Mandat för förändring

En av de coolaste händelserna på mycket länge är självklart Barack Obamas jordskredsseger mot Good Ol´John McCain härom natten. Jäklar vilket bra segertal... Och vilken härlig känga åt de som inte vill att alla ska vara delaktiga i det amerikanska samhället.

Demokraternas valframgångar stannade inte vid presidentposten, man tog ytterligare platser i senaten, sopade hem kongressvalet och vann ett antal nya guvernörsposter. Grand slam, med andra ord.

So far so good. Om det inte vore för hur valresultatet tolkas. Det räcker inte med att vinna val, nämligen. Du måste också vinna tolkningen av vinsten.

"Han har inget mandat att göra några större förändringar" sa en politisk analytiker i CNN när Obamas seger stod klar. "Detta är inte ett ideologiskt val" fyllde nästa i, förvisso med republikansk signatur, "väljarna vill inte ha mer välfärdssamhälle, de är inte socialister".

Även i vissa svenska analyser har detta synsätt framförts.

Å fan. Så efter åtta års Bush-styre av det Stora Landet i Väst, och en jordskredsseger för folkets kandidat där löften om sjukvård för alla, mindre elitstyre och mer folkstyre vann väljarnas förtroende så är detta inte ett mandat att göra några förändringar?

Vänta nu... har jag inte hört detta förut? Jo just ja. Det är exakt samma argument som användes när (s) valde ny partiledare. "Mona har inget mandat att bestämma något alls" var domen från ledarsidor och även en del röster inom (s).

Med andra ord: efter över 100 år av manligt ledarskap inom (s) blev det äntligen en kvinna vid rodret. Men hon har inget mandat att bestämma något.

Skitsnack, säger jag. Utan att göra några andra liknelser mellan Mona och Obama är det väl just det de har. Mandat för förändring, alltså.