Nostalgi

I samband med det planerade samboskapet har jag haft anledning att röja i mitt, naturligtvis överfulla, förråd. Detta har, också det naturligtvis, inneburit mycket slit och släp men också en hel del trevliga återseenden.


Ett sådant är undertecknads utskrivna tal från första maj-firandet i Kumla 1996. (Shit vad det känns länge sedan!) Till historien hör att jag trots min ringa ålder var första maj-general i Kumla (s) då, och hade genom den "maktpositionen" på ett kuppartat vis förändrat upplägget så att ungdomstalaren (detta år undertecknad) talade först, istället för sist som tidigare år. Bland SSU-arna skämtade vi om att nu kanske några fler skulle stanna kvar och lyssna på oss, förutom de som var där av tvång (läs fanbärarna) och de som inte kunde ta sig därifrån av egen maskin...

I samma veva hade vi också en diskussion (jag vill ogärna använda ordet "konflikt", även om det kanske är en bättre benämning) inom Kumla (s) om fördelning av makt och inflytande. Detta går att utläsa i talet, både tydligt utskrivet och mellan raderna... Jag hade också försökt göra första maj lite roligare detta år, men fick tyvärr nobben i arbetarekommunens styrelse. Därav vissa småbittra pikar i inledningen av talet.

Slutligen var detta dagen efter kungens 50-årsdag, därav avslutningen...


Anyway; så här kunde det alltså låta den 1 maj 1996 i Kumla, på Kumlasjöns scen.
Artist: Bimpa. Text och musik: Bimpa

"Mötesdeltagare!


I år det 107:e gången som det arrangeras första maj-firande av svensk arbetarrörelse.


Detta firande är fyllt av ärorika traditioner; såsom fanor, arbetarsånger och demonstrationståg till ljudet av marschmusik.


Jag tycker att man ska ha kvar traditionerna, man skall sjunga arbetarsångerna och man skall bära fanorna med stolthet.


Om inte annat för att påminna om de lidanden och kval som arbetarrörelsens förkämpar fick utstå för cirka 100 år sedan.


Men som alltid måste vi förändra oss i takt med tiden.


Vi måste börja tänka framåt, utan att för den skull tappa historien.


Vi måste hitta nya former för att fira denna dag,
denna glädjens dag,
denna frihetens dag,
arbetarrörelsens dag.


* * *

Kamrater!


Jag tänkte delge er några av mina visioner som jag har inför framtiden.


För mig handlar det först och främst om tre för mig väldigt viktiga ord.


Ord som gör att jag engagerar mig politiskt, ord som ger mig framtidstro.


Det första ordet är rättvisa.


Jag är socialist. Jag tror därmed på människors lika värde och på att alla människor, oavsett hudfärg, oavsett kön, oavsett plånbokens tjocklek ja till och med oavsett stamtavla skall ha samma förutsättning att skaffa sig en dräglig tillvaro.


I ett rättvist samhälle har alla människor rätt till och därmed också samma förutsättningar för att att kunna skaffa sig en utbildning, ett jobb och en familj.


Men ordet rättvisa kan användas i fel sammanhang.


Moderaterna och andra högerkrafter använder ordet rättvisa på ett för mig obegripligt sätt.


De menar att rättvisa är när alla får behålla vad de tjänat, när alla får vad de förtjänar.


Rättvisa för moderaterna är när man kan köpa till sig en bättre utbildning för pappas pengar. Därför vill jag att vi slår vakt om ordet rättvisa och använder det i dess rätta bemärkelse.

* * *

Partikamrater!


Det andra ordet är demokrati.


Demokratins enda byggsten är att vanliga människor, som du och jag, engagerar sig.


Om vi inte bryr oss, utan överlåter bestämmandet på några få "elitpolitiker", dördemokratin och därmed också chansen till ett rättvist och solidariskt samhälle.


Där ligger ett stort ansvar på oss som medborgare.


Vi får inte nöja oss med att gå och rösta vart fjärde år, och därmed tro att vi gjort vårt.


Det är endast när alla som kan engagera sig gör det och när Svensson bryr sig om vad som händer ut i samhället som vi skapar förutsättningar för demokrati.

Nu menar inte jag att hela Sverige skall sitta i fullmäktige och nämnder, eller att alla ska kandidera till riksdagen.

Det finns andra sätt att engagera sig än att ha en politisk post.

Ett stort ansvar ligger också oss som är aktiva politiker och på de politiska partierna, inte minst socialdemokratin som är det största partiet.

Vi måste sluta upp med att prata om att "nå ut till folket", vi måste vara en del av och bestå av folket.

Politik är att vilja.

Det är endast när man vill något som man kan uträtta något.

Därför får inte någon politiker uppta poster bara för att de har rätt till det i egenskap av kommunalråd eller dylikt.

Ej heller skall man ha politiska uppdra på grund av pengar eller prestige.

Viljan att förändra måste alltid finnas med.
Finns inte viljan kan man aldrig förändra.

Bara förvalta.

* * *

Det tredje och kanske viktigaste ordet är solidaritet.

Det pratas mycket om att det går dåligt för Sverige. Att vi är på väg att bli ett U-land.

Ingenting kan vara mer fel.

När jag vaknade i morse visste jag att min familj inte hade blivit ihjälskjutna under natten bara för att jag är politiskt aktiv.

När jag vaknade i morse visste jag att mina vänner inte hade blivit dödade av en bilbomb.

När jag vaknade i morse visste jag att jag utan att riskera mitt liv kan stå här idag och hålla denna apell om mina politiska åsikter.

Så kom inte och säg att vi har det dåligt i Sverige. Det finns faktiskt saker som inte kan mätas i pengar.

* * *

Partivänner!

Ni har väl alla hört talas om Palestina-konflikten. Vi har alla sett de hemska bilderna, vi har alla läst om de hemska terrordåden.

Som vanligt pratar alla om hur illa ställt det är i mellanöstern och Bosnien.

Men som vanligt är det mycket snack och lite verkstad.

För vad har vi egentligen gjort för att hjälpa till där det uppenbarligen behövs hjälp?

Jag är stolt över att tillhöra SSU, Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund, som tog initiativet till att ungdomar från såväl Israel och Palestina träffades på vår kursgård Bommersvik för några år sedan.

Där fick de för första gången chansen att träffa varandra och lyssna på varandras åsikter.

Där togs initiativet till det samarbete som ger hopp om fred i mellanöstern.

Jag och alla andra medlemmar i SSU har hjälpt till, idag har ni chansen att göra detsamma. Ni kan nämligen stoppa pengar i de bössor som finns ute hos er.

Insamligen går till Olof Palmes minnesfond och till det projekt som kallas "En miljon för freden". Pengarna kommer att användas till att bygga och få igång en skola i Israel för både israeliska och palestinska ungdomar där de kommer att få lära sig att arbeta tillsammans.

Visa att ni bryr er om freden i mellanöstern, hjälp till att få ihop en miljon för freden.

* * *

Avslutningsvis, mötesdeltagare!

Det var med blandade känslor jag såg hyllningarna av kungen inför 50-årsdagen.

Negativa känslor därför att jag är mot monarki.

Jag tycker nämligen att det är helt vansinnigt att man skall kunna födas till en position som statschef och därmed också ha tusenfalt bättre förutsättningar än en vanlig Svensson.

Positiva känslor tack vare denna gränslösa generositet man visade mot denne man som fyllde 50 år igår.

Tänk om svenska folket kunde visa samma generositet mot de som verkligen behöver.

För jag är helt övertygad om att om vi kan överösa kungen med gåvor av hiskeliga värden kan vi också hjälpa den fattige, hemlöse som lever på att samla tomburkar.

Kan vi ge bort en berguv till kungen kan vi också hjälpa den arbetslösa tvåbarnsmamman som just har fått vräkningsbesked.

Det, mötesdeltagare, är verklig solidaritet.

I och med detta tackar jag för mig och välkomnar Kumlas ene kommunalråd Dan-Åke Moberg upp på scenen.

Tack!

* * *

Tredje gången gillt

Efter ett drygt års frånvaro av tennisspel, har de senaste dagarna blivit någon form av en ketchupeffekt. I lördags match mot Johan, igår mot Erik och så idag var det återigen dags för match mot Magnus.

Om det gick halvdåligt igår, gick det riktigt dåligt ikväll. Nog för att jag lyckades ta ett set mot Mange, men jag spelade faktiskt riktigt dåligt. Matchen slutade 1-1 i set (5-7, 6-3, 1-3) med mina siffror först och vi kommer att fortsätta på den nästa gång vi ses,.

Nej, jag skyller inte ifrån mig, och jag fråntar inte Magnus något av äran. Tvärtom.

Men om det är småtrist att torska när man spelar bra, är det rent ut sagt för jävligt att nästan göra dito när man spelar apdåligt...

Nya tag nästa vecka. Nu - välförtjänt vila.

Saved by the bell...

Igår var det dags för nästa tennismatch, den här gången mot Erik "AttansDuVetAttJagKanSpelaNärSomHelstMenInteNuEllerSen" Sandberg. Ni som har följt bloggen tidigare, vet att det är mycket prestige mellan mig och Erik, och har så varit sedan 1997 då vi möttes för första gången.


I alla fall, nu var det dags för vår premiärmatch.

Det började bra, och jag lyckades vinna första set rätt komfortabelt med 6-4. Serven kändes OK och jag vann ovanligt många bollar framme vid nät.


Andra set vill jag helst glömma, det blev fel från början och i stort sett ingenting fungerade. Torsk med 2-6 och det var match igen.


I tredje set var vi rätt möra båda två. Jag lyckades bryta Erik serve i början av setet men lyckades inte hålla försprånget. Erik bröt istället tillbaka - och en gång till en stund senare. Vid ställningen 3-5 (till Eriks fördel) var dock tennistiden slut för den här gången, och vi avbröt matchen. Fortsättning följer med andra ord...


PS. Det är ingen som har numret till Stefan Edberg? Tror jag behöver jobba lite på mitt fotarbete innan nästa match... DS

Tennispremiär!

Så var det då äntligen dags för sommarens första tennismatch. Då förra sommarens bägge offer, Magnus "JobbarAlltidOchÄrNykär" Ekman och Erik "AjNuHarJagNogOntNånstansIgen" Sandberg inte var tillgängliga fick jag leta någon annanstans för premiärmatchen.

Minns ni Johan, min room-mate från kör-resan till Verona? Det visade sig att han också gillar att spela tennis, och han ställde upp som sommarens första motståndare.

Så i lördags kväll var det äntligen dags, vi intog Haga Tennis hardcourtbana och vi gjorde det som tennissugna entusiaster.

Det gick väl sådär.

Nog för att jag vann (6-2, 6-2, 6-1) men spelkvaliten var inget att hänga i midsommarstången och varken Johan eller jag var nöjda med spelet.

Men kul var det! Och jäkligt skönt att röra på sig, efter alldeles för lång tid i hängmattan...

Visby är fantastiskt...

...vackert så här års. Det är som sagt tionde året jag är här för att delta i politikerveckan, och årets upplaga tillhör helt klart topp tre när det gäller väder. Gårdagen var förvisso regnig och klart svalare än tidigare dagar, men det var i ärlighetens namn bara skönt - inte minst med tanke på oss pollenallergiker...

Inte helt säker

Jag kan inte helt sätta fingret på det, men det är något som inte känns helt bra med årets upplaga av Almedalsveckan. Jag ska försöka förklara hur och varför.

Jag älskar fenomenet i sig, och det väldukade smörgåsbord för samhällsintresserade som det utgör. Undertecknad är i Visby för, om jag räknat rätt, tionde gången i ordningen. Första gången var redan 1996. Då var det inte mycket action alls. Jag minns att vi hade karaoke vid hamnen och att Alf Svensson fick ta emot några kondomer från en av våra kampanjande medlemmar (jag var där med SSU). Jag minns också att Sverigedemokraterna ordnade torgmöte, och att de spottade en av mina vänner i ansiktet för att han hade SSU-tröja på sig. Jag minns också att vi spelade kubb för första gången under den veckan. Så länge sedan är det alltså.

Sedan dess har mycket hänt. Varje år slås nya rekord i antalet evenemang och arrangörer. I år är det över 1000 listade aktiviteter. Känslan av att "nu räcker det väl ändå, nu får det inte plats mer" är stark. Men det var den å andra sidan redan 2002, och då var det väl drygt 150 arrangemang om jag minns rätt.

Den känslan till trots, så har det varje år (fram tills i år) ändå varit politiken som dominerat. Talen varje kväll kl 19 i fantastiskt vackra Almedalen har varit det viktigaste, och allt det andra runt omkring har mest varit dekorativt eller komplement. Trots andra krafters massiva försök att dominera den mediala rapporteringen så har det inte fått något märkbart genomslag. Det är politiken som har synts och rapporterats vidare. (Möjligen är BMW 2007 och Teaterpartiet (hette de så?) 2006 undantag från detta.)

Så känns det inte i år.

Det känns snarare som att årets upplaga är mer av ett vuxenkollo för PR- och reklambranschen än en mötesplats för politiska idéer och människor. Det verkar vara viktigare att rapportera vem som synts med vem på vilken bar och med vilken drink i handen än att prata politik.

Detta stör mig, och jag hoppas att jag har fel. Jag är som jag skrev i början endast en person, och jag kan inte påstås ha koll på allt som händer. (allra minst med över 1000 evenemang).

Så ni som inte håller med är självklart välkomna att protestera! =)