Jag har varit basketdomare i rätt många år nu, tror jag dömde min första match för drygt 15 år sedan. Först dömde jag för att jag ville hjälpa min förening, sen för att jag var trött på att alltid ha samma domare vid alla matcher jag själv spelade. (jag vet - logiken i det sistnämnda är inte helt klockren... jag skulle ju knappast få döma mitt eget lag, men ändå...)
Men det var först 2000, då Richard S och jag åkte till Norrköping för att gå en steg 2 kurs för domare, som jag fastnade för det på allvar. Stort tack till McDonalds-Mats! =)
Iaf, sedermera flyttade jag till Stockholm och då blev det rätt mycket dömande de nästkommande åren. Ibland hela 10 matcher på en helg. För en nyinflyttad lantis var det ett utmärkt sätt att lära känna både basketfolk och Stockholms hallar, för att inte tala om att lära sig hitta via tunnelbanenätet.
Visst, jag älskade att spela basket. Verkligen! Och absolut - att coacha småglin är bland det mest givande som finns. Men att döma en bra och spännande match, där jag och min kollega tillsammans ser till att regelboken följs utan att för den skull bli huvudpersoner... Alltså, den känslan är jäkligt cool... =) Det är det man, iaf jag, vill uppnå när man drar på sig den grå domartröjan och visselpipan.
Men, det finns en rejäl downside med att vara domare, inte minst i en sport som basket med så många detaljregler och där domarnas bedömning hela tiden står i centrum. Jag menar självklart skället och skitsnacket. Det finns, som i så många andra sammanhang, väldigt många som anser sig själva vara världsmästare/experter och som utan att tveka framför att regelboken borde vara skriven annorlunda, allra helst till favoritlagets favör. Gärna högt och tydligt, kryddat med färgstarka ord.
Om man har varit med ett tag så blir man rätt härdad, och lär sig hantera coacher och spelare som beter sig illa samt att ignorera publik (inklusive föräldrar) som gör dito. Tyvärr är det alltför många unga, nya domare som hamnar i kläm och som slutar att döma alltför tidigt, ofta efter bara några enstaka matcher. Det gör att vi i basketen, som är Stockholms största inomhusidrott bland ungdomar (nästan dubbelt så många som innebandyn, t ex), dras med rejäl domarbrist.
Det gör det självklart svårare att ställa höga kvalitetskrav på de som dömer, då de ändå måste döma x antal matcher/helg för att skutan ska hållas flytande. Detta gör coacher och föreningar ännu mer frustrerade, med ännu mer av dåligt beteende som följd. Och så är vi inne i en negativ spiral som är jäkligt destruktiv. Lösningen är inte enkel, men absolut nåbar. Första steget är att vuxna människor, oavsett om de är föräldrar eller coacher, beter sig schysst, så kan vi improvisera därifrån.
Posts
