarn och gänget i Åshöjdens litterära värld. Ljungskile gjorde allt annat än att spela fotboll. Istället ägnade de 94 minuter av mitt liv åt att försöka döda all form av fotboll. Den bästa liknelsen jag kan hitta är från Harry Potter, där s k "Dementors", som är ena riktigt läbbiga skräckvarelser, suger åt sig glädje och positiv energi. Den som mött en "Dementor" blir sig aldrig riktigt lik igen, då glädjen och all positiv energi försvunnit som i ett svart hål.

Precis så känns det just nu. Jag älskar fotboll, och kan gärna applådera en motståndare som spelar bra dito. Detta innebär efter kvällens match att jag hatar allt vad Ljungskile står för.

Jag hoppas vid gudarna att dessa fotbollens glädjedödare och energitjuvar åker ur Allsvenskan för att aldrig komma tillbaka. För om detta är allsvensk klass är det lika bra att vi ger upp.

Uppdatering: Nu skriver också Sportbladet om Ljungskiles spelförstörande taktik. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/allsvenskan/ljungskile/article3025460.ab

På tal om synd...

...så besökte jag Pride-festivalen för första gången i fredags kväll. Och herre min je vad kul det var. Så mycket kärlek, så mycket glädje och så mycket frigjord stolthet. Jag blev alldeles varm i hela kroppen, och det berodde inte på ölen i plastflaskor.

Naturligtvis hamnade jag ganska snart i sossetältets Sing star-hörna. Och trots att jag spelade svårövertalad så blev det sånginsats x 2 för min del. Första gången "För att du finns" tillsammans med Alexandra som sjöng jättebra! Någon timme senare var det dags igen, denna gång en solo-insats och John Lennons klassiska Imagine.

Till er som stödjer Pride-festivalen och HBT-rörelsens krav på likabehandling oavsett vem man råkar bli kär i: Keep up the good work!

Till er som aldrig varit på en Pride-festival: Ta chansen nästa år! Man behöver inte vara HBT-person för att ha kul när en massa andra människor har kul!

Till er som talar om att detta skulle vara "syndigt": Väx upp! Låt inte ert kärlekslösa liv gå ut över andra.

Syndernas förlåtelse

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Jag har syndat big-time. Fast egentligen är det nog ditt fel. Varje dag ber miljoner människor runt om i världen om att du inte ska inleda oss i frestelse, och så lägger du det ändå där (i flera exemplar dessutom) i hyllan i buitken så att det får möjlighet att ropa ut sitt syndiga, kapitalistiska budskap. "Köp mig så blir du lyckligare!". Ok att jag var lite sur och smådeppig, men ändå. Det är inte schysst.

Men tack ändå för att du skapade detta glädjebringande mästerverk. För lite kul är det allt. Om inte mycket. Så när du ändå är i farten och "inleder oss i frestelse", kan du väl se till så att George W Bush, Putins efterträdare och Kinas kommunistledare får varsitt exemplar också. Liksom herrar krigsivrare runt om i världen. Låt dem använda detta ditt syndens verktyg till något gott.

Vem vet - kanske kan Guitar Hero frälsa hela världen från ondo.

Hatkärlek

Jag drömde om min bok i natt igen. Another chapter revealed, liksom. Just nu är jag inte nöjd med hur storyn utvecklar sig. Å andra sidan vet man ju inte vad nästa kapitel innehåller.

Jag ser därför till att skriva ner alltsammans, så att jag någon gång i framtiden när det är dags att sammanställa mästerverket åtminstone har chansen att läsa det som mitt undermedvetna propsar på ska finnas med som en viktig del av handlingen. Jag menar - det är ju inte förrän om kanske 30 år som jag ska bli författare på heltid så det är ju knappast någon brådska.

Jag älskar värmen. Jag hatar värmen. Så - nu kopplade jag texten till rubriken också, visst är jag duktig? ;-) Just nu hatar jag värmen då den hindrar mig från min välbehövliga skönhetssömn. Det jag allra helst vill göra är att ta en sval dusch. Och det är ju ingen bra strategi kl 23.27 om man vill gå upp tidigt dagen efter. Dessutom gör värmen att mina bägge kattdamer nu orkar leka, busa och hitta på jävelskap. Ingen bra strategi det heller kl 23.32 om man vill gå upp tidigt dagen efter.

Funderar på att raka mig imorgon, för att därigenom förpassa det yviga sommarskägget till de sälla jaktmarkerna. Undrar om Ernst skulle kunna skapa rubriker genom att raka av sig ett sommarskägg. Kan nästan se det framför mig:
"Ernst i rakbladsdrama", "Ernst skäggchock", "Ernst skägg i exlusiv intervju: Jag blev förnedrad".

Personliga favoriten: "Ernst: Jag gjorde det för mina manliga beundrares skull"

Hallsberg sämsta kommunen i Sverige?

Jag var i Hallsberg för ett par veckor sedan. Tog en taxi från stationen till bowlinghallen, där jag skulle ansluta till en redan påbörjad svensexa. Artig och väluppfostrad som jag är frågade jag taxichauffören om det händer nåt kul i Hallsberg. Skrattet jag fick till svar var både ärligt och sorgligt. "Nädu", sa han på klingande närkingska när han skrattat klart, "det var många år sen det hände nåt i Hallsberg."

Häromdagen läste på en av tidningarnas hemsidor att Hallsberg rankas som den sämsta kommunen i landet. "Sälj huset och flytta därifrån om du kan" var rådet. Jämförelsen hade gjors utifrån framtidsutsikter, kommunledning och flera andra faktorer.

Även om undersökningen kändes något ytlig (hur kan man mäta "bäst och sämst" på det sättet?) så är jag som gammal Kumla-bo tillika Hallsbergs-belackare vare sig förvånad eller ledsen. Taxichauffören har ju rätt: Hallsberg är verkligen ett av de tråkigaste ställen som finns. Till och med Fjugesta är roligare. Det Hallsberg har är en lång gata (Östra och Västra Storgatan), en överdimensionerad tågstation och en dito gymnasieskola. That´s it.

Det känns som att kommunstrategen (jo - Hallsberg har faktiskt en sådan) har en del att göra... ;-)

Att börja nätdejta är ingen lek

Jag är just nu i startgroparna för att börja testa lyckan på några av de dejtingsajter som finns på nätet. Tesen är enkel: kvinnan i mitt liv kommer inte att knacka på dörren och fråga chans bara så där spontant (även om det vore trevligt...) Nä - det är nog fortfarande så i vårt patriarkala samhälle att det är upp till mannen/männen att ta initiativ och bli projektledare om det ska hända nåt överhuvudtaget.

Så jag skaffade mig en profil på en av de mest kända sajterna, la upp bild och skrev nåt småtrevligt om mig själv. Jag gjorde till och med ett personlighetstest; enligt det var jag mest en "äventyrare". (Yeah right... det går bra att sluta skratta nu, ni som känner mig...)

Sen var det dags att börja leta. Hitta någon/några som känns intressanta. Bli lite nyfiken. Flörta järnet.

Eller - det var det jag trodde i alla fall. Men ack nej, här ska det pejas först. Ska du ha nåt som helst utbyte av sajten (med utbyte menas "komma i kontakt med den person som du vill få kontakt med") så måste du nämligen betala. Helst tvåhundra spänn i månaden ett halvår i förskott.

Eh... va? Jag kan inte anklagas för att vara nåt ekonomiskt geni, men nog tusan tror jag att jag är läskunnig. Och jag såg inget under alla de steg med profilbild och profiltext som sa att "bara så du vet, du måste pröjsa om du ska ha nån framgång".

Jag känner många som har träffat kärleken på nätet, och jag tänker ge det ett ärligt försök. Men jag blir alltid lite skeptisk när jag får en känsla att jag blir lurad.

Ernst i farten igen...

Nej, jag tänker inte göra Ernst till en ny Roy Andersson (läs tidigare inlägg om ni inte fattar). Men jag är lite fascinerad av hur denna drama-queen från Närke lyckas få till rubriker av ingenting.

Igår t ex, så kunde man läsa i Aftonbladet om hur Ernst nästan fick sätta livet till under en inspelning i Stockholms skärgård. Eller det var iaf det intryck man fick av löpsedeln (!) och av ord som följande i själva artikeln:

"– Det gick så snabbt allting, och jag hörde skepparn som var med ropa: Så här får de inte göra Ernst! Kan du simma? Då var jag rädd, det var jag.
Vad hann du tänka?
– Inget, vi kunde bara ha någon slags tro på varann. Att vi skulle klara det."

Oops. Vad är detta? Har jag haft fel om karln? Är han innerst inne en hjälte, eller till och med en tvättäkta superhjälte som med risk för liv och lem gör en insats för mänskligheten/skärgårdsborna/alla beundrare?

Nja. Kanske inte ändå. För om man läser artikeln så inser man att orsaken till uppståndelsen var att den helikopter som filmade Ernst och en annan man i en liten båt orsakade så mycket vågor att båten var nära att välta... Oj då. Stackars liten. Kom

Sorry, Ernst. Du är ingen superhjälte, du är inte ens någon hjälte. Just nu befinner du dig i samma otrevliga fack som Big Brother-Linda, bluff-Runar och Gynning-jäntan varit i länge: ni som gör allt för att få rubriker i kvälls- och skvallerpress. Och det är f-n inget att vara stolt över.

Ni som inte såg löpsedeln (!) och artikeln igår, kan läsa om "dramat" här:
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article2982994.ab

Vad gör man inte för sina katter...

Två som omsöm njuter, omsöm lider av värmen är mina bägge katter. Njut-delen hör samman med den nya, med nät inhägnade, balkongen. Lidandet = varmt om man har päls.


För att lindra det sistnämnda gör jag då och då en insats av ren barmhärtighet, vilket innebär att jag under vilda protester och hot om våld meddelst klor (riktat mot mig) bär in dem i duschen och duschar dem med ljummet, härligt vatten.


Nyss, efter att ha brottats med den ena katten som försökte fly vattenstrålen genom att klättra på min rygg, sa jag de tänkvärda orden: "Du kanske inte tackar mig nu, men du kommer att göra det sen"...


Vänta lite nu här, time-out: vem tror jag att jag är? Fluortanten? Suck...

Skön seger i sjuk värme

Idag var det dags för tennismatch igen, mot Magnus som lyckats hitta en ledig dag i den späckade jobbkalendern.

Då vi inte riktigt hann helt färdigt förra gången bokade vi 3 timmar denna gång, istället för 2. Mitt på dagen. I brännande sol och 40-grader i skuggan. Som ni förstår så var det upplagt för stordåd.

Matchen blev återigen jämn, och Magnus visade liksom förra gången att han är en svårspelad motståndare. Men 3 timmar och 25 minuter och fem liter vatten senare, och där Magnus skrapat upp såväl knä som armbåge (se bilden nedan), stod undertecknad till slut som segrare. Slutsiffrorna blev 4-6, 6-4 och 7-6 (7-3). Till storyn hör att Magnus hade 40-0 och egen serve i ställningen 5-4 i tredje set...

Hoppas det blir fler matcher i sommar, både mot Magnus (när han repat sig) och Erik "Kaggen" Sandberg när han vågar komma hem från landet eller var han nu gömmer sig nånstans.