Sunday, October 26, 2008

Härlig helg tack vare vännerna!

Efter en känslomässigt väldigt speciell vecka, har jag tack vare mina vänner fått åtnjuta en helt fantastiskt bra helg. Och då är den inte färdig än... ;-)

Det började i fredags när jag hälsade på bästa kollegan Jess och hennes familj i deras radhusidyll i Nacka. Jess man Jörgen är en fena i köket, och bjöd på fantastiskt god mat... Det var en toppenkväll!

Det fortsatte igår med middag hemma hos Magnus (känd från bloggen) och hans sambo Gai. Det bjöds på hemmalagad sushi (där jag fick äta California rolls) och dito thaimat... Maten var superb på alla sätt, och stämningen var god. Lägg på det lite guitar hero och drinkar i megaformat... Ja - som ni förstår var det en höjdarkväll här också.

Men helgen är inte slut än! Nu ska jag först iväg och fira Hasse som fyllde år igår. Sen bär det väg mot nya äventyr... ;-)

Det är nästan så att man får nypa sig i armen. En sak är klar: jag är jäkligt lyckligt lottad!

Thursday, October 23, 2008

Martini finns inte mer

Idag vid 18.40-snåret somnade min älskade Martini in på Södra Djursjukhuset. Det gick helt enkelt inte längre, och även om beslutet att ta bort henne var rätt så var detta, utan tvekan, det svåraste beslut jag någonsin varit tvungen att fatta. Fy fan... Hörde förresten nyss på radion att det inte är manligt att gråta - allra minst inför andra. Är det så är jag nog knappast manlig. Har aldrig gråtit så här mycket, och det var fan i mig skönt att få göra det.

Återigen klev Kenneth (och sedermera också hans Klara) fram som hjältar, som hjälpte till med skjuts, axel att gråta mot, sopp-middag och trevligt sällskap. Ni anar inte vad det betyder...

Sunday, October 12, 2008

Ny utmaning: The VGT Omnivore’s Hundred

Via Letti fick jag en något udda utmaning, som jag självklart inte bangar för. Ser fram emot respons från Anna-Karin, Jenny och Ullis som jag skickar vidare den till.

Utmaningen är enkel: av de hundra maträtter som listas nedan ska man fetstila de man har testat och stryka under (jag kursiverade) de rätter som man aldrig kommer att testa. I mitt fall blev det något fler kursiverade, då jag är allergisk mot fisk och skaldjur... =(

Instructions:
Here’s a chance for a little interactivity for all the bloggers out there. Below is a list of 100 things that I think every good omnivore should have tried at least once in their life. The list includes fine food, strange food, everyday food and even some pretty bad food - but a good omnivore should really try it all. Don’t worry if you haven’t, mind you; neither have I, though I’ll be sure to work on it. Don’t worry if you don’t recognise everything in the hundred, either; Wikipedia has the answers.



Here’s what I want you to do:

1) Copy this list into your blog or journal, including these instructions.

2) Bold all the items you’ve eaten.

3) Cross out any items that you would never consider eating.

4) Optional extra: Post a comment at http://www.verygoodtaste.co.uk/ linking to your results.



The VGT Omnivore’s Hundred:

1. Venison (rådjur)

2. Nettle tea (nässelte)

3. Huevos rancheros (ägg på mesikanskt ranchsätt?)

4. Steak tartare (råbiff)

5. Crocodile (krokodil)

6. Black pudding (blodpudding)

7. Cheese fondue (ostfondue)

8. Carp (karp)

9. Borscht (östeuropeisk rödbetssoppa)

10. Baba ghanoush (aubergineröra)

11. Calamari (bläckfisk)

12. Pho (vietnamesisk nudel- och biffsoppa)

13. PB&J sandwich (smörgås med jordnörssmör och sylt)

14. Aloo gobi (indisk potatisrätt som är gul till färgen)

15. Hot dog from a street cart (varmkorv från ett gatukök)

16. Epoisses (en specifik fransk ost)

17. Black truffle (svart tryffel)

18. Fruit wine made from something other than grapes (fruktvin gjort på något annat än druvor)

19. Steamed pork buns (en sorts dim sum, ungefär kinesisk kroppkaka)

20. Pistachio ice cream (pistagenötsglass)

21. Heirloom tomatoes (botaniska tomater?)

22. Fresh wild berries (vilda färska bär)

23. Foie gras (gåslever)

24. Rice and beans (ris och bönor)

25. Brawn, or head cheese (aladåb)

26. Raw Scotch Bonnet pepper (en tokstark peppar)

27. Dulce de leche (kokad kondenserad mjölk)

28. Oysters (ostron)

29. Baklava (turkiskt bakverk)

30. Bagna cauda (italiensk sås med sardeller)

31. Wasabi peas (wasabiärtor)

32. Clam chowder in a sourdough bowl (musselsoppa i en skål av surdegsbröd)

33. Salted lassi (indisk yougurt- och vattendrink med kryddor)

34. Sauerkraut (surkål)

35. Root beer float (en variation på glass i läsk)

36. Cognac with a fat cigar

37. Clotted cream tea (något form av smör som serveras till te?)

38. Vodka jelly/Jell-O (gelé med sprit)

39. Gumbo (amerikansk gryta med en redd buljong som grund)

40. Oxtail (oxsvans)

41. Curried goat (brittisk getgryta)

42. Whole insects (hela insekter)

43. Phaal (en indisk curry)

44. Goat’s milk (getmjölk)

45. Malt whisky from a bottle worth £60/$120 or more (whisky som kostar mer än 800 kronor)

46. Fugu (japansk blåsfisk som är dödlig om ej rätt tillagad)

47. Chicken tikka masala (indisk kycklingrätt)

48. Eel (ål)

49. Krispy Kreme original glazed doughnut (en donut från ett särskilt företag gjort på ett särskilt sätt)

50. Sea urchin (sjöborre)

51. Prickly pear (en sorts kaktus)

52. Umeboshi (inlagt japanskt plommon)

53. Abalone (havsöra)

54. Paneer (en ost)

55. McDonald’s Big Mac Meal

56. Spaetzle (tysk pasta;)

57. Dirty gin martini (olivspad istället för vermouth i drinken)

58. Beer above 8% ABV (öl som är starkare än 8 volym%)

59. Poutine (kanadensisk rätt med pommes frites, ost och brunsås)

60. Carob chips (carob betyder johannesbrödsträd)

61. S’mores (knäckebröd, choklad, marshmallow)

62. Sweetbreads (bräss)

63. Kaolin (en särskild sorts lera, ja lera)

64. Currywurst (en tysk korv med ketchup och kryddor)

65. Durian (en frukt)

66. Frogs’ legs (grodlår)

67. Beignets, churros, elephant ears or funnel cake (donut, friterad åttastjärnig degkorv, langos, struva)

68. Haggis (mat kokad i fårmage. brittisk såklart)

69. Fried plantain (stekt kokbanan, alltså osöt banan)

70. Chitterlings, or andouillette (rektum och tarm från gris, som jag förstått det)

71. Gazpacho (kall grönsakssoppa)

72. Caviar and blini (kaviar och blini)

73. Louche absinthe (absint med vatten och socker)

74. Gjetost, or brunost (mesost)

75. Roadkill (överkört djur)

76. Baijiu (kinesisk sprit gjort på durra med en alkoholhalt på 40-60 %)

77. Hostess Fruit Pie (fruktpaj av märket Hostess)

78. Snail (snigel)

79. Lapsang souchong (rökt svart te)

80. Bellini (drink med mousserande vin och persikopuré)

81. Tom yum (en thailändsk soppa)

82. Eggs Benedict (engelsk muffin, ägg, hollandaisesås m.m.)

83. Pocky (choklad på kexpinne)

84. Tasting menu at a three-Michelin-star restaurant. (har ätit på en restuaring med tre stjärnor i Michelin Guide)

85. Kobe beef (ett särskilt japanskt kött)

86. Hare (hare)

87. Goulash (ungersk gryta)

88. Flowers (blommor)

89. Horse (häst)

90. Criollo chocolate (choklad gjord på den "finaste" chokladbönan criollo)

91. Spam (pressat konserverat kött)

92. Soft shell crab (mjukskalig krabba)

93. Rose harissa (nordafrikansk tomatsås med rosor)

94. Catfish (malfisk)

95. Mole poblano (mexikansk sås med massor av roliga kryddor)

96. Bagel and lox (bagel med gravad lax)

97. Lobster Thermidor (krabba med särskild fyllning)9

8. Polenta (majsmjöl)

99. Jamaican Blue Mountain coffee (kaffe odlat i Blue Moutain på Jamaica)

100. Snake (orm)

Wednesday, October 08, 2008

Debatten fortsätter...

Diskussionen fortsätter kring den "bomb" jag släppte i måndags kväll. Nu har också Johan Sjölander både kommenterat och bloggat om det. Liksom min vän Ullis.

Jag är helt tagen av nivån på engagemanget från dessa och andra, även om jag visste att det är en fråga som engagerat och fortfarande engagerar.

Så med all respekt för det som framförallt Ullis skriver om att bli marginaliserad, så står det faktiskt inte i motsats till det jag har framfört.

Jag menar t ex att den, i mina ögon, fejkade indelningen aka sorteringen aka etiketteringen av höger- och vänstersossar som jag pekar på hämmar en frisk och nödvändig intern-debatt inom (s). Och har så gjort under flera år.

Det är egentligen rätt grundläggande gruppsykologi: Alla vill ha en tillhörighet. Och för vissa är det nödvändigt att definiera både sig själv och andra lite extra mycket. Vi och dom, liksom.

Problemet är bara att om jag sorteras in i facket "högerspöke" kan de som definierat sig själva som "vänstersossar" avfärda mig och det jag säger utan att behöva lägga kraft på att lyssna på mina argument. Och tvärtom, såklart. Om jag sorterar in Johan som "vänstertomte" kan jag förhålla mig till honom på ett annat sätt än om jag tog honom på allvar.

Etikettering fördummar. Och lägger locket på. Jag vet åtminstone två vänner som tycker saker om det jag skrivit här på bloggen de senaste dagarna, men som inte vill kommentera då de inte vill "outa" sig som det ena eller det andra.

Jag har sett detta såååå många gånger, både inom SSU och (s) och jag har själv gått i fällan ett antal gånger. Och jag blir lika frustrerad varje gång.

Jag såväl inser som uppskattar och uppmuntrar, vilket jag skrivit ett antal gånger nu, att det finns åsiktsskillnader inom (s). Det är skitbra! Går det att dra en linje mellan vilka som är vänster och vilka som är höger? Nej. Gynnar denna sortering/etikettering den fria debatten? Där kan vi nog alla stämma in i ett rungande NEJ!

Antagen utmaning

En del av att ha en blogg är att man blir utmanad lite då och då. Nu har jag blivit utmanad av min vän Anna-Karin om mina litteratära vanor Här kommer svaret.

Jag skickar utmaningen vidare till Letti, Krassman och Jenny!

1. Vilken bok läste du senast?"
Still" av Hassan Loo Sattarvandi. Svårläst men viktig. Tror jag, iaf. Är lite kluven.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Inte den blekaste aning. "Högern kan man lita på", av Stigbjörn Ljunggren kanske.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Manliga, helt klart. Men det beror uteslutande på att jag mest har fantasyböcker i min boksamling. Bland nördarna är männen överrepresenterade, rent generellt.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Nä. Varför skulle jag göra det?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
All of the above.

6. När blir en bok för lång?
När jag hellre ställer mig och diskar än läser klart. Det har hänt!

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?,
Ja. Men det tar längre tid.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
"Alkemisten" av Paolo Coelho. Världens bästa bok.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Ja. Har säkert ett tjugotal sådana i boklådorna i förrådet. Finns ingen gemensam nämnare. Det är nog som med filmer, det är sällan man ger upp men när man väl gör det så är det befogat.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Fantasy finns det i överflöd, liksom självbiografier. Jag saknar dock de stora klassikerna.

Tuesday, October 07, 2008

Kul med diskussion!

Mitt förra inlägg om att det, när allt kommer omkring, inte finns några typiska vänstersossar har föranlett en hel del diskussion, då främst på andra, mer kända bloggar. Några av de som lyft frågan är Erik Laakso, Jonas Morian och Fredrik Jansson.

Kul! Detta visar bloggens konkurrensfördel... Tänk att lilla jag kan få igång så många vassa pennor... ;-)

Samtidigt kan jag bli lite road av vissa av kommentarerna till min bloggtes (återigen på andra bloggar). På främst Erik Laaksos blogg har några nästan idkat nåt slags etikett-protektionalism. Nån menade till och med att man är närmast ointellektuell om man resonerar som jag gör.

Det får stå för dem. Den som vill fortsätta kalla sig för "vänstersosse" får gärna göra det, om det gör att den personen mår bättre. Jag har inte för avsikt att sno nåns snuttefilt.

Jag tänker dock fortsätta lägga huvudet på sned och ställa frågan "Jaså. På det viset. Vad grundar du det på?" varje gång det sker.

Monday, October 06, 2008

Det räcker med sosse

Med risk för att försätta vissa i min bekantskapskrets i en smärre identitetskris, tänkte jag komma med ett litet avslöjande. Vid sidan av Ernst, Big Brother-Linda och Aborrjägaren (Basshunter) m fl finns nämligen en hajpad företeelse, i det här fallet ett politiskt fenomen, som vid väl valda tillfällen poppar upp och då får drösvis med uppmärksamhet.

Bra jordmån för detta fenomen brukar vara i samband med val av partiledning för (s) eller vid diskussioner om EU-politiken i allmänhet och vid fastställande av listor till EU-parlamentsvalen i synnerhet.

”Kom till saken, människa!” säger säkert någon nu. "Sluta ordbajsa!". OK, here goes. Håll i er nu, this will be ugly:
- DET FINNS INGEN ”VÄNSTER” INOM SOCIALDEMOKRATIN!

Så – nu är det sagt. Japp, jag sa det och jag menar det på fullaste allvar. Det finns ingen vänster inom (s). Det finns således inga ”vänstersossar”. Det hela är en bluff. Kanske inte en medvetet iscensatt sådan, men ändock en bluff. Det finns ingen höger heller, för den delen. I alla fall inte i ordens rätta bemärkelse.

Jo – jag vet. Det finns ett antal medlemmar av det socialdemokratiska partiet som själva gärna definierar sig som att de tillhör ”vänstern inom (s)”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört andra säga ”Ja, jag är ju lite mer vänster än er andra” i syfte att framstå som en mer ”äkta” socialdemokrat. För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar.

Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel. Jag kan inte säga att jag förstår varför denna till synes intellektuella man gör så på äldre dar, men som den gamla folkpartist-politruck han är måste han väl kanske göra vad han kan för att distansera sig från sin egen historia.

Jag har dock inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv ”högersosse”. Och det är kanske inte så konstigt. Det är liksom ingen komplimang. Jag själv har blivit kallad "högersosse" minst ett tiotal gånger. Vid samtliga, yep samtliga, dessa tillfällen har utpekandet skett av personer som inte har en aning om var jag står politiskt; som inte vet vad jag tycker i några som helst sakfrågor. Mer än att jag är socialdemokrat, vill säga.

Och det är här min kritik mot detta fenomen börjar: det räcker nämligen inte med att själv definiera sig som mer "vänster" (underförstått ”bättre”) än andra socialdemokrater för att det ska bli sant.

Jag gillar förvisso idén om affirmation, det vill säga att man ger sig själv beröm i syfte att må bättre, allrahelst framför spegeln, men det finns gränser. Blondinbella blir inte mer kändis-på-riktigt bara för att hon vill det så innerligt, så innerligt. Jag blir inte mer basketproffs även om jag skriver det som signatur i min e-post. Sorry - det krävs nåt mer än bara vilja och ett ord.

”Jo men”, säger någon då, ”visst finns det väl olika åsikter inom (s)?” Absolut. Självklart. Det står inte i motsats till det jag säger. Oliktänkare och oliksägare finns det många av, och det är en jäkla tur det. Bredden inom (s) är en klar konkurrensfördel.

Grejen är att den här bredden kan se lite olika ut. Ta mig, t ex. Jag är en vad många skulle kalla grå-sosse. Håller med om partiets politik i de allra flesta frågor. Framförallt de grundläggande frågorna om alla människors lika värde och vikten av en välfärd som finns för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar för individen.

Men inte i allt. Jag är t ex inte särskilt imponerad av (s) flyktingpolitik, för att välja ett exempel. Det finns flera.

Så ser det ut hos de flesta sossar jag träffat. Jag har inte träffat någon som är nöjd med allt, och jag har inte träffat någon som rent spontant håller med vare sig partiet eller någon partimedlem om exakt allt, i alla frågor, till 100 procent. Redan här faller mycket av snacket om en homogen "vänster" inom (s).

En av dem som brukar användas som exempel på en "högersosse" är Mona Sahlin . Jag har aldrig riktigt förstått varför, och väntar alltjämt på bevisningen. Sist jag lyssnade till Mona höll hon ett fantastiskt tal under Politikerveckan i Almedalen. Den som lyssnade på det talet kan inte ha missat att hon är socialdemokraternas oomstridde ledare.

Bloggaren och debattören Jonas Morian är också ett populärt namn om man vill hitta någon som anses som "höger" inom (s). Även här saknas bevisning i fallet. Få kan nämligen på ett så elegant och skickligt sätt argumentera mot borgarna som Jonas, ofta i de mest grundläggande rättvisefrågor. Som frågan om könsneutrala äktenskap, t ex. Eller mediepolitiken. Eller arbetslöshetsbekämpningen. You name it.

Vid en middag hos en god vän för ett drygt år sedan presenterade sig en av gästerna som att "jag är lite mer vänster än andra sossar". Jag hade aldrig pratat med personen innan, och tyckte mest synd om henne då hon uppenbarligen kände behov av att definiera och sortera in sig själv i ett fack utan att ge oss andra chansen att skapa oss en egen uppfattning.

Jag kan ju som bekant inte hålla truten, och började ställa frågor. Och jag nöjde mig inte med floskler till svar. Under vårt samtal, som ibland blev ganska hätskt, visade det sig rätt snabbt att det inte fanns så mycket substans i denna självsortering. Det var till exempel så att denna person hatade allt vad den offentliga arbetsförmedlingen stod för, grundat på fullt rimliga och personliga skäl.

Här blir "vänstersosse"-snacket nästan på gränsen till löjeväckande. Det finns nämligen inte någon gemensam nämnare! Några gillar inte EU-politiken. Andra gillar inte skolpolitiken. Ytterligare några, som jag, tycker att det finns mycket att förbättra inom integrations- och flyktingpolitiken. Andra vill satsa mer på miljöpolitiken än vad betong-(s) gjort genom åren. Och så vidare.

Vad är då mer vänster i detta oliktänkande? Vad är mer höger? Och vem har facit om vad som är mer eller mindre socialdemokrati?

Nej - min erfarenhet är att bland de som kallar sig för "vänster-sossar" så ligger det ofta annat bakom. Personliga band, mytbildning och taskig research t ex. I vissa undantagsfall tror jag till och med att det handlar om att skaffa sig en plattform och fejkad gemenskap för att skaffa sig makt eller uppdrag. Tråkigt men sant.

Någon som inte håller med? Upp till bevis, för bövelen!

Thursday, October 02, 2008

Som om tiden stått still

Jag ska inte påstå att jag är perfekt på något sätt. Jag har inte facit. Och jag hatar när oinbjudna förståsigpå-are kommer med pekpinnar i tid och otid, allra helst enligt epitetet "det var bättre förr".

Men med risk för att låta som en gammal sossegubbe kan jag faktiskt inte låta bli i det här fallet.

Jag pratar nämligen om dagens SSU i Stockholm och vad de pysslar med och inte pysslar med. Om ni orkar hänga med på en liten historisk resa ska jag försöka förklara varför:

Jo, förstår ni, på den gamla goda tiden (;-), när jag för drygt 15 år sedan gick med i SSU, var det verkligheten och sakpolitiken som var drivkraften hos de allra flesta. Jag själv gick med för att jag var sur på dåvarande regeringen. Den då skenande ungdomsarbetslösheten engagerade många. Liksom de taskiga möjligheterna som fanns att flytta hemifrån. Orättvisa skatter. Nolltaxa i kollektivtrafiken. Studielön. You name it.

När vi SSU:are sågs pratade vi alltid politik. I Kumla hade vi en egen lokal. I Karlskoga, där man ofta spelade rollspel, hade man ett eget, förvisso fallfärdigt hus. I Örebro ett eget café. Oavsett var vi träffades blev det ofta heta och intensiva diskussioner. Jag, som i skolan alltid diskuterat och debatterat så fort jag fått chansen, lärde mig (den hårda vägen) att inte ge mig in i en diskussion med pålästa debattörer utan att ha på fötterna. Många timmar blev det; med sena nätter, skratt i massor och vänskap för resten av livet. Och så lite kärlek... ;-)

Men så fanns det några få medlemmar, som enligt egen utsago utgjorde nåt slags "avantgarde" inom SSU och socialdemokratin. De hette sådant som Martin, Hans och Thomas och de läste gärna Marx och spred hans evangelium. Fick de chansen att dunka svåra ord och långa, fejkat akademiska, haranger i huvudet på oss andra tog de den. Och så skrev de insinuanta motioner och låååånga artiklar.

"Entledigande av socialliberaler i socialdemokratisk skrud" var en favorit ur motionsskörden. "Varför breddverksamhet?" ur artikeldito. Det fanns alltid ett von oben-perspektiv i deras sätt att vara och möta oss andra.

Några av dem försökte några år senare starta en SSU-förening där man bara fick vara medlem om man hade 100 högskolepoäng. SSU-Societet, skulle föreningen heta om jag minns rätt.

Absurt, jag vet. Men väldigt typiskt för detta pretto-gäng.

I alla fall, under de första åren av mitt engagemang var dessa elitister i klar minoritet. Men efter att ha bråkat och insinuerat och motionerat och i vissa fall mobbat motståndare så var de plötsligt i majoritet.

Inte för att de hade blivit så många fler (det hade ju liksom varit kontraproduktivt sett till deras "affärsidé" att ett upplyst fåtal gick före pöbeln), utan för att många andra, dvs de som en gång engagerat sig politiskt för att de var intresserade av just politik (och inte av att bråka), slutade i rask takt. För vem vill vara engagerad på fritiden om det som erbjuds är magont och konflikter?

Av det som bara några år tidigare varit ett livaktigt, diskussionsintensivt och väldigt dagspolitiskt drillat SSU-gäng fanns nu kvar ett sargat, sönderbråkat och svagt SSU-distrikt med en likriktad politisk inriktning. Oliktänkare gjorde sig icke besvär. Bitter? Jag? Nej - inte nu. Men jag var hyfsat förbannad då.

Varför denna långa harang med fagra minnen från fornstora dar?

Jo - i förra veckan gick att läsa om hur SSU i Stockholm skickat ut ett pressmeddelande där man förvisso inte gillade metoden, men där man ändå ville ge en blombukett till den som förgiftat Svenskt Näringslivs personal med magsjuke-bakterier.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som för ett år sedan äcklades av de antivåldsdemonstrationer som arrangerades då, eftersom det var överklassungdomar som slagits med varandra, med dödligt utfall.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som inför årets första maj-firande affischerade min dåvarande bostadsort Skärholmen med följande två "säljande" budskap:

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" och favoriten "110 års facklig kamp fortsätter".

Detta i ett område med massor av saftig härlig dagspolitik att engagera presumtiva sympatisörer och medlemmar med. Bostadssituationen. Arbetslösheten. Ungdomars framtidsmöjligheter. Listan kan göras hur lång som helst.

Men nej - det är väl för infantilt att prata om det som sker här och nu. För lite tes-tuggeri. För folkligt att prata ungdomsarbetslöshet.

För vad är väl klassisk medlemsvärvning och folkrörelsearbete när man kan skicka (förhoppningsvis) ironiska pressmeddelanden om bakterieattacker mot kapitalismens högborg, blogga om att klasshat är bra och diskutera Marx teorier i ett post-industriellt samhälle i en studiecirkel med fem deltagare?

"Vadå" säger säkert några av er som läser detta. "Låt ungdomarna göra sina egna misstag".

Nja. Det är liksom det som är problemet. De gör inte sina egna misstag. De gör om min SSU-generations misstag. Och det är f-n inte OK.