Firar 100 genom att dissa delar av idrotts-Sverige

Japp, go vänner. Detta är det hundrade inlägget på denna blogg. Det har gått förvånansvärt snabbt. Och då har jag ändå haft några "vita" veckor då och då.

Detta hundrade, historiska inlägg, tänkte jag ägna åt något som stör mig så mycket att det nästan gör ont: hyckleriet inom idrottsrörelsen i allmänhet och Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté i synnerhet.

Ett skäl till detta har många andra skrivit många spaltmeter om, och det är fjäsket och bristen på civilkurage i samband med OS i Peking.

I detta ryms nämligen en för idrottsrörelsen ganska pinsam paradox: Samma företrädare för idrotts-Sverige som, kanske med rätta, gnäller om att samhället (läs politikerna) inte stöttar idrotten tillräckligt när det gäller stora arrangemang på hemmaplan, eller för att det inte införs för idrotten gynnsamma skatteregler, är väldigt snabba att avsvära sig allt som skulle kunna liknas vid nåt slags samhälleligt ansvar när det handlar om att casha hem medaljer, världscuppoäng och kanske till och med pris- eller sponsorspengar. Detta oavsett om det sistnämnda sker hand i hand med diktaturstater där människor dödas och förtrycks varje dag bara för att de säger vad de tycker. För att de har en egen vilja.

Förstår ni hur jag menar? I ena fallet är samarbetet mellan samhället (läs politikerna) och idrotten jätteviktigt. I nästa stund är detsamma pest och pina.

Detta är, om ni ursäktar språket, fan skamligt.

En liknande paradox finns bland flera av de elitföreningar som vill ha mer pengar, större arenor etc och allrahelst gratis och på en gång. Många av dessa är ju, om man skrapar på ytan, de allra värsta syndarna när det gäller att sortera ut idrottsälskande ungar innan de ens hunnit lära sig knyta sina egna skor. En annan favorit är när ungar tvingas sälja x antal Bingolotter eller y antal brödkassar annars får de inte vara med och träna. Här skulle jag gärna vilja peka finger åt fotbollen eller innebandyn men det kan jag inte. Tyvärr finns det många exempel på detta också inom min sport, och tyvärr i väldigt stor utsträckning i den del av länet där jag bor. (Japp, jag menar Solna Vikings.)

Nå - det var en parentes. Tillbaka till ämnet för detta jubileumsinlägg.

Missförstå mig rätt: jag vill INTE att idrottsföreträdare ska bli nåt slags politikernas förlängda arm. Jag vill inte politisera idrotten.

Men: Idrotten ÄR viktig för samhället och bör därför ha så mycket stöd som möjligt, om jag får bestämma iaf. Elitidrottare ÄR viktiga förebilder för unga tjejer och killar som kanske annars skulle kanalisera sitt energiöverskott åt annat, mindre lämpligt håll. Titta bara på Zlatan. Eller Nina Baresso. Kanske till och med Börje Salming en gång i tiden.

Men för att idrottsrörelsen och dess grädda ska få åtnjuta denna status och denna viktiga roll som förebild så måste den ta sitt ansvar som just förebild. Då kan man inte sortera ut tio-åringar. Då kan man inte tillåta mobbing. Då kan man inte buga för diktaturens kreatur, för att citera Olof Palme.

Nej - vi snackar inte partibok (s) eller kollektivanslutning till Unga örnar. Det räcker gott och väl att de, idrottsrörelsen i allmänhet och dess ledarskap och elitklick i synnerhet, vågar stå upp för en av vår tids mest basala och okontroversiella dokument: FN:s stadga för de mänskliga rättigheterna.