Idag vid 18.40-snåret somnade min älskade Martini in på Södra Djursjukhuset. Det gick helt enkelt inte längre, och även om beslutet att ta bort henne var rätt så var detta, utan tvekan, det svåraste beslut jag någonsin varit tvungen att fatta. Fy fan... Hörde förresten nyss på radion att det inte är manligt att gråta - allra minst inför andra. Är det så är jag nog knappast manlig. Har aldrig gråtit så här mycket, och det var fan i mig skönt att få göra det.
Återigen klev Kenneth (och sedermera också hans Klara) fram som hjältar, som hjälpte till med skjuts, axel att gråta mot, sopp-middag och trevligt sällskap. Ni anar inte vad det betyder...
Pendlandets baksida
11 years ago
