Apropå förorten...

... så har en av mina favoritartister på senare år, Akon, skrivit en jäkligt fräsch låt som heter "Pot of Gold". Förutom ett oerhört skönt gung och fantastiskt stämsångsarr, så är delar av texten värd en hel del eftertanke.

T ex så inleds en av verserna med följande fras:
"You´ll soon loose track of which way is up when you´re always being put down"...
Den som mot förmodan inte förstår hur detta hör ihop med min hyllningstext till förorten från tidigare i somras, får gärna skriva en kommentar så ska jag utveckla. Nu ska jag packa filmer och böcker... (Japp, jag har hur kul som helst...)

PS Akon har också gjort låtar som "Lonely", "Ghetto" och "Gangsta" men "Pot of Gold" är nog den skönaste av dem alla. Tycker jag iaf. DS

Stockholmshem = höjden av serviceanda

Alltså, ibland blir man rätt så frustrerad när saker görs krångligare än vad de behöver vara. Ni vet, när 46-åringar nekas handla på systemet för att de saknar id-kort. Eller när försäkringskassan under de nya reglerna nekar en funktionshindrad personlig assistans då han kan föra gaffeln till munnen. (att han inte kan ta sig till matbordet, lägga upp maten på tallriken etc är inte intressant)

Jag har nyss lagt på luren efter ett ganska långt samtal med min nuvarande hyresvärd Stockholmshem (inför flytten som sker senare i veckan) och jag fick ett rejält smakprov på hur serviceandan kan vara när den är obefintlig.

This is da deal:

När jag visade min lägenhet för presumtiva hyresgäster tidigare i våras berättade jag att jag, om de ville, kunde lämna kvar hatthylla+skohylla i farstun (jag har både farstu + hall, nämligen, och gjorde en liten omdisponering som blev jäkligt bra), ett förbaskat snyggt vitrinskåp på köksväggen samt min tre år gamla tvättmaskin i badrummet. Detta nämnde jag för alla som var här och tittade på lägenheten, och alla hummade positivt så som man gör när man är på visning. Ni vet - så där lagom artigt och väluppfostrat. Med andra ord: bäst att dubbelkolla innan jag flyttar.

Anyway, jag flyttar på torsdag och ringde till min hyresvärd för att försöka få kontakt med den hyresgäst som ska in i lägenheten. Både för att berätta att de kan flytta in en vecka tidigare om de vill och för att kolla om de ville behålla något av de saker jag kunde tänka mig att lämna kvar.

Från Stockholmshem var det blankt nej. "Vadå kontakt med nästa hyresgäst" var svaret, och kvinnan på förvaltningskontoret lät nästan förnärmad. "Ja men", försökte jag, "jag behöver inte ha personens namn och nummer, utan ni får gärna förmedla kontakten. Vill nästa hyresgäst inte ha kontakt så är det ju inga problem, då tar jag med mig grejerna när jag flyttar"
"Nej så kan man inte göra, det är ju känsligt det här. Det bästa är ju om du tar med dig allt på en gång" Ridå. Jag försökte vädja till nåt slags serviceanda, men det var totalstopp. Även när det gällde inflyttningsdatumet. "Vi har skrivit kontrakt från den 1 augusti, och det tänker vi inte ändra på".

"Nej det vet jag", svarade jag, "men om jag tar risken att stå för lägenheten några dagar när någon annan bor där. Jag vill inte ha några hyrespengar, jag vill bara vara lite smidig". Nope. Njet. No way, José.

Jag har tidigare hyllat hyresrätten på denna blogg, och kommer säkert att göra det igen. Men med ett sådant überfyrkantigt sätt att se på hyresgäster och service så gör Stockholmshem knappast reklam för hyresrätten. Vilket är jäkligt synd.

Nu tar jag med mig grejerna, så att tanten på Stockholmshem blir både glad och nöjd. Hoppas vid gudarna att jag inte störde hennes förberedelser inför kvällens Allsång på Skansen och Morden i Midsummer med mitt obskyra samtal. Usch fy för oförskämda krav på serciveanda och smidighet. Eller hur?

I got my new apartment...

Så. Idag slutfördes affären, och jag är nu innehavare av en bostadsrätt i Solna. Mycket jobb återstår innan flyttlasset går på torsdag, så håll tummarna...

Och så en lista till...

Snodde den här från Jennys blogg (som hade snott den från andra kompisar). Som ni märker har jag en hel del jobbnummer sparade, och då min telefonbok listas i bokstavsordning blir det lite småtråkigt. Jag hann liksom inte ens till B innan listan på 21 tjejer var full...

De 21 första tjejerna i min telefonlista är:

1. Aftonbladet, Malin N

2. Alexandra Einerstam

3. Alexandra Hernadi, SvD

4. Amanda B

5. America V-Z

6. Anette Vahlne

7. Angelika Dahlström

8. Anita Frosterus

9. Anki Furustrand

10. Anki Johansson

11. Ann Bly Lässman

12. Anna Ekström

13. Anna Hedenmo, SVT

14. Anna Helsén

15. Anna Johansson

16. Anna Sandberg

17. Anna Ström

18. Anna Wahlsteen

19. Anna-Karin KÖREN

20. Anna-Karin Lundström

21. Annika Billström

Hur träffade du nr 12?
I gränssnittet mellan jobb och basketintresse. Anna är världens bästa basketsupporter.

Vad är det mesta du gjort med nr 2?
Kramat. Alexandra aspirerar på titeln "årets nykomling" inom politiken i Stockholm.

Känner du nr 11 bra?
Gjorde det nog hyfsat för några år sedan, under min Märsta-sejour.

Har du pussat nr 16?
Nä. Däremot brukar hon få kramar när vi ses.

När ska du träffa nr 7 nästa gång?
Ingen aning, vi har inte setts på fem år. Hoppas hon och familjen mår bra...

Känner nr 1 och nr 10 varandra bra?
Det har jag svårt att tro. Nr 1 är ett jobbnummer jag fick inför en intervju som hon skulle göra med en av mina uppdragsgivare. Nr 10 är en gammal god vän som är revisorsproffs i Bryssel.

Vad tänkte du på när du såg nr 13?
Återigen ett jobbnummer som jag använt en eller två gånger. Känd från TV.

Skulle du kunna tänka dig att umgås mer med nr 9?
Absolut! Anki är världens bästa, och vi har varit nära kollegor i många år.

Hur länge har du känt nr 8?
Snart två år.

Har du varit hemma hos nr 15?
Japp. Oftast bjöd hon och sambon in till mini-LAN där vi spelade Quake... =)

Har du blivit riktigt arg på nr 19 någongång?
Nej. Vet inte ens varför jag har det numret kvar i telefonboken. Jag använde det för att få kontakt med min nuvarande kör, och har ringt henne en gång.

Är nr 20 blyg?
Nej. Men klok.

När träffade du nr 18 senast?
Några veckor sedan, innan midsommar.

Har du varit ihop med nr 14?
Hehe - nä.

Vad är det första du tänker på när du ser nr 4?
Att Mandy alltid är så glad! =)

Har du sovit bredvid nr 17 någon gång?
Nej, men vi har bott på samma båt under en vecka.

Har nr 3 något förhållande?
Har inte den blekaste aning.

Kan du vara dig själv med nr 21?
Ja! Från första stund vi jobbade ihop, vilket är ovanligt.

Vad är nr 6 bra på?
Diskutera! Anette är en tjej med åsikter och skinn på näsan! =)

Those were the days...

Apropå basket och samarbetet med Magnus så hade vi två minnesvärda säsonger tillsammans 2000-2002, där vi lärde Tumbas pojkar 86 massor både på och utanför basketplanen.

Magnus var baskethjärnan, strategen. Jag var den som såg till att grabbarna mådde bra och växte. Tillsammans fick vi dem att fokusera och visa oss och varandra respekt. Grabbarna gick från att vara ett vildvuxet gäng som inte kunda göra en normal två-takters lay-up till att spela snabb, effektiv och fantasifull lagbasket. Dessutom växte de nog en hel del som människor, och lärde sig att möta utmaningar både tillsammans och var och en för sig.

Stommen i laget var 11 grabbar med ursprung från åtta länder. Amme, Ben, Ilija, Uno, Samuel, Sonno, Mihailo, Evgenij, Hong Yi, Teodor och Micke. Förutom dessa så fanns det flera som var med mer eller mindre under våra två säsonger tillsammans.

Jag har förmånen att fortfarande ha kontakt med flera av dom, och det känns riktigt bra. Då var de 15-åriga fjunisar som ville lära sig spela basket. Nu är de 22-åriga män med jobb, några har familj och flera håller fortfarande på med basket på något sätt. Det värmer. =)

Välkommen tillbaka Magnus!

I veckan blev det klart; min gamla coach-polare och vän Magnus ska börja coacha basket igen. Denna gång i Polisen basket, som av allt att döma är en välskött, framgångsrik och seriös klubb med både elit och bredd.

Detta är glädjande av två orsaker. Dels för att basketen behöver fler coacher, och då är Mange ett guldkorn. Han är en av de grymmaste coacher jag träffat eller samarbetat med. Men också för att chansen ökar för att jag och Mange kan komma att coacha tillsammans igen någon gång i framtiden. Det skulle vara hur kul som helst.

Inte den här säsongen, dock. I år ska jag bara tänka på - och ta hand om - mig själv. Det innebär att både basket och politik får stå åt sidan.

Hemma igen

Åh vad skönt det var att komma hem igen... Nästan larvigt skönt. Jag möttes i hallen av två kelsjuka men också märkbart småsura katter som sedan inte släppte mig ur sikte för resten av kvällen. Eller natten med för den delen. Flyttfirman kom dessutom förbi framåt kvällen med 60 flyttkartonger och lite annat smått och gott, så nu är det full packfart som gäller fram tills flytten på torsdag. Inte idag, dock. Idag är det svensexa på Närkeslätten som gäller. =)

För er som undrar så var det en rackarns bra vecka i Visby. Det gick bra att jobba, vi hade fantastisk stämning och alla var hur jäkla proffsiga som helst. Vi fick också ett bra bemötande av alla andra Almedalsnördar.

Lite fascinerad är jag dock av att kvoten wannabees ökar år från år. De liksom mäter dig med blicken; "hur kan du hjälpa mig att bli rik och känd" typ.

Sorry, ni har kommit till fel kille. Jag är inte intresserad, och ni är inte intressanta. Nog för att jag fick en bauta-stor cirkel på Almedalsbloggens och Fokus makthavar-karta, men det har nog mer med mitt långa namn än något annat att göra... =)

Hyfsad utsikt

Från min ordinarie arbetsplats ser jag ett husbygge. Det är något bättre än den rivningsverksamhet som prydde samma markyta under våren.

Från min arbetsplats i Visby ser jag nedanstående. Om man bara utgår från utsikten kan jag tänka mig att vara kvar här ett tag... men å andra sidan är det dags att åka hem till katterna imorgon. Och då blir valet lätt.

Sjukt många intryck

Efter några intensiva, men hysteriskt roliga, dagar i Visby kan man lugnt konstatera att det nästan blir fler intryck än man kan sortera och hantera med detsamma. Visst är Almedalsveckan en form av vuxenkollo för politiskt och samhällsintresserade svenskar. Men det är också mycket slit, mycket skratt (gänget på mitt nya jobb är galna...), mycket diskussion och väldigt många analyser. De senare mer eller mindre välgrundade.

Bäst hittills har Mona varit; bara greppet att ta med Henrik Schyffert som förpratare har redan blivit en klassiker.

Jag lär återkomma efter veckan med nån slags sammanfattning. Nu ska jag dricka kaffe. =)

Intressant om media

Jag är som sagt på plats i Almedalen, för åttonde eller niond gången. Det är som vanligt väldigt intressant, och (som tur är) också mycket jobb.

I år är det 662 seminarier och andra aktiviteter under Politikerveckan. Det är en ökning med nästan 50 procent sedan förra året. Man skulle kunna filosofera kring detta, men det överlåter jag åt andra att göra. Istället tänkte jag göra en kort betraktelse.

Flera av seminarierna handlar om media, medias makt, journalisters syn på politik och politiker, hur man får genomslag på bästa sätt osv. Det är verkligen mumma för en medienörd som undertecknad. Men det är väldigt tydligt att målet med en betydande del av dessa aktiviteter inte är att folkbilda och utbilda, utan snarare att sätta bilden och pinka in det egna reviret.

Tidningsutgivarna anordnar seminarium om mediernas makt. Mediebevakningsföretaget Cision har seminarium om vikten av att bevaka och mäta media. Osv.

Fast på något sätt så gör det inget, det blir ändå rätt intressanta diskussioner och sammantaget blir Politikerveckan i Almedalen ett veritabelt smörgåsbord för den som är samhällsintresserad.

Inte helt lätt att bli mobil

Väl på plats i Visby insåg jag att jag saknade internetåtkomst. Hur lösa? Mobilt bredband, såklart! Med tanke på hur man blir pepprad av erbjudanden från olika operatörer trodde jag att det skulle vara enkelt att skaffa ett dito abonnemang. Jag menar - det är ju ändå sommarstaden über alles som jag är i.

Så enkelt var det dock inte. 1½ timmes promenad senare lyckades jag dock hitta en Expertbutik som var öppen, och tack vare Emma där så är jag äntligen uppkopplad!

När jag ändå håller på...

...och illustrerar mitt liv här på bloggen så kan det vara på sin plats att visa upp en person som betyder världen för mig. Världens bästa kompis heter nämligen Jenny och blir snart granne med undertecknad. Eller om det är jag som blir granne med henne... I vilket fall som helst så ser hon och hennes förträfflige sambo P ut så här:

Världens finaste...

...syskonbarn har mina bägge systrar förgyllt mitt liv med. Den här bilden togs förra våren (tror jag) och det är med lika stor sorg som jag bor långt bort som det är lycka och glädje när jag väl får träffa dem.

Stor kram på er, älskade ungar!

...och så här ser en hjälte ut

Min vän Kenneth är en sann hjälte, nästan i nivå med forna tiders sägner om hjältar som betvingar såväl drakar som demoner. Och får prinsessor på fall.

I den bemärkelsen är Kenneth ganska lik urtypen av den tappre riddaren. Han kan betvinga ångestframkallande demoner i form av skjutsproblem, bära-tunga-saker-vid-flytt-problem och du-ser-stressad-ut-nu-grillar-vi-problem. Och en massa annagt. Jag vet att det är många med mig som håller med om detta.

Cheers to you, mate! ;-)

Boken i mitt huvud

Har jag berättat att jag har en bok i mitt huvud? Jo, det är sant. Den finns där och flyter i bakhuvudet någonstans, ligger så att säga och mognar eller hur man nu ska beskriva det. Någon gång då och då gör den sig påmind, senast genom en dröm den sistgångna helgen där delar av handlingen spelades upp som i en film. Men det var en ingen film, det var en pusselbit till min bok. Det sistnämnda visste jag redan i drömmen.

Första meningen i min bok har varit klar i över tio år. Den är enkel och anspråkslös och lyder rätt och slätt: "Utan att egentligen veta varför, klev han in i rummet".

"Jaha" tänker ni då. "Vem är han, vilket rum klev han in i och behöver man verkligen veta varför man kliver in i ett rum?"

Jag tror att jag vet. Men jag är inte säker. Någon gång i framtiden lär ni få svar. Förhoppningsvis får jag veta storyn innan er... ;-)

Knäpp katt?

Apropå katter, så tog jag den här filmen när jag släppte ut Martini på balkongen igår.

Jag menar, SÅ trist är det inte inne i lägenheten. ;-)

Så här ser en hjältinna ut

Efter sjukdom på det tilltänkta kattpensionatet och en massa annat strul, klev i veckan min vän Madeleine fram som en äkta hjältinna. Detta då hon erbjöd sig att ta hand om mina katter under en dryg vecka, när jag har annat för mig. Jag saknar ord för att uttrycka min tacksamhet, och även om jag just nu saknar katterna så att det gör fysiskt ont så vet jag att de har det bra hemma hos M och hennes egen katt Maja.

Kattfröknar

Så här ser vilddjuren ut... Världens sötaste, eller hur? Garbo (formerly known as Smulan) till vänster, Martini till höger.

Snöplig tennisvinst

Ni har väl noterat min höga svansföring när det gäller tennisen här på bloggen. Just i denna stund, just idag, är jag inte så kaxig. Nog vann jag mot Magnus vid vårt andra möte någonsin ikväll. Men fy vad orättvist det var.

6-2 i första set var inte så mycket att snacka om, förvisso. Magnus hade erbarmligt svårt att hålla sin egen serve, och jag lyckades alltsom oftast hålla bollen i spel tills han missade. Min forehand fanns inte på plats heller denna gång. (Jäkla konstigt, måste vara nåt med byte av underlag eller nåt.)

I andra set hade jag egentligen inte en chans. Magnus tog ledningen med 3-0, jag kom tillbaka till 3-2, han gick fram till 4-2, jag reducerade igen, han tog ledningen med 5-3. Här nånstans borde setet ha tagit slut, för jag var f-n inte på banan. Då händer nåt som iofs är trevligt, men nästan lite skämmigt: Jag går och vinner 3 raka game, och vid ledning 6-5 så är vår tid på banan slut, och Magnus erkänner sig besegrad. Bara så där.

Normalt sett hade jag kanske berömt min fighting spirit, glatts åt att jag aldrig gav upp eller använt nån kul klyscha om att man inte ska ropa hej förrän man fått sitt bäcken. Men just i denna stund, just idag, kallar jag det vid dess rätta namn: Bonnröta.

Förresten så är det så här Magnus ser ut.

Spanien värdiga mästare

Rubriken säger allt. Efter en väldigt spännande och kul EM-turnering, men där förhandsfavoriterna vek ner sig en efter en, så var det ett av de stora lagen som blev herre på täppan. Hatten av för España!

Synd förresten att Freddy Loongberg slutar i landslaget. Att Alexandersson gör det är bra, t o m nödvändigt. Allbäck är förståeligt, med tanke på att han ska varva ner i Örgryte. Men Ljungberg är fortfarande en världsspelare, och det börjar se väldigt tunt ut på det svenska mittfältet nu.