Om flo(s)kler och sånt

Mitt senaste blogginlägg skrevs i början av den vecka då Mona Sahlin till slut såg sig tvingad att avgå. Jag har inte bloggat sedan dess, mycket för att fortfarande sörjer det beslutet, och anser att de som forcerade fram det tar på sig ett stort ansvar, ett ansvar som de i ärlighetens namn inte är kvinnor eller män nog att ta.

Men men, nu är det som det är. Mona ska avgå under början av nästa år och asgamarna flockas redan kring det förmodade liket. Flera är, enligt rykten, sugna på att bli partiledare, även om inte någon seriöst har visat intresse. Många vill självklart också berätta sin syn på saken, på varför (s) misslyckades i valet och kanske t o m vinna historieskrivningen med syfte att kunna sätta dagordningen framgent.

En del gör det i form av mer eller mindre (oftast mer) pretantiösa s k "analyser" på bloggar och i debattartiklar. Där haglar floskler och anklagelser lika tätt som vore detta SSU-fajten anno 1990-talet. "Det är dom andras fel alltihop", "Mona är lika höger som Reinfeldt", "Jag känner inte igen mig i partiet" och min personliga favorit: "Om vi bara återgår till vår gamla politik (läs: skruvar klockan tillbaka till Palmes och Strängs tid" så blir allt bra igen". Den kanske värsta drapan hittills levererades på SvD Brännpunkt igår. Sämre underbyggd artikel har jag inte sett på 15 år, och då har jag ändå läst en och annan under den tiden.

Allt det här gör mig både ledsen och arg. Ledsen blir jag därför att det i tider som dessa behövs ärlighet, öppenhet och kamratskap och inte intrigmakande, falskspel och självutnämnda förståsigpåare som tror sig sitta på sanningen eller facit. Arg därför att jag nu inser att den krisinsikt som jag trodde ändå fanns hos de flesta inte verkar göra det. Två valförluster på nationell nivå är tydligen inte nog för vissa, som verkar tro tro att svackan bara är tillfällig och att det räcker att ställa in skorna på plan i nästa val (inte Monas skor då, utan kanske deras egna?) så är saken biff. Det, om något, riskerar att ta död på vårt älskade parti på allvar.


Sen har vi det här med skitsnacket om falanger som nu media frossar i och som får näring ifrån vissa delar av partiet... Jag har tidigare skrivit om s k "vänster"- och "höger"-sossar, vilket skapade en del uppmärksamhet i den berömda bloggosfären. Jag står fast vid det jag skrev då, och menar således fortfarande, kanske mer bestämt än någonsin, att det inte finns några vänstersossar. Eller högersossar. Det finns dock en massa sossar, som tycker en massa olika saker i en massa olika frågor.

Det finns också (uppenbarligen) individer i ledande position, med kompis-entourage i vissa fall, som gärna bildar klunga för att intrigera och samarbeta i frågor om makt. Men var är skillnaden i politiken? Var är den faktiska skillnaden i politiska förslag som kan göra skillnad i människors vardag mellan s k höger- och vänsterdistrikt?

Presenterar (s) andra kommunalpolitiska lösningar i den s k "höger"-kommunen Nynäshamn än i den s k "vänster"-kommunen Stockholm? Skulle inte tro det.

Presenterade (s) i Skåne (klassiskt s k vänsterdistrikt) en mer attraktiv (s)-politik än vad man gjorde i Stockholms län? Nope. Kräftgången för (s) var även en skånsk sådan.

Så - nog med gnäll. Vad ska vi göra då?, blir ju den relevanta frågan efter den är urladdningen.

För mig är det ändå rätt enkelt - samtidigt som det är skitsvårt. Socialdemokratin är som bäst när den gör skillnad i folks vardag, när vi tar människors problem på allvar och hittar lösningar, baserade på vår ideologiska grund om jämlikhet, utveckling och solidaritet men anpassade för den tid vi lever i och den verklighet vi har omkring oss. Det handlar om en ideologisk bas parat med en rejäl dos pragmatism, lyhördhet och politisk innovationsförmåga.

Det är när vi slutar lyssna, slutar känna och slutar ta intryck som vi får problem. Det är när vi antingen tittar lite väl kärleksfullt och djupt i finansdepartementets PM om budgetlagen, eller börjar referera Tage Erlanders memoarer som svar på frågor anno 2010, som vi tappar fotfästet. Det är inte vår grej att vara ur takt med vår samtid, liksom.

Ett favoritexempel på det sistnämnda är två första maj-affischer från (s) som jag såg uppsatta i Skärholmen 2007. De löd, och jag citerar: "110 års facklig kamp fortsätter" respektive "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Fina ord, absolut. Fina historiska ord. Många socialdemokrater och fackligt aktiva får en tår i ögonen när man hör dessa ord, så också jag.

Dock har dessa meningar ingen som helst relevans för den som bor i Skäris och som just fått veta att 1. jobbet försvinner, 2. huset där jag bor ska säljas till privat hyresvärd eller 3. det nya borgerliga styret drar ner på resurserna till skolan för att blidka arga Bromma-föräldrar som inte vill dela med sig till förortskidsen.

Sverige, och de problem som finns i vårt samhälle, behöver en stark och modern socialdemokrati. Där behövs att alla lägger manken till, att lyhördheten till andra än de vanliga ja- och nej-sägarna får ta plats och att vi vågar vara självkritiska. En frisk socialdemokrati klarar att ta kritik av den sort Mona själv leverade i lördags.

Det jag sett hittills av såväl eftervals- som eftertalsdebatt bådar dock inte gott.

Var är tvål... jag menar, kaoset

Om man ska tro media idag är det kaos inom socialdemokratin. Partiet är i spillror, menar några av de som uttalat sig, och uttalanden om att "Nu är det totalt kaos" duggar tätt. Förutom vissa hugade spekulanter inom (s), t ex ex-ministern Morgan Johansson, så tar flera borgerliga tyckare chansen att ge "goda råd" till ett parti man helst skulle vilja inte fanns överhuvudtaget.

Jag blir måttligt imponerad, ska jag säga. Varken av de inom (s) som villigt dras med i cirkusen, eller av de som skadeglatt rapporterar om den i så kallade "analyser".

Låt mig vara tydlig: Jag har absolut inget emot att partistyrelsen, inklusive det verkställande utskottet, ställer sina platser till förfogande. Det hade behövts göras på fler ställen, t ex i Stockholms Arbetarekommun redan efter valet 2006. Men det är inte kring personerna utmaningen finns i första hand, och det är därför inte heller där man ska börja. Lika lite som det räckte för Stockholms Arbetarekommun att byta ut Annika Billström i Stockholms stadshus, räcker det med att peka på Mona och hennes närmast betrodda i partiledningen och ropa "BYT UT DEM!".

Nej, det är kring politiken och dess innehåll debatten borde stå först och främst. Nr 2 på listan är arbetsformer och organisation. Först därefter kan vi prata vilka personer som bäst kan uppnå de mål vi satt upp på de första två punkterna.

Låt mig vara tydlig igen: Om (s) hade tagit förnyelsearbetet på allvar redan efter valet 2006 hade vi haft andra förslag inför det val som nyss gick av stapeln. Så är det. Det var dock inte alltför många som lyssnade till Mona Sahlins vädjan om att det behövdes förnyelse inte bara i ord utan också i handling. På vissa håll var krismedvetenheten i stort sett noll och intet. Många var de inom t ex (s) riksdagsgrupp som pläderade för att om vi bara lovade att återställa a-kassan till nivåerna pre-Borg och Littorins slakt av desamma så var saken biff. Business as usual, liksom. Förnyelsen, sett till politiskt innehåll, blev en läpparnas bekännelse. Och det tror jag straffade sig.

Ett väldigt stort misstag som gjordes var i samband med rådslagsarbetet. Själva tanken med rådslagen var i mina ögon briljant; låt oss lyssna på folk både i men mest utanför de politiska församlingarna så blir vi klokare. Jag rös av välbehag när idén presenterades.

Problemet var att man, dvs partiet, tog sin an rådslagsarbetet som vore det förberedelser inför vilken ordinarie partikongress som helst. Innan rådslagsmedlemmarna ens hade haft en reell möjlighet att fundera över spännande arbetsformer eller dylikt, så kom det en promemoria från partistyrelsens expedition, med den nybildade staben för rådslagsarbetet som avsändare , med sista datum för inlämnande av idéer, tidsplan för remiss fas 1 och 2, tidsramar för partistyrelsen att komma med ett utlåtande osv.

Budskapet var tydligt: Nya idéer i all ära, men för att de ska gillas måste de stöpas i rätt mall, så att det passar in i det inrutade partiarbetet med motioner, utlåtanden, betänkanden och i slutändan mesiga kompromisser från partikongressens redaktionsråd.

Jag var en av flera som drog en djup och ledsen suck när den partiorganisation jag själv jobbade inom, och hade ett intensivt kärleksförhållande med, i och med detta malde ner rådslagsarbetet till något som i bästa fall kan betecknas som ett halv-spännande förspel till de ordinarie politiska riktlinjerna.

Ett annat problem för (s) inför det val som nu gått är att organisationen inte är anpassad till detta sekel. Ta partikongresserna t ex. Till senaste partikongressen var en försvinnande liten andel av ombuden s k "vanliga medlemmar". Antalet ombud som var kommunalråd, landstings- och regionråd eller riksdagsledamöter var desto fler. Kongressen blev därmed inte den spännande mötesplats där nya ideer fördes fram eller där förnyelsen fick ett ansikte. Ïstället blev det en arena där talarstolen dränktes av välkammade män med inövade argument. Hårda ord, måhända, men jag var där och såg det med egna ögon. Och det var inte spännande för fem öre.

Vad ska vi göra nu, blir då frågan. Och mitt svar är att jag vet inte. Jag hade hoppats ta del av det som kriskommissionens grupper kommer fram till, och delta i det som framförs på nätet. Jag sitter inte på något facit, och det gör ingen annan heller. Nu verkar vissa inte riktigt vilja vänta in en sådan process, varför vi får en sådan här pseudodebatt som vi sett prov på idag.

Får jag någon bright idé om hur vi ska göra, lovar jag att återkomma. Tills dess önskar jag er alla en god natt.

Mandat för förändring

En av de coolaste händelserna på mycket länge är självklart Barack Obamas jordskredsseger mot Good Ol´John McCain härom natten. Jäklar vilket bra segertal... Och vilken härlig känga åt de som inte vill att alla ska vara delaktiga i det amerikanska samhället.

Demokraternas valframgångar stannade inte vid presidentposten, man tog ytterligare platser i senaten, sopade hem kongressvalet och vann ett antal nya guvernörsposter. Grand slam, med andra ord.

So far so good. Om det inte vore för hur valresultatet tolkas. Det räcker inte med att vinna val, nämligen. Du måste också vinna tolkningen av vinsten.

"Han har inget mandat att göra några större förändringar" sa en politisk analytiker i CNN när Obamas seger stod klar. "Detta är inte ett ideologiskt val" fyllde nästa i, förvisso med republikansk signatur, "väljarna vill inte ha mer välfärdssamhälle, de är inte socialister".

Även i vissa svenska analyser har detta synsätt framförts.

Å fan. Så efter åtta års Bush-styre av det Stora Landet i Väst, och en jordskredsseger för folkets kandidat där löften om sjukvård för alla, mindre elitstyre och mer folkstyre vann väljarnas förtroende så är detta inte ett mandat att göra några förändringar?

Vänta nu... har jag inte hört detta förut? Jo just ja. Det är exakt samma argument som användes när (s) valde ny partiledare. "Mona har inget mandat att bestämma något alls" var domen från ledarsidor och även en del röster inom (s).

Med andra ord: efter över 100 år av manligt ledarskap inom (s) blev det äntligen en kvinna vid rodret. Men hon har inget mandat att bestämma något.

Skitsnack, säger jag. Utan att göra några andra liknelser mellan Mona och Obama är det väl just det de har. Mandat för förändring, alltså.