Om flo(s)kler och sånt

Mitt senaste blogginlägg skrevs i början av den vecka då Mona Sahlin till slut såg sig tvingad att avgå. Jag har inte bloggat sedan dess, mycket för att fortfarande sörjer det beslutet, och anser att de som forcerade fram det tar på sig ett stort ansvar, ett ansvar som de i ärlighetens namn inte är kvinnor eller män nog att ta.

Men men, nu är det som det är. Mona ska avgå under början av nästa år och asgamarna flockas redan kring det förmodade liket. Flera är, enligt rykten, sugna på att bli partiledare, även om inte någon seriöst har visat intresse. Många vill självklart också berätta sin syn på saken, på varför (s) misslyckades i valet och kanske t o m vinna historieskrivningen med syfte att kunna sätta dagordningen framgent.

En del gör det i form av mer eller mindre (oftast mer) pretantiösa s k "analyser" på bloggar och i debattartiklar. Där haglar floskler och anklagelser lika tätt som vore detta SSU-fajten anno 1990-talet. "Det är dom andras fel alltihop", "Mona är lika höger som Reinfeldt", "Jag känner inte igen mig i partiet" och min personliga favorit: "Om vi bara återgår till vår gamla politik (läs: skruvar klockan tillbaka till Palmes och Strängs tid" så blir allt bra igen". Den kanske värsta drapan hittills levererades på SvD Brännpunkt igår. Sämre underbyggd artikel har jag inte sett på 15 år, och då har jag ändå läst en och annan under den tiden.

Allt det här gör mig både ledsen och arg. Ledsen blir jag därför att det i tider som dessa behövs ärlighet, öppenhet och kamratskap och inte intrigmakande, falskspel och självutnämnda förståsigpåare som tror sig sitta på sanningen eller facit. Arg därför att jag nu inser att den krisinsikt som jag trodde ändå fanns hos de flesta inte verkar göra det. Två valförluster på nationell nivå är tydligen inte nog för vissa, som verkar tro tro att svackan bara är tillfällig och att det räcker att ställa in skorna på plan i nästa val (inte Monas skor då, utan kanske deras egna?) så är saken biff. Det, om något, riskerar att ta död på vårt älskade parti på allvar.


Sen har vi det här med skitsnacket om falanger som nu media frossar i och som får näring ifrån vissa delar av partiet... Jag har tidigare skrivit om s k "vänster"- och "höger"-sossar, vilket skapade en del uppmärksamhet i den berömda bloggosfären. Jag står fast vid det jag skrev då, och menar således fortfarande, kanske mer bestämt än någonsin, att det inte finns några vänstersossar. Eller högersossar. Det finns dock en massa sossar, som tycker en massa olika saker i en massa olika frågor.

Det finns också (uppenbarligen) individer i ledande position, med kompis-entourage i vissa fall, som gärna bildar klunga för att intrigera och samarbeta i frågor om makt. Men var är skillnaden i politiken? Var är den faktiska skillnaden i politiska förslag som kan göra skillnad i människors vardag mellan s k höger- och vänsterdistrikt?

Presenterar (s) andra kommunalpolitiska lösningar i den s k "höger"-kommunen Nynäshamn än i den s k "vänster"-kommunen Stockholm? Skulle inte tro det.

Presenterade (s) i Skåne (klassiskt s k vänsterdistrikt) en mer attraktiv (s)-politik än vad man gjorde i Stockholms län? Nope. Kräftgången för (s) var även en skånsk sådan.

Så - nog med gnäll. Vad ska vi göra då?, blir ju den relevanta frågan efter den är urladdningen.

För mig är det ändå rätt enkelt - samtidigt som det är skitsvårt. Socialdemokratin är som bäst när den gör skillnad i folks vardag, när vi tar människors problem på allvar och hittar lösningar, baserade på vår ideologiska grund om jämlikhet, utveckling och solidaritet men anpassade för den tid vi lever i och den verklighet vi har omkring oss. Det handlar om en ideologisk bas parat med en rejäl dos pragmatism, lyhördhet och politisk innovationsförmåga.

Det är när vi slutar lyssna, slutar känna och slutar ta intryck som vi får problem. Det är när vi antingen tittar lite väl kärleksfullt och djupt i finansdepartementets PM om budgetlagen, eller börjar referera Tage Erlanders memoarer som svar på frågor anno 2010, som vi tappar fotfästet. Det är inte vår grej att vara ur takt med vår samtid, liksom.

Ett favoritexempel på det sistnämnda är två första maj-affischer från (s) som jag såg uppsatta i Skärholmen 2007. De löd, och jag citerar: "110 års facklig kamp fortsätter" respektive "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Fina ord, absolut. Fina historiska ord. Många socialdemokrater och fackligt aktiva får en tår i ögonen när man hör dessa ord, så också jag.

Dock har dessa meningar ingen som helst relevans för den som bor i Skäris och som just fått veta att 1. jobbet försvinner, 2. huset där jag bor ska säljas till privat hyresvärd eller 3. det nya borgerliga styret drar ner på resurserna till skolan för att blidka arga Bromma-föräldrar som inte vill dela med sig till förortskidsen.

Sverige, och de problem som finns i vårt samhälle, behöver en stark och modern socialdemokrati. Där behövs att alla lägger manken till, att lyhördheten till andra än de vanliga ja- och nej-sägarna får ta plats och att vi vågar vara självkritiska. En frisk socialdemokrati klarar att ta kritik av den sort Mona själv leverade i lördags.

Det jag sett hittills av såväl eftervals- som eftertalsdebatt bådar dock inte gott.