Om flo(s)kler och sånt

Mitt senaste blogginlägg skrevs i början av den vecka då Mona Sahlin till slut såg sig tvingad att avgå. Jag har inte bloggat sedan dess, mycket för att fortfarande sörjer det beslutet, och anser att de som forcerade fram det tar på sig ett stort ansvar, ett ansvar som de i ärlighetens namn inte är kvinnor eller män nog att ta.

Men men, nu är det som det är. Mona ska avgå under början av nästa år och asgamarna flockas redan kring det förmodade liket. Flera är, enligt rykten, sugna på att bli partiledare, även om inte någon seriöst har visat intresse. Många vill självklart också berätta sin syn på saken, på varför (s) misslyckades i valet och kanske t o m vinna historieskrivningen med syfte att kunna sätta dagordningen framgent.

En del gör det i form av mer eller mindre (oftast mer) pretantiösa s k "analyser" på bloggar och i debattartiklar. Där haglar floskler och anklagelser lika tätt som vore detta SSU-fajten anno 1990-talet. "Det är dom andras fel alltihop", "Mona är lika höger som Reinfeldt", "Jag känner inte igen mig i partiet" och min personliga favorit: "Om vi bara återgår till vår gamla politik (läs: skruvar klockan tillbaka till Palmes och Strängs tid" så blir allt bra igen". Den kanske värsta drapan hittills levererades på SvD Brännpunkt igår. Sämre underbyggd artikel har jag inte sett på 15 år, och då har jag ändå läst en och annan under den tiden.

Allt det här gör mig både ledsen och arg. Ledsen blir jag därför att det i tider som dessa behövs ärlighet, öppenhet och kamratskap och inte intrigmakande, falskspel och självutnämnda förståsigpåare som tror sig sitta på sanningen eller facit. Arg därför att jag nu inser att den krisinsikt som jag trodde ändå fanns hos de flesta inte verkar göra det. Två valförluster på nationell nivå är tydligen inte nog för vissa, som verkar tro tro att svackan bara är tillfällig och att det räcker att ställa in skorna på plan i nästa val (inte Monas skor då, utan kanske deras egna?) så är saken biff. Det, om något, riskerar att ta död på vårt älskade parti på allvar.


Sen har vi det här med skitsnacket om falanger som nu media frossar i och som får näring ifrån vissa delar av partiet... Jag har tidigare skrivit om s k "vänster"- och "höger"-sossar, vilket skapade en del uppmärksamhet i den berömda bloggosfären. Jag står fast vid det jag skrev då, och menar således fortfarande, kanske mer bestämt än någonsin, att det inte finns några vänstersossar. Eller högersossar. Det finns dock en massa sossar, som tycker en massa olika saker i en massa olika frågor.

Det finns också (uppenbarligen) individer i ledande position, med kompis-entourage i vissa fall, som gärna bildar klunga för att intrigera och samarbeta i frågor om makt. Men var är skillnaden i politiken? Var är den faktiska skillnaden i politiska förslag som kan göra skillnad i människors vardag mellan s k höger- och vänsterdistrikt?

Presenterar (s) andra kommunalpolitiska lösningar i den s k "höger"-kommunen Nynäshamn än i den s k "vänster"-kommunen Stockholm? Skulle inte tro det.

Presenterade (s) i Skåne (klassiskt s k vänsterdistrikt) en mer attraktiv (s)-politik än vad man gjorde i Stockholms län? Nope. Kräftgången för (s) var även en skånsk sådan.

Så - nog med gnäll. Vad ska vi göra då?, blir ju den relevanta frågan efter den är urladdningen.

För mig är det ändå rätt enkelt - samtidigt som det är skitsvårt. Socialdemokratin är som bäst när den gör skillnad i folks vardag, när vi tar människors problem på allvar och hittar lösningar, baserade på vår ideologiska grund om jämlikhet, utveckling och solidaritet men anpassade för den tid vi lever i och den verklighet vi har omkring oss. Det handlar om en ideologisk bas parat med en rejäl dos pragmatism, lyhördhet och politisk innovationsförmåga.

Det är när vi slutar lyssna, slutar känna och slutar ta intryck som vi får problem. Det är när vi antingen tittar lite väl kärleksfullt och djupt i finansdepartementets PM om budgetlagen, eller börjar referera Tage Erlanders memoarer som svar på frågor anno 2010, som vi tappar fotfästet. Det är inte vår grej att vara ur takt med vår samtid, liksom.

Ett favoritexempel på det sistnämnda är två första maj-affischer från (s) som jag såg uppsatta i Skärholmen 2007. De löd, och jag citerar: "110 års facklig kamp fortsätter" respektive "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Fina ord, absolut. Fina historiska ord. Många socialdemokrater och fackligt aktiva får en tår i ögonen när man hör dessa ord, så också jag.

Dock har dessa meningar ingen som helst relevans för den som bor i Skäris och som just fått veta att 1. jobbet försvinner, 2. huset där jag bor ska säljas till privat hyresvärd eller 3. det nya borgerliga styret drar ner på resurserna till skolan för att blidka arga Bromma-föräldrar som inte vill dela med sig till förortskidsen.

Sverige, och de problem som finns i vårt samhälle, behöver en stark och modern socialdemokrati. Där behövs att alla lägger manken till, att lyhördheten till andra än de vanliga ja- och nej-sägarna får ta plats och att vi vågar vara självkritiska. En frisk socialdemokrati klarar att ta kritik av den sort Mona själv leverade i lördags.

Det jag sett hittills av såväl eftervals- som eftertalsdebatt bådar dock inte gott.

Var är tvål... jag menar, kaoset

Om man ska tro media idag är det kaos inom socialdemokratin. Partiet är i spillror, menar några av de som uttalat sig, och uttalanden om att "Nu är det totalt kaos" duggar tätt. Förutom vissa hugade spekulanter inom (s), t ex ex-ministern Morgan Johansson, så tar flera borgerliga tyckare chansen att ge "goda råd" till ett parti man helst skulle vilja inte fanns överhuvudtaget.

Jag blir måttligt imponerad, ska jag säga. Varken av de inom (s) som villigt dras med i cirkusen, eller av de som skadeglatt rapporterar om den i så kallade "analyser".

Låt mig vara tydlig: Jag har absolut inget emot att partistyrelsen, inklusive det verkställande utskottet, ställer sina platser till förfogande. Det hade behövts göras på fler ställen, t ex i Stockholms Arbetarekommun redan efter valet 2006. Men det är inte kring personerna utmaningen finns i första hand, och det är därför inte heller där man ska börja. Lika lite som det räckte för Stockholms Arbetarekommun att byta ut Annika Billström i Stockholms stadshus, räcker det med att peka på Mona och hennes närmast betrodda i partiledningen och ropa "BYT UT DEM!".

Nej, det är kring politiken och dess innehåll debatten borde stå först och främst. Nr 2 på listan är arbetsformer och organisation. Först därefter kan vi prata vilka personer som bäst kan uppnå de mål vi satt upp på de första två punkterna.

Låt mig vara tydlig igen: Om (s) hade tagit förnyelsearbetet på allvar redan efter valet 2006 hade vi haft andra förslag inför det val som nyss gick av stapeln. Så är det. Det var dock inte alltför många som lyssnade till Mona Sahlins vädjan om att det behövdes förnyelse inte bara i ord utan också i handling. På vissa håll var krismedvetenheten i stort sett noll och intet. Många var de inom t ex (s) riksdagsgrupp som pläderade för att om vi bara lovade att återställa a-kassan till nivåerna pre-Borg och Littorins slakt av desamma så var saken biff. Business as usual, liksom. Förnyelsen, sett till politiskt innehåll, blev en läpparnas bekännelse. Och det tror jag straffade sig.

Ett väldigt stort misstag som gjordes var i samband med rådslagsarbetet. Själva tanken med rådslagen var i mina ögon briljant; låt oss lyssna på folk både i men mest utanför de politiska församlingarna så blir vi klokare. Jag rös av välbehag när idén presenterades.

Problemet var att man, dvs partiet, tog sin an rådslagsarbetet som vore det förberedelser inför vilken ordinarie partikongress som helst. Innan rådslagsmedlemmarna ens hade haft en reell möjlighet att fundera över spännande arbetsformer eller dylikt, så kom det en promemoria från partistyrelsens expedition, med den nybildade staben för rådslagsarbetet som avsändare , med sista datum för inlämnande av idéer, tidsplan för remiss fas 1 och 2, tidsramar för partistyrelsen att komma med ett utlåtande osv.

Budskapet var tydligt: Nya idéer i all ära, men för att de ska gillas måste de stöpas i rätt mall, så att det passar in i det inrutade partiarbetet med motioner, utlåtanden, betänkanden och i slutändan mesiga kompromisser från partikongressens redaktionsråd.

Jag var en av flera som drog en djup och ledsen suck när den partiorganisation jag själv jobbade inom, och hade ett intensivt kärleksförhållande med, i och med detta malde ner rådslagsarbetet till något som i bästa fall kan betecknas som ett halv-spännande förspel till de ordinarie politiska riktlinjerna.

Ett annat problem för (s) inför det val som nu gått är att organisationen inte är anpassad till detta sekel. Ta partikongresserna t ex. Till senaste partikongressen var en försvinnande liten andel av ombuden s k "vanliga medlemmar". Antalet ombud som var kommunalråd, landstings- och regionråd eller riksdagsledamöter var desto fler. Kongressen blev därmed inte den spännande mötesplats där nya ideer fördes fram eller där förnyelsen fick ett ansikte. Ïstället blev det en arena där talarstolen dränktes av välkammade män med inövade argument. Hårda ord, måhända, men jag var där och såg det med egna ögon. Och det var inte spännande för fem öre.

Vad ska vi göra nu, blir då frågan. Och mitt svar är att jag vet inte. Jag hade hoppats ta del av det som kriskommissionens grupper kommer fram till, och delta i det som framförs på nätet. Jag sitter inte på något facit, och det gör ingen annan heller. Nu verkar vissa inte riktigt vilja vänta in en sådan process, varför vi får en sådan här pseudodebatt som vi sett prov på idag.

Får jag någon bright idé om hur vi ska göra, lovar jag att återkomma. Tills dess önskar jag er alla en god natt.

Here we go again eller Show me the difference

Sosse, basketdomare, glasögonorm, WoW-nörd, provocerande blogginlägg om "höger och vänster" inom (s)... Jag vet - jag fullkomligen tigger om stryk. Men det är väl så jag är lagd, antar jag.

So here goes: Jag fortsätter mitt ifrågasättande av den schabloniserade sorteringen som vissa gör av sig själv och andra socialdemokrater. Jag gör det genom att ställa följande ärliga fråga:

Ponera att det finns den tydliga, enkla skiljelinje mellan "höger" och "vänster" inom (s) som vissa hävdar. Ponera sen att vi, när listor fastställs till t ex riksdagen, kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller varför inte EU-parlamentet, använder oss av samma sorteringsmetodik.

Innebär detta någon skillnad i det som politik handlar om egentligen, dvs det politiska resultatet? Finns det särskilda "vänstersosse" och "högersosse"-förslag i den vardagsnära politiken som varje dag förs i både politiska parlament och politiska nämnder och styrelser? Är det någon skillnad på hur en "högersosse" och "vänstersosse" agerar när det kommer till röstning i riksdagen, landstinget, kommunen eller varför inte EU-parlamentet.

Jag ställer frågan därför att jag undrar. Efter över 15 år som aktiv sosse, varav 10 år som medarbetare till parlamentariker på olika nivåer, har jag nämligen inte sett några sådana exempel.

Show me the difference, så lovar jag att hålla käft sen.

Det räcker med sosse

Med risk för att försätta vissa i min bekantskapskrets i en smärre identitetskris, tänkte jag komma med ett litet avslöjande. Vid sidan av Ernst, Big Brother-Linda och Aborrjägaren (Basshunter) m fl finns nämligen en hajpad företeelse, i det här fallet ett politiskt fenomen, som vid väl valda tillfällen poppar upp och då får drösvis med uppmärksamhet.

Bra jordmån för detta fenomen brukar vara i samband med val av partiledning för (s) eller vid diskussioner om EU-politiken i allmänhet och vid fastställande av listor till EU-parlamentsvalen i synnerhet.

”Kom till saken, människa!” säger säkert någon nu. "Sluta ordbajsa!". OK, here goes. Håll i er nu, this will be ugly:
- DET FINNS INGEN ”VÄNSTER” INOM SOCIALDEMOKRATIN!

Så – nu är det sagt. Japp, jag sa det och jag menar det på fullaste allvar. Det finns ingen vänster inom (s). Det finns således inga ”vänstersossar”. Det hela är en bluff. Kanske inte en medvetet iscensatt sådan, men ändock en bluff. Det finns ingen höger heller, för den delen. I alla fall inte i ordens rätta bemärkelse.

Jo – jag vet. Det finns ett antal medlemmar av det socialdemokratiska partiet som själva gärna definierar sig som att de tillhör ”vänstern inom (s)”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört andra säga ”Ja, jag är ju lite mer vänster än er andra” i syfte att framstå som en mer ”äkta” socialdemokrat. För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar.

Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel. Jag kan inte säga att jag förstår varför denna till synes intellektuella man gör så på äldre dar, men som den gamla folkpartist-politruck han är måste han väl kanske göra vad han kan för att distansera sig från sin egen historia.

Jag har dock inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv ”högersosse”. Och det är kanske inte så konstigt. Det är liksom ingen komplimang. Jag själv har blivit kallad "högersosse" minst ett tiotal gånger. Vid samtliga, yep samtliga, dessa tillfällen har utpekandet skett av personer som inte har en aning om var jag står politiskt; som inte vet vad jag tycker i några som helst sakfrågor. Mer än att jag är socialdemokrat, vill säga.

Och det är här min kritik mot detta fenomen börjar: det räcker nämligen inte med att själv definiera sig som mer "vänster" (underförstått ”bättre”) än andra socialdemokrater för att det ska bli sant.

Jag gillar förvisso idén om affirmation, det vill säga att man ger sig själv beröm i syfte att må bättre, allrahelst framför spegeln, men det finns gränser. Blondinbella blir inte mer kändis-på-riktigt bara för att hon vill det så innerligt, så innerligt. Jag blir inte mer basketproffs även om jag skriver det som signatur i min e-post. Sorry - det krävs nåt mer än bara vilja och ett ord.

”Jo men”, säger någon då, ”visst finns det väl olika åsikter inom (s)?” Absolut. Självklart. Det står inte i motsats till det jag säger. Oliktänkare och oliksägare finns det många av, och det är en jäkla tur det. Bredden inom (s) är en klar konkurrensfördel.

Grejen är att den här bredden kan se lite olika ut. Ta mig, t ex. Jag är en vad många skulle kalla grå-sosse. Håller med om partiets politik i de allra flesta frågor. Framförallt de grundläggande frågorna om alla människors lika värde och vikten av en välfärd som finns för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar för individen.

Men inte i allt. Jag är t ex inte särskilt imponerad av (s) flyktingpolitik, för att välja ett exempel. Det finns flera.

Så ser det ut hos de flesta sossar jag träffat. Jag har inte träffat någon som är nöjd med allt, och jag har inte träffat någon som rent spontant håller med vare sig partiet eller någon partimedlem om exakt allt, i alla frågor, till 100 procent. Redan här faller mycket av snacket om en homogen "vänster" inom (s).

En av dem som brukar användas som exempel på en "högersosse" är Mona Sahlin . Jag har aldrig riktigt förstått varför, och väntar alltjämt på bevisningen. Sist jag lyssnade till Mona höll hon ett fantastiskt tal under Politikerveckan i Almedalen. Den som lyssnade på det talet kan inte ha missat att hon är socialdemokraternas oomstridde ledare.

Bloggaren och debattören Jonas Morian är också ett populärt namn om man vill hitta någon som anses som "höger" inom (s). Även här saknas bevisning i fallet. Få kan nämligen på ett så elegant och skickligt sätt argumentera mot borgarna som Jonas, ofta i de mest grundläggande rättvisefrågor. Som frågan om könsneutrala äktenskap, t ex. Eller mediepolitiken. Eller arbetslöshetsbekämpningen. You name it.

Vid en middag hos en god vän för ett drygt år sedan presenterade sig en av gästerna som att "jag är lite mer vänster än andra sossar". Jag hade aldrig pratat med personen innan, och tyckte mest synd om henne då hon uppenbarligen kände behov av att definiera och sortera in sig själv i ett fack utan att ge oss andra chansen att skapa oss en egen uppfattning.

Jag kan ju som bekant inte hålla truten, och började ställa frågor. Och jag nöjde mig inte med floskler till svar. Under vårt samtal, som ibland blev ganska hätskt, visade det sig rätt snabbt att det inte fanns så mycket substans i denna självsortering. Det var till exempel så att denna person hatade allt vad den offentliga arbetsförmedlingen stod för, grundat på fullt rimliga och personliga skäl.

Här blir "vänstersosse"-snacket nästan på gränsen till löjeväckande. Det finns nämligen inte någon gemensam nämnare! Några gillar inte EU-politiken. Andra gillar inte skolpolitiken. Ytterligare några, som jag, tycker att det finns mycket att förbättra inom integrations- och flyktingpolitiken. Andra vill satsa mer på miljöpolitiken än vad betong-(s) gjort genom åren. Och så vidare.

Vad är då mer vänster i detta oliktänkande? Vad är mer höger? Och vem har facit om vad som är mer eller mindre socialdemokrati?

Nej - min erfarenhet är att bland de som kallar sig för "vänster-sossar" så ligger det ofta annat bakom. Personliga band, mytbildning och taskig research t ex. I vissa undantagsfall tror jag till och med att det handlar om att skaffa sig en plattform och fejkad gemenskap för att skaffa sig makt eller uppdrag. Tråkigt men sant.

Någon som inte håller med? Upp till bevis, för bövelen!