World of Warcraft är mer än ett dataspel

Jag har skrivit det förr på denna blogg, och jag gör det gärna igen: World of Warcraft kan förändra världen. Eller så har det kanske redan gjort det. Visst, jag inser att det bara är ett dataspel, som är programmerat av ett företag för att tjäna pengar. Jag är inte dummare än att jag fattar det. Men ändå, trots det...


Genom World of Warcraft (och liknande spel, även om WoW är i en klass för sig så här långt) så möts människor över gränserna, och tusentals vänskapsband knyts varje dygn. En 35-åring från Ryssland samarbetar med en 14-åring från Holland och en 25-åring från Finland för att lösa ett uppdrag (quest) i spelet, en engelsk tjej hjälper en rumänsk kille eller en trebarnsmor från Närke. Vid en s k "raid" (räd på svenska) samarbetar 10, 25 eller 40 spelare från hela Europa/Världen tillsammans i flera timmar för att döda extra tuffa s k "bossar" (extra svåra monster i spelet) där alla har en roll att spela och samarbetet är nyckeln. Listan på fördelarna detta medför kan göras lång.

Själv har jag fått flera goda vänner genom spelet, och då är jag ändå en förhållandevis medelmåtta som spelare både sett till framgång i spelet och tid jag lägger på att spela. Vissa av de nya bekantskaperna möter jag självklart bara online, men andra har jag också träffat IRL (In Real Life).

Senast nu igår var jag i Uppsala och hälsade på Markus och Jenny (eller Aztul och Ayo som de heter i spelet). Ett helmysigt gift par i 30-årsåldern, med två små barn. Väldigt normala, om ni frågar mig och vi ser på spelandet på samma sätt: ett sätt att koppla av. Jag (i form av min karaktär Tjolahopp) och Aztul träffades av en slump i området Feralas för drygt två år sedan och där vi sedermera hjälptes åt med att döda elaka jättar. Jag såg till att han fick en inbjudan till vårt gille (guild) Alliance af Sweden, han tog med sig frugan och på den vägen är det. Andra som jag träffat IRL är Belgarax och Zenedra (Fredrik och Ingela), Chappen och Irja (Magnus och Teres), Bolthur och Annapanna (Timmy och Anna) och ett gäng till. Min käre far (Justice) spelar också, liksom lillebror Belarix.

WoW är ett spel som ställer krav på att du måste kommunicera, antingen genom att chatta i spelet eller genom att prata i Skype, Teamspeak eller Ventrilo. Det kan i bästa fall göra underverk för språkutvecklingen. Ta min lillebror, t ex. Han har tidigare haft det lite småtufft i skolan, men får nu jättebra betyg i såväl engelska som andra ämnen. I fallet med just engelskan är det Wow och andra onlinespel som gjort att han tagit till sig språket som han inte annars hade fått möjlighet till.

Låter det krystat? Det är det inte. Självklart finns det finniga tonårsgrabbar som lägger ner alldeles för mycket tid på att sitta framför datorn och spela. Självklart finns det de som spelar för mycket, och där det kanske till och med går över till en form av missbruk. Men de flesta som spelar, och alla som jag mött när jag spelat, gör det som avkoppling. När andra påtar i trädgården, tittar på TV eller tränar agility med bordercollien, sitter vi några timmar då och då och förbättrar vår utrustning, farmar reputation och dingar våra avatarer. Och det är minst lika normalt som något annat. WoW är här för att stanna, och spelindustrin har väl, om jag hört rätt, nu också gått om filmdito sett till omsättning i kronor och ören.

Så det så.