Jag ska erkänna en sak, kära bloggläsare, som är lite personlig: Jag är lite småförälskad i Susanna Kallur.
Inte "på riktigt" såklart, inte på det sätt jag en gång i tiden var störtförälskad i Syster Kate i Flying doctors på TV, men Sanna har något i sitt sätt att vara som gör att jag hajar till. Det kan kanske bero på att hennes leende är så där stort och vackert så att hela världen ler ikapp med henne och att hennes tårar på samma sätt är så där innerliga och ärliga att hela världen gråter när hon gråter.
Så idag, efter hennes snöpliga sorti på första häcken i OS-semifinalen, sörjer jag.
Inte för att Sverige missade en given medalj och och inte för att jag är besviken på att de svenska OS-deltagarna floppar en efter en. Nä - jag är ledsen för Sannas skull. För att hennes otursfyllda år inte fick ett lyckligt slut. Och för världen därmed tvingas se tårar istället för ett fantastiskt vackert leende.
Sverige som friidrottsnation verkar vara på dekis efter några sjukt bra år, men jag hoppas verkligen att Sanna och syrran Jenny orkar kämpa till nästa OS 2012. Minst.
Posts
Dripp dropp
9 years ago
1 comment:
Delar din omtanke och omsorg av Sanna Kallur! De svenska idrottarna har tyvärr med all tydlighet visat att Sverige är ett land bestående av ca 9 miljoner invånare och ska därmed inte ha så mycket att hämta i OS gentemot ex. Kinas 1300 miljoner invåndare.
Men jag lider verkligen med Sanna, som så snöpligt blev snuvad på sin medalj vid VM för ett år sedan. Efter alla skador var hon verkligen värd att vinna.
Även om detta OS har varit ganska befriat från svenska framgångar har de svenska idrottarna verkligen visat sina personligheter. Ett bra exempel är brottaren Aras protest som satt som en smäck. Helt rätt och skit samma om han inte fick en bronsmedalj.
Post a Comment