Här borde det stå en fyndig rubrik

Hej alla. Om ni finns kvar där ute i sajberspejs. Jag är kvar. Men mycket annat har ändrats sedan sist.

Boendet, till exempel. Jag och Kärleken skaffade nämligen vår första gemensamma lägenhet i april: en stor trerummare som, efter lite tapetsering och småfix, är vår drömlägenhet. Stort sovrum, dito vardagsrum. Badkar i badrummet och separat toalett för både tvåbeningar och fyrbeningar. Arbetsrum. Helt OK kök med potential att bli ännu bättre efter lite omorganisering av skåp och lite annat. Det bästa av allt: en stoooor, inglasad balkong.

Vi fick den till ett bra pris, dessutom. Bra pris fick vi tyvärr inte för min förra lägenhet, den lilla fina tvåan som var tänkt som ungkarlslägenhet men som inom bara några månader blev en lägenhet för två vuxna och två katter.

Det har varit en hektisk tid, med andra ord, med utflytt och inflytt och köp och sälj. En hel del ångest, men också mycket pepp och ork.

Kärleken har också genomgått en stor förändring, men om den får hon berätta själv, om hon vill.

Inom kort kommer en A till Ö över sommaren, har påbörjat den men inte hunnit klart. Har ju 1,5 vecka kvar av semestern, så det är lugnt... ;-)

Om flo(s)kler och sånt

Mitt senaste blogginlägg skrevs i början av den vecka då Mona Sahlin till slut såg sig tvingad att avgå. Jag har inte bloggat sedan dess, mycket för att fortfarande sörjer det beslutet, och anser att de som forcerade fram det tar på sig ett stort ansvar, ett ansvar som de i ärlighetens namn inte är kvinnor eller män nog att ta.

Men men, nu är det som det är. Mona ska avgå under början av nästa år och asgamarna flockas redan kring det förmodade liket. Flera är, enligt rykten, sugna på att bli partiledare, även om inte någon seriöst har visat intresse. Många vill självklart också berätta sin syn på saken, på varför (s) misslyckades i valet och kanske t o m vinna historieskrivningen med syfte att kunna sätta dagordningen framgent.

En del gör det i form av mer eller mindre (oftast mer) pretantiösa s k "analyser" på bloggar och i debattartiklar. Där haglar floskler och anklagelser lika tätt som vore detta SSU-fajten anno 1990-talet. "Det är dom andras fel alltihop", "Mona är lika höger som Reinfeldt", "Jag känner inte igen mig i partiet" och min personliga favorit: "Om vi bara återgår till vår gamla politik (läs: skruvar klockan tillbaka till Palmes och Strängs tid" så blir allt bra igen". Den kanske värsta drapan hittills levererades på SvD Brännpunkt igår. Sämre underbyggd artikel har jag inte sett på 15 år, och då har jag ändå läst en och annan under den tiden.

Allt det här gör mig både ledsen och arg. Ledsen blir jag därför att det i tider som dessa behövs ärlighet, öppenhet och kamratskap och inte intrigmakande, falskspel och självutnämnda förståsigpåare som tror sig sitta på sanningen eller facit. Arg därför att jag nu inser att den krisinsikt som jag trodde ändå fanns hos de flesta inte verkar göra det. Två valförluster på nationell nivå är tydligen inte nog för vissa, som verkar tro tro att svackan bara är tillfällig och att det räcker att ställa in skorna på plan i nästa val (inte Monas skor då, utan kanske deras egna?) så är saken biff. Det, om något, riskerar att ta död på vårt älskade parti på allvar.


Sen har vi det här med skitsnacket om falanger som nu media frossar i och som får näring ifrån vissa delar av partiet... Jag har tidigare skrivit om s k "vänster"- och "höger"-sossar, vilket skapade en del uppmärksamhet i den berömda bloggosfären. Jag står fast vid det jag skrev då, och menar således fortfarande, kanske mer bestämt än någonsin, att det inte finns några vänstersossar. Eller högersossar. Det finns dock en massa sossar, som tycker en massa olika saker i en massa olika frågor.

Det finns också (uppenbarligen) individer i ledande position, med kompis-entourage i vissa fall, som gärna bildar klunga för att intrigera och samarbeta i frågor om makt. Men var är skillnaden i politiken? Var är den faktiska skillnaden i politiska förslag som kan göra skillnad i människors vardag mellan s k höger- och vänsterdistrikt?

Presenterar (s) andra kommunalpolitiska lösningar i den s k "höger"-kommunen Nynäshamn än i den s k "vänster"-kommunen Stockholm? Skulle inte tro det.

Presenterade (s) i Skåne (klassiskt s k vänsterdistrikt) en mer attraktiv (s)-politik än vad man gjorde i Stockholms län? Nope. Kräftgången för (s) var även en skånsk sådan.

Så - nog med gnäll. Vad ska vi göra då?, blir ju den relevanta frågan efter den är urladdningen.

För mig är det ändå rätt enkelt - samtidigt som det är skitsvårt. Socialdemokratin är som bäst när den gör skillnad i folks vardag, när vi tar människors problem på allvar och hittar lösningar, baserade på vår ideologiska grund om jämlikhet, utveckling och solidaritet men anpassade för den tid vi lever i och den verklighet vi har omkring oss. Det handlar om en ideologisk bas parat med en rejäl dos pragmatism, lyhördhet och politisk innovationsförmåga.

Det är när vi slutar lyssna, slutar känna och slutar ta intryck som vi får problem. Det är när vi antingen tittar lite väl kärleksfullt och djupt i finansdepartementets PM om budgetlagen, eller börjar referera Tage Erlanders memoarer som svar på frågor anno 2010, som vi tappar fotfästet. Det är inte vår grej att vara ur takt med vår samtid, liksom.

Ett favoritexempel på det sistnämnda är två första maj-affischer från (s) som jag såg uppsatta i Skärholmen 2007. De löd, och jag citerar: "110 års facklig kamp fortsätter" respektive "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Fina ord, absolut. Fina historiska ord. Många socialdemokrater och fackligt aktiva får en tår i ögonen när man hör dessa ord, så också jag.

Dock har dessa meningar ingen som helst relevans för den som bor i Skäris och som just fått veta att 1. jobbet försvinner, 2. huset där jag bor ska säljas till privat hyresvärd eller 3. det nya borgerliga styret drar ner på resurserna till skolan för att blidka arga Bromma-föräldrar som inte vill dela med sig till förortskidsen.

Sverige, och de problem som finns i vårt samhälle, behöver en stark och modern socialdemokrati. Där behövs att alla lägger manken till, att lyhördheten till andra än de vanliga ja- och nej-sägarna får ta plats och att vi vågar vara självkritiska. En frisk socialdemokrati klarar att ta kritik av den sort Mona själv leverade i lördags.

Det jag sett hittills av såväl eftervals- som eftertalsdebatt bådar dock inte gott.

Var är tvål... jag menar, kaoset

Om man ska tro media idag är det kaos inom socialdemokratin. Partiet är i spillror, menar några av de som uttalat sig, och uttalanden om att "Nu är det totalt kaos" duggar tätt. Förutom vissa hugade spekulanter inom (s), t ex ex-ministern Morgan Johansson, så tar flera borgerliga tyckare chansen att ge "goda råd" till ett parti man helst skulle vilja inte fanns överhuvudtaget.

Jag blir måttligt imponerad, ska jag säga. Varken av de inom (s) som villigt dras med i cirkusen, eller av de som skadeglatt rapporterar om den i så kallade "analyser".

Låt mig vara tydlig: Jag har absolut inget emot att partistyrelsen, inklusive det verkställande utskottet, ställer sina platser till förfogande. Det hade behövts göras på fler ställen, t ex i Stockholms Arbetarekommun redan efter valet 2006. Men det är inte kring personerna utmaningen finns i första hand, och det är därför inte heller där man ska börja. Lika lite som det räckte för Stockholms Arbetarekommun att byta ut Annika Billström i Stockholms stadshus, räcker det med att peka på Mona och hennes närmast betrodda i partiledningen och ropa "BYT UT DEM!".

Nej, det är kring politiken och dess innehåll debatten borde stå först och främst. Nr 2 på listan är arbetsformer och organisation. Först därefter kan vi prata vilka personer som bäst kan uppnå de mål vi satt upp på de första två punkterna.

Låt mig vara tydlig igen: Om (s) hade tagit förnyelsearbetet på allvar redan efter valet 2006 hade vi haft andra förslag inför det val som nyss gick av stapeln. Så är det. Det var dock inte alltför många som lyssnade till Mona Sahlins vädjan om att det behövdes förnyelse inte bara i ord utan också i handling. På vissa håll var krismedvetenheten i stort sett noll och intet. Många var de inom t ex (s) riksdagsgrupp som pläderade för att om vi bara lovade att återställa a-kassan till nivåerna pre-Borg och Littorins slakt av desamma så var saken biff. Business as usual, liksom. Förnyelsen, sett till politiskt innehåll, blev en läpparnas bekännelse. Och det tror jag straffade sig.

Ett väldigt stort misstag som gjordes var i samband med rådslagsarbetet. Själva tanken med rådslagen var i mina ögon briljant; låt oss lyssna på folk både i men mest utanför de politiska församlingarna så blir vi klokare. Jag rös av välbehag när idén presenterades.

Problemet var att man, dvs partiet, tog sin an rådslagsarbetet som vore det förberedelser inför vilken ordinarie partikongress som helst. Innan rådslagsmedlemmarna ens hade haft en reell möjlighet att fundera över spännande arbetsformer eller dylikt, så kom det en promemoria från partistyrelsens expedition, med den nybildade staben för rådslagsarbetet som avsändare , med sista datum för inlämnande av idéer, tidsplan för remiss fas 1 och 2, tidsramar för partistyrelsen att komma med ett utlåtande osv.

Budskapet var tydligt: Nya idéer i all ära, men för att de ska gillas måste de stöpas i rätt mall, så att det passar in i det inrutade partiarbetet med motioner, utlåtanden, betänkanden och i slutändan mesiga kompromisser från partikongressens redaktionsråd.

Jag var en av flera som drog en djup och ledsen suck när den partiorganisation jag själv jobbade inom, och hade ett intensivt kärleksförhållande med, i och med detta malde ner rådslagsarbetet till något som i bästa fall kan betecknas som ett halv-spännande förspel till de ordinarie politiska riktlinjerna.

Ett annat problem för (s) inför det val som nu gått är att organisationen inte är anpassad till detta sekel. Ta partikongresserna t ex. Till senaste partikongressen var en försvinnande liten andel av ombuden s k "vanliga medlemmar". Antalet ombud som var kommunalråd, landstings- och regionråd eller riksdagsledamöter var desto fler. Kongressen blev därmed inte den spännande mötesplats där nya ideer fördes fram eller där förnyelsen fick ett ansikte. Ïstället blev det en arena där talarstolen dränktes av välkammade män med inövade argument. Hårda ord, måhända, men jag var där och såg det med egna ögon. Och det var inte spännande för fem öre.

Vad ska vi göra nu, blir då frågan. Och mitt svar är att jag vet inte. Jag hade hoppats ta del av det som kriskommissionens grupper kommer fram till, och delta i det som framförs på nätet. Jag sitter inte på något facit, och det gör ingen annan heller. Nu verkar vissa inte riktigt vilja vänta in en sådan process, varför vi får en sådan här pseudodebatt som vi sett prov på idag.

Får jag någon bright idé om hur vi ska göra, lovar jag att återkomma. Tills dess önskar jag er alla en god natt.

Breaking News: Signe Da Mouse Slayer

För en dryg vecka sedan tog vi med katter, krukväxter, ja mer eller mindre hela hushållet, till Lettis familjs lantställe i Stockholms skärgård. Katterna var ju med oss där under en vecka förra året, och vi tänkte att de kunde få vara där hela denna sommaren i år (vilket lär bli totalt sju eller åtta veckor).

Dock har det befintliga djurlivet inte behövt vara oroliga. Under den gångna veckan har måhända en och annan nattfjäril mött sitt öde genom Signe eller Garbo, men i övrigt har det varit väldigt lugnt. De är innekatter till vardags och har måhända jaktinstinkt men ingen jaktvana.

Nyss rapporterar Letti (som är på plats på landet medan jag jobbar i Visby) att Garbo har setts smyga på en mus, dock utan att göra några försök att fånga den. Letti beskrev det snarare som att musen rastade Garbo, med tillhörande paus för att tvätta sig, och där Garbo snällt väntade på att musen skulle bli klar... ;-)

Strax senare kom dock nyheten som fick Aftonbladet att byta första-nyhet på webben: Signe har fångat sin första mus! Stolt som aldrig förr kom hon spatserande nedför stigen med en mus i munnen, till både stor förvåning och förttjusning hos publiken!

Kul! Jag önskar bara att jag hade varit där och fått ta del av denna historiska händelse... ;-)

Ibland undrar man

Jag har, med ett halvt öga, följt bröllopshysterin som ägt rum de senaste veckorna. Jag har ärligt talat svårt att gå igång på det - åt endera hållet. Ja, jag är republikan och själva grejen med att vi har en statschef som är född till det är absurt. Men jag har också träffat kronprinsessan Victoria IRL och hon verkar vara en väldigt sympatisk och behaglig person som (liksom alla andra) förtjänar att få leva det liv hon vill, med den man eller kvinna hon vill. Det innebär också att hon har all rätt i världen att få det bröllop hon vill.

Många av mina vänner såg hela bröllopet, en del var t o m där och tittade på kortegen, och de var alla överens om att det var ett väldigt vackert bröllop, med två oerhört lyckliga huvudpersoner. Bra! Kul!

Innebär det en renässans för monarkin? Innebär Daniels trevliga och uppenbarligen rätt fyndiga bröllopstal att tidigare republikaner slänger sin övertygelse åt sidan och blir rojalister? Nej, självklart inte. Det var ett bröllop i raden av många andra den här sommaren, och brudgummens tal var ett av många tal som kommer att hållas runt om i landet - och världen - det här året. Den som förstorar alltsammans - oavsett åt vilket håll - gör, enligt mig, ett misstag. Kanske inte ett stort, men ändå.

"För vi har tagit studenten!"

Fredagen ägnades åt min lillebror Mickes studentfirande i Kumla och Hallsberg. Brorsan har gått ut med rackarns bra betyg och kommer antagligen att kunna välja mellan att plugga vidare och jobba - får se vad han väljer.

Stort grattis och storebrorlig kram!

Här nedan ser ni hela gänget som uppvaktade brorsan vid utsläppet. Utom fotografen förstås.

Han är istället med här, tillsammans med far och bror.

 
 
 

Det här PR-kriget kan Israel aldrig vinna

Konflikten mellan Israel och Palestina är minst sagt inflammerad, att påstå något annat vore ett rejält självmål. Det finns också en hel del fog för det agg som bägge parter känner gentemot varandra, även om det inte (som vissa hävdar) är en konflikt med två jämbördiga parter.

Det palestinska folket vill självklart slippa ockupationsmakten och de apartheid-metoder som Israel använder sig av för att förtrycka palestinierna. 

Israel vill självklart slippa hotet från missil-skjutande terrorister, självmordsbombande bussresenärer och det ständiga hotet om utplåning som kommer från vissa delar av palestinierna (samt vissa av grannländerna).

Hur komma vidare från detta? Ja, Israel gör vad så många andra förtryckarstater gjort före dem: man möter rädsla med att bygga murar, man möter oliktänkande med hot, påtryckningar och ständiga beskyllningar om att den som kritiserar dem står bakom det fasansfulla som skedde under Förintelsen, där miljontals judar dödades i Auschwitz och andra koncentrationsläger.

Som om inte det räckte så gör Israel dessutom det värsta av allt: man tar sig rätten att systematiskt döda, ta andras liv, i "förebyggande syfte". Det var därför man besköt ambulanstransporter med skadade barn under ockupationen av Gaza hösten 2008. Det var också därför som man så sent som i morse bordade fartygen i "Ship to Gaza"-konvojen på internationellt vatten och i samband med detta dödade ett 20-tal humanitära volontärer på väg till Gaza med mat, byggmaterial och andra förnödenheter.

Vid sidan av att vara skillade militärer har Israel ett välsmort PR-maskineri, som brukar reda ut de flesta mediestormar. Hur skulle de annars vara det enda land som kan bryta mot FN:s resolutioner utan att få västvärlden att komma ilande med bombplan och hot om sanktioner?

Den här PR-fajten, att försöka rättfärdiga kallblodigt mord på humanitära volontärer på internationellt vatten, kommer de dock inte att vinna. Det går helt enkelt inte att försvara. Hade det varit en sändning med vapen hade det möjligen funkat. Nu var det inte det, vilket har fått några av de vanliga förespråkarna att inta en mer ödmjuk position (inte alla, men ändå...). Till råga på allt sitter inte Hillbilly-Jojje längre vid makten i USA, och relationerna med världens enda supermakt har (milt uttryckt) inte varit på topp sedan de ultrakonservativa vid makten jäklades med vicepresident Joe Biden i samband med hans besök tidigare i våras.

Israel har rätt att skydda sina gränser och att värna sina medborgares säkerhet. Israel har inte rätt att bomba barn i ambulanser, mörda humanitära volontärer eller förtrycka det palestinska folket. Först när de styrande förstått det sistnämnda finns det utsikt för varaktig fred i Mellanöstern. Kanske är det dags nu.