Ni har väl noterat min höga svansföring när det gäller tennisen här på bloggen. Just i denna stund, just idag, är jag inte så kaxig. Nog vann jag mot Magnus vid vårt andra möte någonsin ikväll. Men fy vad orättvist det var.
6-2 i första set var inte så mycket att snacka om, förvisso. Magnus hade erbarmligt svårt att hålla sin egen serve, och jag lyckades alltsom oftast hålla bollen i spel tills han missade. Min forehand fanns inte på plats heller denna gång. (Jäkla konstigt, måste vara nåt med byte av underlag eller nåt.)
I andra set hade jag egentligen inte en chans. Magnus tog ledningen med 3-0, jag kom tillbaka till 3-2, han gick fram till 4-2, jag reducerade igen, han tog ledningen med 5-3. Här nånstans borde setet ha tagit slut, för jag var f-n inte på banan. Då händer nåt som iofs är trevligt, men nästan lite skämmigt: Jag går och vinner 3 raka game, och vid ledning 6-5 så är vår tid på banan slut, och Magnus erkänner sig besegrad. Bara så där.
Normalt sett hade jag kanske berömt min fighting spirit, glatts åt att jag aldrig gav upp eller använt nån kul klyscha om att man inte ska ropa hej förrän man fått sitt bäcken. Men just i denna stund, just idag, kallar jag det vid dess rätta namn: Bonnröta.
Förresten så är det så här Magnus ser ut. 
Posts
No comments:
Post a Comment