Inte lätt att vara journalist alla gånger

Vid sidan av den officiella valberedningen inom (s) så finns det en självutnämnd sådan - media. Var och varannan dag presenteras nya undersökningar och enkäter vars resultat vrids på diverse ledder så att något "nytt" och "intressant" går att berätta om. Förutom att det allt som oftast är lite larvigt och krystat i rapporteringen går det då och då till hejdlösa överdrifter. Som SVT:s Agenda förra söndagen, t ex.

Redan i Rapport 19.30 samma dag påades det kommande programmet i och med att man presenterade det stora "skopet" i denna veckas program. Detta skop var att av totalt drygt 170 lokala (s)-företrädare så var det endast ca 15 procent som svarade att den viktigaste egenskapen hos en ny s-ledare var att denna var kvinna. Frågan var alltså inte om det var viktigt att det var en kvinna, utan om det var den viktigaste egenskapen hos en presumtiv partiledare. Egenskaper som "kompetent" och "förankring i partiet" hamnade högre upp på listan. I SVT-räven Elisabeth Höglunds reportage var det underförstådda budskapet att det enligt gräsrötterna inom (s) inte alls är önskvärt med en kvinna som ny partiledare.

Om detta hade stämt hade vi verkligen kunnat snacka om skop. Okej - kanske inte Stora Journalistpriset kanske, men ändå. Men. I sin iver att hitta nåt spännande att berätta gjorde Agendas researchers ett inte helt ovanligt men ändå slarvigt "misstag": man använde ordet "viktigast" istället för "viktigt" när man ställde frågorna. Det är, milt uttryckt, en jäkla skillnad. Istället för att få möjlighet att räkna upp vilka egenskaper (i plural) man vill se hos en ny ledare fick man "välja en av ovanstående". Det är fan inte seriöst.

Ta mig som exempel. Jag är en av alla dem som vill ha en kvinna som ny partiledare. Efter dryga 120 år av män och åter män är det dags för en av det motsatta könet. Och sällan har det väl funnits så många kompetenta kvinnor att välja mellan. Men. Det är inte på något sätt den viktigaste egenskapen hos en ny ledare.

Självklart måste denna nya ledare också vara kompetent, ha förankring i röran, kunna kommunicera med väljarna, våga utmana och tänka nytt. Men inget av detta står i motsättning vare sig inbördes eller mot att denna person är av kvinnligt kön.

Skillnaden på ordval, denna gång mellan "viktigt" eller "viktigast", spelar väldigt stor roll. Det här vet självklart den "seriösa" Agenda-redaktionen, men ändå så hänger man sig åt sjaskig journalistik a la Niklas Svensson. Vem det gagnar vete fan.

Samma gamla moderater - och en utsocknes

Alldeles nyss presenterade moderaterna i Stockholms stadshus vilka fem personer som kommer att vara borgarråd för (m) under de kommande fyra åren.

Till finansborgarråd nominerar man föga överraskande Kristina Axén Olin. Lika väntat är att Mikael Söderlund får ta hand om stadsbyggnads- och trafikfrågorna. Något mer överraskande är att Ulla Hamilton får ta hand om miljö- och fastighetsfrågorna samt att Kristina Alfvendal får ta hand om bostads- och integrationsfrågorna. Den sistnämnda är för övrigt mest känd för att på moderaternas stämma för lite drygt ett år sedan oppnonera mot partiledningens nya, "mjukare" linje vad gäller arbetsrätten. Något som också uppmärksammades stort i riksmedia. Trots sin relativa ungdom luktar Alfvendal väldigt mycket bunkerhöger... vilket säkert kommer att märkas på bostadspolitikens område.

Sist men inte minst blir Strängnäs starke man, tillika gammal antagonist till Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson nytt socialborgarråd. Detta har enligt media retat upp gammelmoderaterna i Stockholm så till den milda att det till och med sipprat ut i media. (!)

Till detta kommer också att Ulf Adelsohn hoppat av både kandidaturen till att bli kommunfullmäktiges ordförande samt hela fullmäktigeuppdraget pga interna stridigheter...

Det går hett till även i de moderata leden, trots valframgången.

Antagen bokutmaning

Fick denna utmaning av min vän Ullis. Självklart ställer jag upp...

Here goes:
1. En bok som förändrat mitt liv.
Det är inte en bok - utan faktiskt en hel serie böcker av David Eddings. Serien heter Sagan om Belgarion på svenska ("the Belgariad" på engelska) och fick upp mina ögon för Fantasy-genren på allvar för drygt 15 år sedan. Nu har jag dryga två Billy-bokhyllor med Fantasy - inlusive allt som David Eddings och frugan Leigh producerat.

2. En bok jag läser mer än en gång.
Alla böcker utom de som är dåliga. Riktigt bra böcker läser jag om och om igen.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö.
"How to survive on a remote island for dummies" om det finns någon sådan.

4. En bok som fick mig att skratta.
"Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi.

5. En bok som fick mig att gråta.
Har inte gråtit till någon bok - ännu. Men det kanske kommer.

6. En bok jag önskar hade skrivits.
Make love not war - en guide till hormonstinna hannar i världspolitiken.

7. En bok som inte borde ha skrivits.
Mein Kampf. Eller vilken som helst av Timbro-Johan Norbergs alster.

8. En bok jag just nu läser.
"Ett öga rött", av Jonas Hassen Khemiri.

9. En bok jag tänkt läsa.
Koranen. Bibeln har jag redan läst.

10. Skicka vidare till fem andra bloggare.
Kommer inte på några just nu, men så fort jag gör det så redigerar jag detta inlägg.

Vad ni gör - skyll för f-n inte på media

I dessa dagar är det många som så här i efterhand vill berätta hur det egentligen är. Jag talar självklart om de s k eftervalsanalyser som just nu duggar tätt, och där flera mer eller mindre kända partivänner (i flera fall bortglömda föredettingar) försöker påminna världen om att de finns och att de minsann har svaren på frågorna som alla ställer sig.

Inte sällan har dessa självutnämnda innehavare av facit suttit på läktaren under själva valrörelsen, eller i värsta till och med suttit tysta vid sammanträdesbordet när de beslut de i efterhand kritiserar fattades.

Den typen av kritik dyker alltid upp och var väntad, och har mer att göra om personliga wannabe-strävanden än om seriös analys.

En annan, lika banal s k "analys" som dyker upp både här och där så här efter valet är den att allt var medias fel. Så resonerade moderaterna efter valstugereportaget 2002 och så resonerar vissa socialdemokrater efter valförlusten för tre veckor sedan. "Om det inte hade varit för den där j-kla Unsgaard eller den där Knutsson eller den där Josefsson så hade vi vunnit valet", är tesen och därmed också förklaringen till det dåliga resultatet för det egna partiet.

Såna resonemang gör att det vänder sig i magen på mig. Det är helt enkelt inte seriöst! Självklart finns det enskilda journalister som är värda kritik utifrån kravet om opartiskhet, jag har i mitt arbete som pressekreterare råkat ut för ett par sådana exempel. Men det är min bestämda uppfattning att i 95 procent av de fall där vi är missnöjda med utfallet i media så får vi f-n skylla oss själva! Att skylla på media eller enskilda journalister är därmed att göra det för enkelt för sig, att gömma sig och skydda sig mot en annars kanske lite jobbig självkritik.

Det är en uppfattning som jag vet delas av andra, men uppenbarligen inte av alla - åtminstone inte än.

En magisk kväll på Råsunda

Det första inlägget på denna blogg blir inte om basket eller WoW. Det blir istället en kortis om den fantastiska kvällen på Råsunda i lördags, som kommer att gå till historien som "Petter Hansson Show". Med en liten politisk koppling.

Jag hade bjudit med mig såväl farsgubben (som inte är gubbe än, vilket gör det extra roligt att kalla honom för det) och min ena svåger på denna match då ingen av dem hade varit på Råsunda eller sett en landskamp tidigare. När jag köpte biljetterna kände jag på mig att vi skulle förlora, men att det vore kul att se världsstjärnorna från Spanien. Under VM:s gruppspel, där Spanien var det klart bästa laget, kändes det som att vi skulle förlora stort.

Men precis som med valresultatet visade det sig att jag hade helt fel - Sverige spelade kanonfotboll och vann rättvist med 2-0. Stämningen på läktaren, såväl bland svenskar och spanjorer, var fantastisk och det var tre lyckliga vuxna män som sakta men säkert tog sig hem till Skäris efter matchen. =)

Det mest slående var hur lugnt och tryggt det svenska spelet var i jämförelse med det spanska. Det var liksom inget snack och ingen nervositet ens när Fernando Torres fick bollen i eller strax utanför straffområdet - Petter Hansson var orubblig. Rami Shabaan likaså. Och var inte han där så var det någon annan.

I och med att försvaret var så tryggt, och i och med att lagspelet var så bra, så var det helt ok för Anders Svensson eller Johan Elmander eller t o m Chippen att våga utmana. Våga göra den där finten eller den där luriga passen. Det var också så Sverige vann matchen.

Och här kommer också kopplingen till politiken: Trygga människor vågar, och ett bra lagarbete står inte i motsättning till individuella initiativ. De är snarare en förutsättning för varandra. Ängsliga spelare vinner inga matcher på samma sätt som ekonomiskt pressade arbetslösa inte fattar några rationella beslut för framtiden.