Var är tvål... jag menar, kaoset

Om man ska tro media idag är det kaos inom socialdemokratin. Partiet är i spillror, menar några av de som uttalat sig, och uttalanden om att "Nu är det totalt kaos" duggar tätt. Förutom vissa hugade spekulanter inom (s), t ex ex-ministern Morgan Johansson, så tar flera borgerliga tyckare chansen att ge "goda råd" till ett parti man helst skulle vilja inte fanns överhuvudtaget.

Jag blir måttligt imponerad, ska jag säga. Varken av de inom (s) som villigt dras med i cirkusen, eller av de som skadeglatt rapporterar om den i så kallade "analyser".

Låt mig vara tydlig: Jag har absolut inget emot att partistyrelsen, inklusive det verkställande utskottet, ställer sina platser till förfogande. Det hade behövts göras på fler ställen, t ex i Stockholms Arbetarekommun redan efter valet 2006. Men det är inte kring personerna utmaningen finns i första hand, och det är därför inte heller där man ska börja. Lika lite som det räckte för Stockholms Arbetarekommun att byta ut Annika Billström i Stockholms stadshus, räcker det med att peka på Mona och hennes närmast betrodda i partiledningen och ropa "BYT UT DEM!".

Nej, det är kring politiken och dess innehåll debatten borde stå först och främst. Nr 2 på listan är arbetsformer och organisation. Först därefter kan vi prata vilka personer som bäst kan uppnå de mål vi satt upp på de första två punkterna.

Låt mig vara tydlig igen: Om (s) hade tagit förnyelsearbetet på allvar redan efter valet 2006 hade vi haft andra förslag inför det val som nyss gick av stapeln. Så är det. Det var dock inte alltför många som lyssnade till Mona Sahlins vädjan om att det behövdes förnyelse inte bara i ord utan också i handling. På vissa håll var krismedvetenheten i stort sett noll och intet. Många var de inom t ex (s) riksdagsgrupp som pläderade för att om vi bara lovade att återställa a-kassan till nivåerna pre-Borg och Littorins slakt av desamma så var saken biff. Business as usual, liksom. Förnyelsen, sett till politiskt innehåll, blev en läpparnas bekännelse. Och det tror jag straffade sig.

Ett väldigt stort misstag som gjordes var i samband med rådslagsarbetet. Själva tanken med rådslagen var i mina ögon briljant; låt oss lyssna på folk både i men mest utanför de politiska församlingarna så blir vi klokare. Jag rös av välbehag när idén presenterades.

Problemet var att man, dvs partiet, tog sin an rådslagsarbetet som vore det förberedelser inför vilken ordinarie partikongress som helst. Innan rådslagsmedlemmarna ens hade haft en reell möjlighet att fundera över spännande arbetsformer eller dylikt, så kom det en promemoria från partistyrelsens expedition, med den nybildade staben för rådslagsarbetet som avsändare , med sista datum för inlämnande av idéer, tidsplan för remiss fas 1 och 2, tidsramar för partistyrelsen att komma med ett utlåtande osv.

Budskapet var tydligt: Nya idéer i all ära, men för att de ska gillas måste de stöpas i rätt mall, så att det passar in i det inrutade partiarbetet med motioner, utlåtanden, betänkanden och i slutändan mesiga kompromisser från partikongressens redaktionsråd.

Jag var en av flera som drog en djup och ledsen suck när den partiorganisation jag själv jobbade inom, och hade ett intensivt kärleksförhållande med, i och med detta malde ner rådslagsarbetet till något som i bästa fall kan betecknas som ett halv-spännande förspel till de ordinarie politiska riktlinjerna.

Ett annat problem för (s) inför det val som nu gått är att organisationen inte är anpassad till detta sekel. Ta partikongresserna t ex. Till senaste partikongressen var en försvinnande liten andel av ombuden s k "vanliga medlemmar". Antalet ombud som var kommunalråd, landstings- och regionråd eller riksdagsledamöter var desto fler. Kongressen blev därmed inte den spännande mötesplats där nya ideer fördes fram eller där förnyelsen fick ett ansikte. Ïstället blev det en arena där talarstolen dränktes av välkammade män med inövade argument. Hårda ord, måhända, men jag var där och såg det med egna ögon. Och det var inte spännande för fem öre.

Vad ska vi göra nu, blir då frågan. Och mitt svar är att jag vet inte. Jag hade hoppats ta del av det som kriskommissionens grupper kommer fram till, och delta i det som framförs på nätet. Jag sitter inte på något facit, och det gör ingen annan heller. Nu verkar vissa inte riktigt vilja vänta in en sådan process, varför vi får en sådan här pseudodebatt som vi sett prov på idag.

Får jag någon bright idé om hur vi ska göra, lovar jag att återkomma. Tills dess önskar jag er alla en god natt.