Stilla undran

Ibland kommer jag på mig själv med att rescensera andra (och det är jag knappast ensam om...) Ja - ni vet. Man börjar fundera på varför vissa människor är som de är, och varför de beter sig som de gör. Några exempel: Varför är hon kvar i det där usla förhållandet med den där tönten trots att hon mår dåligt av det? Varför kan X aldrig erkänna att han/honhar fel? Varför är det så svårt för Y att be om ursäkt? Osv.

Känner ni igen det? Lite så där halvt om halvt fördömande, allrahelst från läktarplats.

Lite klurigare är det om man börjar titta på sig själv med samma glasögon: Varför gör jag alltid så där? Varför kan jag inte släppa taget om den där relationen, som sedan länge är körd? Varför bokar jag upp mig på min enda lediga kväll den här veckan? Och framför allt - varför gör jag om det?

För en tid sedan fick jag tipset att prata med någon professionellt om just sådana frågor, under en period när det var lite väl mycket att hantera och tänka på. Det har jag inte ångrat en sekund. Shit vad bra det har varit, och med så enkla medel sen!

Tro mig, oavsett om du tror dig ha problem eller inte så borde du, dina närmaste, ja alla, nån gång i livet prata med en terapeut alt. gå i terapi.

Det bara är så.