Hatkärlek

Jag drömde om min bok i natt igen. Another chapter revealed, liksom. Just nu är jag inte nöjd med hur storyn utvecklar sig. Å andra sidan vet man ju inte vad nästa kapitel innehåller.

Jag ser därför till att skriva ner alltsammans, så att jag någon gång i framtiden när det är dags att sammanställa mästerverket åtminstone har chansen att läsa det som mitt undermedvetna propsar på ska finnas med som en viktig del av handlingen. Jag menar - det är ju inte förrän om kanske 30 år som jag ska bli författare på heltid så det är ju knappast någon brådska.

Jag älskar värmen. Jag hatar värmen. Så - nu kopplade jag texten till rubriken också, visst är jag duktig? ;-) Just nu hatar jag värmen då den hindrar mig från min välbehövliga skönhetssömn. Det jag allra helst vill göra är att ta en sval dusch. Och det är ju ingen bra strategi kl 23.27 om man vill gå upp tidigt dagen efter. Dessutom gör värmen att mina bägge kattdamer nu orkar leka, busa och hitta på jävelskap. Ingen bra strategi det heller kl 23.32 om man vill gå upp tidigt dagen efter.

Funderar på att raka mig imorgon, för att därigenom förpassa det yviga sommarskägget till de sälla jaktmarkerna. Undrar om Ernst skulle kunna skapa rubriker genom att raka av sig ett sommarskägg. Kan nästan se det framför mig:
"Ernst i rakbladsdrama", "Ernst skäggchock", "Ernst skägg i exlusiv intervju: Jag blev förnedrad".

Personliga favoriten: "Ernst: Jag gjorde det för mina manliga beundrares skull"

Hallsberg sämsta kommunen i Sverige?

Jag var i Hallsberg för ett par veckor sedan. Tog en taxi från stationen till bowlinghallen, där jag skulle ansluta till en redan påbörjad svensexa. Artig och väluppfostrad som jag är frågade jag taxichauffören om det händer nåt kul i Hallsberg. Skrattet jag fick till svar var både ärligt och sorgligt. "Nädu", sa han på klingande närkingska när han skrattat klart, "det var många år sen det hände nåt i Hallsberg."

Häromdagen läste på en av tidningarnas hemsidor att Hallsberg rankas som den sämsta kommunen i landet. "Sälj huset och flytta därifrån om du kan" var rådet. Jämförelsen hade gjors utifrån framtidsutsikter, kommunledning och flera andra faktorer.

Även om undersökningen kändes något ytlig (hur kan man mäta "bäst och sämst" på det sättet?) så är jag som gammal Kumla-bo tillika Hallsbergs-belackare vare sig förvånad eller ledsen. Taxichauffören har ju rätt: Hallsberg är verkligen ett av de tråkigaste ställen som finns. Till och med Fjugesta är roligare. Det Hallsberg har är en lång gata (Östra och Västra Storgatan), en överdimensionerad tågstation och en dito gymnasieskola. That´s it.

Det känns som att kommunstrategen (jo - Hallsberg har faktiskt en sådan) har en del att göra... ;-)

Att börja nätdejta är ingen lek

Jag är just nu i startgroparna för att börja testa lyckan på några av de dejtingsajter som finns på nätet. Tesen är enkel: kvinnan i mitt liv kommer inte att knacka på dörren och fråga chans bara så där spontant (även om det vore trevligt...) Nä - det är nog fortfarande så i vårt patriarkala samhälle att det är upp till mannen/männen att ta initiativ och bli projektledare om det ska hända nåt överhuvudtaget.

Så jag skaffade mig en profil på en av de mest kända sajterna, la upp bild och skrev nåt småtrevligt om mig själv. Jag gjorde till och med ett personlighetstest; enligt det var jag mest en "äventyrare". (Yeah right... det går bra att sluta skratta nu, ni som känner mig...)

Sen var det dags att börja leta. Hitta någon/några som känns intressanta. Bli lite nyfiken. Flörta järnet.

Eller - det var det jag trodde i alla fall. Men ack nej, här ska det pejas först. Ska du ha nåt som helst utbyte av sajten (med utbyte menas "komma i kontakt med den person som du vill få kontakt med") så måste du nämligen betala. Helst tvåhundra spänn i månaden ett halvår i förskott.

Eh... va? Jag kan inte anklagas för att vara nåt ekonomiskt geni, men nog tusan tror jag att jag är läskunnig. Och jag såg inget under alla de steg med profilbild och profiltext som sa att "bara så du vet, du måste pröjsa om du ska ha nån framgång".

Jag känner många som har träffat kärleken på nätet, och jag tänker ge det ett ärligt försök. Men jag blir alltid lite skeptisk när jag får en känsla att jag blir lurad.

Ernst i farten igen...

Nej, jag tänker inte göra Ernst till en ny Roy Andersson (läs tidigare inlägg om ni inte fattar). Men jag är lite fascinerad av hur denna drama-queen från Närke lyckas få till rubriker av ingenting.

Igår t ex, så kunde man läsa i Aftonbladet om hur Ernst nästan fick sätta livet till under en inspelning i Stockholms skärgård. Eller det var iaf det intryck man fick av löpsedeln (!) och av ord som följande i själva artikeln:

"– Det gick så snabbt allting, och jag hörde skepparn som var med ropa: Så här får de inte göra Ernst! Kan du simma? Då var jag rädd, det var jag.
Vad hann du tänka?
– Inget, vi kunde bara ha någon slags tro på varann. Att vi skulle klara det."

Oops. Vad är detta? Har jag haft fel om karln? Är han innerst inne en hjälte, eller till och med en tvättäkta superhjälte som med risk för liv och lem gör en insats för mänskligheten/skärgårdsborna/alla beundrare?

Nja. Kanske inte ändå. För om man läser artikeln så inser man att orsaken till uppståndelsen var att den helikopter som filmade Ernst och en annan man i en liten båt orsakade så mycket vågor att båten var nära att välta... Oj då. Stackars liten. Kom

Sorry, Ernst. Du är ingen superhjälte, du är inte ens någon hjälte. Just nu befinner du dig i samma otrevliga fack som Big Brother-Linda, bluff-Runar och Gynning-jäntan varit i länge: ni som gör allt för att få rubriker i kvälls- och skvallerpress. Och det är f-n inget att vara stolt över.

Ni som inte såg löpsedeln (!) och artikeln igår, kan läsa om "dramat" här:
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article2982994.ab

Vad gör man inte för sina katter...

Två som omsöm njuter, omsöm lider av värmen är mina bägge katter. Njut-delen hör samman med den nya, med nät inhägnade, balkongen. Lidandet = varmt om man har päls.


För att lindra det sistnämnda gör jag då och då en insats av ren barmhärtighet, vilket innebär att jag under vilda protester och hot om våld meddelst klor (riktat mot mig) bär in dem i duschen och duschar dem med ljummet, härligt vatten.


Nyss, efter att ha brottats med den ena katten som försökte fly vattenstrålen genom att klättra på min rygg, sa jag de tänkvärda orden: "Du kanske inte tackar mig nu, men du kommer att göra det sen"...


Vänta lite nu här, time-out: vem tror jag att jag är? Fluortanten? Suck...

Skön seger i sjuk värme

Idag var det dags för tennismatch igen, mot Magnus som lyckats hitta en ledig dag i den späckade jobbkalendern.

Då vi inte riktigt hann helt färdigt förra gången bokade vi 3 timmar denna gång, istället för 2. Mitt på dagen. I brännande sol och 40-grader i skuggan. Som ni förstår så var det upplagt för stordåd.

Matchen blev återigen jämn, och Magnus visade liksom förra gången att han är en svårspelad motståndare. Men 3 timmar och 25 minuter och fem liter vatten senare, och där Magnus skrapat upp såväl knä som armbåge (se bilden nedan), stod undertecknad till slut som segrare. Slutsiffrorna blev 4-6, 6-4 och 7-6 (7-3). Till storyn hör att Magnus hade 40-0 och egen serve i ställningen 5-4 i tredje set...

Hoppas det blir fler matcher i sommar, både mot Magnus (när han repat sig) och Erik "Kaggen" Sandberg när han vågar komma hem från landet eller var han nu gömmer sig nånstans.

Vem f-n beundrar Ernst?

För någon vecka sedan läste jag i en av kvällstidningarna om Ernst. Ni vet - Ernst Kirsteigher eller hur han nu stavar. I ingressen stod det nånting i stil med "Ernst - som beundras av både kvinnor och män".

Jag har gått och funderat på den beskrivningen sedan dess. "...beundras av både kvinnor och män". Det är starka ord. Alldeles för starka.

För nog kan karln odla sitt varumärke, och nog finns det en hel del (allt färre, så vitt jag kan förstå) som tycker att han gör bra TV-program. Men jag har nog aldrig någonsin hört någon uttrycka någon slags beundran. Inte ens i närheten. Däremot vet jag att vissa tittar på hans program så att de kan skratta åt hans självupptagna beteende och överdrivna uppskattning av sin egen roll i världsalltets utveckling. Som en snäll sorts lyteskomik fast inte om hans utseende, utan om hans sätt att vara framför kameran.

Så - upp till bevis. Ni som läser denna blogg kan nog med något undantag anses vara normala människor med normal TV-konsumtion. Alla som "beundrar" Ernst ombedes skriva en kommentar, och allra helst skriva varför...

Lägesrapport och så lite fotboll

Först en lägesrapport om sakernas tillstånd: Är tillbaka i jobblunken igen. Känns förvånansvärt bra. Lagom mycket att göra, och tid finns både till att njuta av solen och värmen som hittat hit och att jobba med det som är kvar av flyttgöra.
Apropå flytten är jag nu helt klar med gamla lägenheten, och jobbar oförtrutet vidare med att komma i ordning i nya. Känns riktigt bra, även om jag ärligt talat är rätt trött på flyttkartonger... Vad gäller katterna så trivs de på balkongen, vilket bilderna nedan kanske visar.


Det som är lite tråkigt är att flera av mina närmaste vänner inte är tillgängliga för att umbås. Hade faktiskt varit kul om det fanns fler att "leka" med. Nya grannen Jenny är hemma nån gång i veckan, packar om väskorna och vänder, redo för nya äventyr med älsklingen P. Kenneth och hans Klara ägnar semestern åt att bygga kök, montera möbler och sätta upp lister i den lägenhet de vill sälja senare i sommar. Magnus "jag kan aldrig sluta jobba" Ekman tar på sig dubbla pass på jobbet, och jobbar dessutom extra på krogen. Även om de var och en har fullt giltiga skäl för sin frånvaro får det fan bli bättring här framöver... ;-)
Skönt är dock att systrar x 2 samt farsgubben kommer och hälsar på imorgon. Hoppas kunna åka ner till Sydnärke jag också, det är nåt särskilt med att krama syskonbarn, äta Semurgs kebabrulle med mild sås och njuta av tystnaden ute i Skeppsta, där farsan bor.

Glada arbetare på plats i Bandhagen, där Kenneth och Klara renoverar lägenhet.

Köket så som det såg ut onsdag kväll vid 20.00 ca. Några timmar senare var det riktigt fint.

Så till fotbollen. Jag var nyss och såg Bajen vinna kvartsfinalen i Svenska cupen mot mitt andra fd hemmalag Valsta Syrianska. För ett antal år sedan var jag med och fattade beslut om att bygga den vackra Midgårdsvallen i Märsta, där V-Syrianska spelar sina hemmamatcher och det kändes bra att komma tillbaka i den grön-vita skruden.
Kvällen till ära sattes nytt publikrekord, med över 3100 åskådare. Vädret var dessutom strålande.
So far so good. Men det jag inte köper är hur vissa ditresta bajen-supporters sköter sig.
Några exempel.
"Vi hatar Valsta" skanderar en del av klacken. "Ni kan sluta trumma nu" skriks det till det tappra Valsta-klacken, som är härliga att skåda med sitt oavbrutna stöd till sitt lag. "Ni bränner bara kebaben" ropas det vid ett tillfälle. Eh... va? Vad är det för larv? De spelar ju för f-n i div 1, spelar just ikväll den kanske största matchen i sin karriär och kan på intet sätt utgöra någon konkurrent mot Bajen, förutom just i denna match där Bajen vann lätt med 4-0, vilket var i underkant. Så varför detta "hat"? Jag vet dessutom att flera av dem som följer Valsta Syrianska är trogna Bajen-fans, på samma sätt som flera Bajen-fans jag känner hejar på Barcelona eller Man Utd i andra ligor. Nä - väx upp ett par decimeter. Vissa lite storhet. Vissa vad fotboll och idrott handlar om egentligen.
Så till kvällens mest absurda: En bit in i matchen kommer det ett ganska stort gäng s k Bajen-fans springande från vägen utanför, och försöker klättra över det tre-fyra meter höga stängslet in på arenan. Strax efter kom polisen i sina pikétbussar och de lyckades, tillsammans med tappra ordningsvakter på arenan, få ordning på gänget, under vilda protester. Det här fattar jag inte heller. Biljetterna kostade 110 kronor, och det fanns gott om plats. Varför bråka med polisen och ordningsmakten i onödan? Men det är klart, det förutsätter ju att det är fotbollen som är det viktiga och så verkar knappast vara fallet hos vissa pubertala fjunisgäng, oavsett vilket lag de säger sig heja på.

Äntligen match på Söderstadion igen!

Ikväll var det äntligen dags att se Bajen på Söderstadion igen. Motståndare var mitt "gamla" hemmalag Örebro SK, och dagen till ära var en annan av mina kompisar hemifrån på besök. Två flugor slogs i en smäll, och Vesa (som kompisen heter) fick göra debut på Söderstadions norra läktare.

Det var tyvärr en skitmatch, där Bajen inte alls bjöd upp så som de visat att de kan göra och där ÖSK visade varför de ligger i botten av tabellen. Det dåliga spelet ackompanjerades dessutom av årets sämsta domarinsats i form av Daniel Stålhammar och co. Jag är själv domare (om än i basket), och känner en som dömer i allsvenskan, så jag är ingen "domarhatare". Och jag har inget som helst problem med att domare blåser när Hammarbyspelare begår överträdelser mot regelboken. Men ska det blåsas åt ena hållet ska det f-n göras åt andra hållet också. Och det var där Stålhammar fallerade i stor skala. Den ojämna bedömningen hade kunnat bli matchavgörande om matchen hade varit av en annan karaktär. Nu bidrog det bara till den dåliga stämningen på läktaren. Och det är dubbelt tråkigt, då det gör att domarföraktet späs på till nästa gång, då domarinsatsen kanske är utan anmärkning men domarna får skit ändå.

Vi som var där, dvs Vesa, jag och min homeboy Serkan, var dock glada ändå, som bilderna nedan kanske kan vara bevis på. =)

Hjältarnas tid del 3

Som ni kanske har förstått så var min flytt en jäkla mardröm. Jag påstår inte att den var värre än någon annan flytt som du som läser detta varit med om. Men för mig var den hemsk. Eller - i alla fall delvis. Torsdagskvällens kollektiva uppackande var en upplevelse. Jag har tyvärr inga bilder från det tillfället, då jag hade fullt upp med att lyda order från Matilda och co... =)

Dagen efter, dvs i fredags, fick jag besök av en av mina äldsta och bästa vänner: Stefan från världsmetropolen Laxå. Vi spelade basket ihop för länge sedan, och har hållt kontakten under alla år.

Stefan är en jäkligt praktiskt lagd person, och jag frågade redan i våras om han kunde hjälpa mig med att sätta upp nät på min balkong, för katternas skull. Detta sade han ja till, och nu var det alltså dags.

Behöver jag säga att nätet blev perfekt?

Kvällen ägnade vi åt att rensa i ut i gamla lägenheten, vilket innebar att skruva ner lampor, takfläkt etc samt bära ner kvarvarande möbler i förrådet. Huvudnumret denna dag blev att koppla ur och bära ner tvättmaskinen som förvisso är rätt ny men som jag inte behöver längre. I hissen på väg upp för att hämta mer bråte möter jag av en slump en av familjerna som bott lika länge som jag i huset, 0ch jag frågar helt sonika om de behöver en tvättmaskin.

Någon halvtimme senare var den installerad i deras lägenhet (Stefan är elektriker...) och en väldigt lycklig och tacksam, men något chockad, familj med två små barn hade bara så där blitt med tvättmaskin. Kul att kiunna göra en insats för mänskligheten.

Oh - by the way. Så här ser hjälten Stefan ut:

Nyinflyttad...

Sitter just nu i soffan i min nya lägenhet och njuter av lugnet. Katterna leker på den in-nätade balkongen, grannarna dricker vin och spelar musik och det råder en nästan udda känsla av stillhet över grannskapet. Skööönt...

Annat var det bara för några dagar sen. De sistgångna dygnen har nämligen varit en veritabel berg- och dalbana, sett utifrån både stress- och trötthetsperspektiv. Panik, ångest och deppattacker ena dagen - lycka, tacksamhet och en ofantlig trötthet nästa dito.

Jag ska vara helt ärlig: jag HATAR att flytta. Jag hatar det. Inte för att jag ogillar förändring. Inte för att jag har särskilt svårt att släppa taget. Nä - det handlar om att det är ett jäkla skitgöra med att packa ner hela sitt liv, gärna sorterat in i minsta detalj, för att sen förflytta hela rasket till ett annat ställe där det ska packas upp igen.

När klockan var halv fyra natten till torsdag stod jag på balkongen i min andra lägenhet, med massor kvar att packa, och övervägde att förära grannskapet ett primalskrik.

Drygt fyra timmar senare kom fyra starka män från flyttfirman och räddade dagen. Och det var bara början.

Vid lunchtid låg jag på en gräsmatta hos mina nya grannar Jenny och P och slumrade tillsammans med mina katter.

Framåt kvällen gjorde jag mitt bästa för att hänga med i tempot när mina vänner Matilda, Mathias, Malin, Per, Anna-Karin, Linda och Jenny packade upp och organiserade mitt liv. Ni skulle ha varit där - vi var totalt åtta sossar som skulle inreda och möblera min lägenhet, och nivån på det kollektiva beslutsfattandet var av episkt slag... ;-)

Jag återkommer med mer imorgon, det finns mycket mer att berätta. Just nu tänker jag bara njuta av lugnet och somna till suset från min nyinstallerade takfläkt... God natt! =)

Apropå förorten...

... så har en av mina favoritartister på senare år, Akon, skrivit en jäkligt fräsch låt som heter "Pot of Gold". Förutom ett oerhört skönt gung och fantastiskt stämsångsarr, så är delar av texten värd en hel del eftertanke.

T ex så inleds en av verserna med följande fras:
"You´ll soon loose track of which way is up when you´re always being put down"...
Den som mot förmodan inte förstår hur detta hör ihop med min hyllningstext till förorten från tidigare i somras, får gärna skriva en kommentar så ska jag utveckla. Nu ska jag packa filmer och böcker... (Japp, jag har hur kul som helst...)

PS Akon har också gjort låtar som "Lonely", "Ghetto" och "Gangsta" men "Pot of Gold" är nog den skönaste av dem alla. Tycker jag iaf. DS

Stockholmshem = höjden av serviceanda

Alltså, ibland blir man rätt så frustrerad när saker görs krångligare än vad de behöver vara. Ni vet, när 46-åringar nekas handla på systemet för att de saknar id-kort. Eller när försäkringskassan under de nya reglerna nekar en funktionshindrad personlig assistans då han kan föra gaffeln till munnen. (att han inte kan ta sig till matbordet, lägga upp maten på tallriken etc är inte intressant)

Jag har nyss lagt på luren efter ett ganska långt samtal med min nuvarande hyresvärd Stockholmshem (inför flytten som sker senare i veckan) och jag fick ett rejält smakprov på hur serviceandan kan vara när den är obefintlig.

This is da deal:

När jag visade min lägenhet för presumtiva hyresgäster tidigare i våras berättade jag att jag, om de ville, kunde lämna kvar hatthylla+skohylla i farstun (jag har både farstu + hall, nämligen, och gjorde en liten omdisponering som blev jäkligt bra), ett förbaskat snyggt vitrinskåp på köksväggen samt min tre år gamla tvättmaskin i badrummet. Detta nämnde jag för alla som var här och tittade på lägenheten, och alla hummade positivt så som man gör när man är på visning. Ni vet - så där lagom artigt och väluppfostrat. Med andra ord: bäst att dubbelkolla innan jag flyttar.

Anyway, jag flyttar på torsdag och ringde till min hyresvärd för att försöka få kontakt med den hyresgäst som ska in i lägenheten. Både för att berätta att de kan flytta in en vecka tidigare om de vill och för att kolla om de ville behålla något av de saker jag kunde tänka mig att lämna kvar.

Från Stockholmshem var det blankt nej. "Vadå kontakt med nästa hyresgäst" var svaret, och kvinnan på förvaltningskontoret lät nästan förnärmad. "Ja men", försökte jag, "jag behöver inte ha personens namn och nummer, utan ni får gärna förmedla kontakten. Vill nästa hyresgäst inte ha kontakt så är det ju inga problem, då tar jag med mig grejerna när jag flyttar"
"Nej så kan man inte göra, det är ju känsligt det här. Det bästa är ju om du tar med dig allt på en gång" Ridå. Jag försökte vädja till nåt slags serviceanda, men det var totalstopp. Även när det gällde inflyttningsdatumet. "Vi har skrivit kontrakt från den 1 augusti, och det tänker vi inte ändra på".

"Nej det vet jag", svarade jag, "men om jag tar risken att stå för lägenheten några dagar när någon annan bor där. Jag vill inte ha några hyrespengar, jag vill bara vara lite smidig". Nope. Njet. No way, José.

Jag har tidigare hyllat hyresrätten på denna blogg, och kommer säkert att göra det igen. Men med ett sådant überfyrkantigt sätt att se på hyresgäster och service så gör Stockholmshem knappast reklam för hyresrätten. Vilket är jäkligt synd.

Nu tar jag med mig grejerna, så att tanten på Stockholmshem blir både glad och nöjd. Hoppas vid gudarna att jag inte störde hennes förberedelser inför kvällens Allsång på Skansen och Morden i Midsummer med mitt obskyra samtal. Usch fy för oförskämda krav på serciveanda och smidighet. Eller hur?

I got my new apartment...

Så. Idag slutfördes affären, och jag är nu innehavare av en bostadsrätt i Solna. Mycket jobb återstår innan flyttlasset går på torsdag, så håll tummarna...

Och så en lista till...

Snodde den här från Jennys blogg (som hade snott den från andra kompisar). Som ni märker har jag en hel del jobbnummer sparade, och då min telefonbok listas i bokstavsordning blir det lite småtråkigt. Jag hann liksom inte ens till B innan listan på 21 tjejer var full...

De 21 första tjejerna i min telefonlista är:

1. Aftonbladet, Malin N

2. Alexandra Einerstam

3. Alexandra Hernadi, SvD

4. Amanda B

5. America V-Z

6. Anette Vahlne

7. Angelika Dahlström

8. Anita Frosterus

9. Anki Furustrand

10. Anki Johansson

11. Ann Bly Lässman

12. Anna Ekström

13. Anna Hedenmo, SVT

14. Anna Helsén

15. Anna Johansson

16. Anna Sandberg

17. Anna Ström

18. Anna Wahlsteen

19. Anna-Karin KÖREN

20. Anna-Karin Lundström

21. Annika Billström

Hur träffade du nr 12?
I gränssnittet mellan jobb och basketintresse. Anna är världens bästa basketsupporter.

Vad är det mesta du gjort med nr 2?
Kramat. Alexandra aspirerar på titeln "årets nykomling" inom politiken i Stockholm.

Känner du nr 11 bra?
Gjorde det nog hyfsat för några år sedan, under min Märsta-sejour.

Har du pussat nr 16?
Nä. Däremot brukar hon få kramar när vi ses.

När ska du träffa nr 7 nästa gång?
Ingen aning, vi har inte setts på fem år. Hoppas hon och familjen mår bra...

Känner nr 1 och nr 10 varandra bra?
Det har jag svårt att tro. Nr 1 är ett jobbnummer jag fick inför en intervju som hon skulle göra med en av mina uppdragsgivare. Nr 10 är en gammal god vän som är revisorsproffs i Bryssel.

Vad tänkte du på när du såg nr 13?
Återigen ett jobbnummer som jag använt en eller två gånger. Känd från TV.

Skulle du kunna tänka dig att umgås mer med nr 9?
Absolut! Anki är världens bästa, och vi har varit nära kollegor i många år.

Hur länge har du känt nr 8?
Snart två år.

Har du varit hemma hos nr 15?
Japp. Oftast bjöd hon och sambon in till mini-LAN där vi spelade Quake... =)

Har du blivit riktigt arg på nr 19 någongång?
Nej. Vet inte ens varför jag har det numret kvar i telefonboken. Jag använde det för att få kontakt med min nuvarande kör, och har ringt henne en gång.

Är nr 20 blyg?
Nej. Men klok.

När träffade du nr 18 senast?
Några veckor sedan, innan midsommar.

Har du varit ihop med nr 14?
Hehe - nä.

Vad är det första du tänker på när du ser nr 4?
Att Mandy alltid är så glad! =)

Har du sovit bredvid nr 17 någon gång?
Nej, men vi har bott på samma båt under en vecka.

Har nr 3 något förhållande?
Har inte den blekaste aning.

Kan du vara dig själv med nr 21?
Ja! Från första stund vi jobbade ihop, vilket är ovanligt.

Vad är nr 6 bra på?
Diskutera! Anette är en tjej med åsikter och skinn på näsan! =)

Those were the days...

Apropå basket och samarbetet med Magnus så hade vi två minnesvärda säsonger tillsammans 2000-2002, där vi lärde Tumbas pojkar 86 massor både på och utanför basketplanen.

Magnus var baskethjärnan, strategen. Jag var den som såg till att grabbarna mådde bra och växte. Tillsammans fick vi dem att fokusera och visa oss och varandra respekt. Grabbarna gick från att vara ett vildvuxet gäng som inte kunda göra en normal två-takters lay-up till att spela snabb, effektiv och fantasifull lagbasket. Dessutom växte de nog en hel del som människor, och lärde sig att möta utmaningar både tillsammans och var och en för sig.

Stommen i laget var 11 grabbar med ursprung från åtta länder. Amme, Ben, Ilija, Uno, Samuel, Sonno, Mihailo, Evgenij, Hong Yi, Teodor och Micke. Förutom dessa så fanns det flera som var med mer eller mindre under våra två säsonger tillsammans.

Jag har förmånen att fortfarande ha kontakt med flera av dom, och det känns riktigt bra. Då var de 15-åriga fjunisar som ville lära sig spela basket. Nu är de 22-åriga män med jobb, några har familj och flera håller fortfarande på med basket på något sätt. Det värmer. =)

Välkommen tillbaka Magnus!

I veckan blev det klart; min gamla coach-polare och vän Magnus ska börja coacha basket igen. Denna gång i Polisen basket, som av allt att döma är en välskött, framgångsrik och seriös klubb med både elit och bredd.

Detta är glädjande av två orsaker. Dels för att basketen behöver fler coacher, och då är Mange ett guldkorn. Han är en av de grymmaste coacher jag träffat eller samarbetat med. Men också för att chansen ökar för att jag och Mange kan komma att coacha tillsammans igen någon gång i framtiden. Det skulle vara hur kul som helst.

Inte den här säsongen, dock. I år ska jag bara tänka på - och ta hand om - mig själv. Det innebär att både basket och politik får stå åt sidan.

Hemma igen

Åh vad skönt det var att komma hem igen... Nästan larvigt skönt. Jag möttes i hallen av två kelsjuka men också märkbart småsura katter som sedan inte släppte mig ur sikte för resten av kvällen. Eller natten med för den delen. Flyttfirman kom dessutom förbi framåt kvällen med 60 flyttkartonger och lite annat smått och gott, så nu är det full packfart som gäller fram tills flytten på torsdag. Inte idag, dock. Idag är det svensexa på Närkeslätten som gäller. =)

För er som undrar så var det en rackarns bra vecka i Visby. Det gick bra att jobba, vi hade fantastisk stämning och alla var hur jäkla proffsiga som helst. Vi fick också ett bra bemötande av alla andra Almedalsnördar.

Lite fascinerad är jag dock av att kvoten wannabees ökar år från år. De liksom mäter dig med blicken; "hur kan du hjälpa mig att bli rik och känd" typ.

Sorry, ni har kommit till fel kille. Jag är inte intresserad, och ni är inte intressanta. Nog för att jag fick en bauta-stor cirkel på Almedalsbloggens och Fokus makthavar-karta, men det har nog mer med mitt långa namn än något annat att göra... =)

Hyfsad utsikt

Från min ordinarie arbetsplats ser jag ett husbygge. Det är något bättre än den rivningsverksamhet som prydde samma markyta under våren.

Från min arbetsplats i Visby ser jag nedanstående. Om man bara utgår från utsikten kan jag tänka mig att vara kvar här ett tag... men å andra sidan är det dags att åka hem till katterna imorgon. Och då blir valet lätt.

Sjukt många intryck

Efter några intensiva, men hysteriskt roliga, dagar i Visby kan man lugnt konstatera att det nästan blir fler intryck än man kan sortera och hantera med detsamma. Visst är Almedalsveckan en form av vuxenkollo för politiskt och samhällsintresserade svenskar. Men det är också mycket slit, mycket skratt (gänget på mitt nya jobb är galna...), mycket diskussion och väldigt många analyser. De senare mer eller mindre välgrundade.

Bäst hittills har Mona varit; bara greppet att ta med Henrik Schyffert som förpratare har redan blivit en klassiker.

Jag lär återkomma efter veckan med nån slags sammanfattning. Nu ska jag dricka kaffe. =)

Intressant om media

Jag är som sagt på plats i Almedalen, för åttonde eller niond gången. Det är som vanligt väldigt intressant, och (som tur är) också mycket jobb.

I år är det 662 seminarier och andra aktiviteter under Politikerveckan. Det är en ökning med nästan 50 procent sedan förra året. Man skulle kunna filosofera kring detta, men det överlåter jag åt andra att göra. Istället tänkte jag göra en kort betraktelse.

Flera av seminarierna handlar om media, medias makt, journalisters syn på politik och politiker, hur man får genomslag på bästa sätt osv. Det är verkligen mumma för en medienörd som undertecknad. Men det är väldigt tydligt att målet med en betydande del av dessa aktiviteter inte är att folkbilda och utbilda, utan snarare att sätta bilden och pinka in det egna reviret.

Tidningsutgivarna anordnar seminarium om mediernas makt. Mediebevakningsföretaget Cision har seminarium om vikten av att bevaka och mäta media. Osv.

Fast på något sätt så gör det inget, det blir ändå rätt intressanta diskussioner och sammantaget blir Politikerveckan i Almedalen ett veritabelt smörgåsbord för den som är samhällsintresserad.

Inte helt lätt att bli mobil

Väl på plats i Visby insåg jag att jag saknade internetåtkomst. Hur lösa? Mobilt bredband, såklart! Med tanke på hur man blir pepprad av erbjudanden från olika operatörer trodde jag att det skulle vara enkelt att skaffa ett dito abonnemang. Jag menar - det är ju ändå sommarstaden über alles som jag är i.

Så enkelt var det dock inte. 1½ timmes promenad senare lyckades jag dock hitta en Expertbutik som var öppen, och tack vare Emma där så är jag äntligen uppkopplad!

När jag ändå håller på...

...och illustrerar mitt liv här på bloggen så kan det vara på sin plats att visa upp en person som betyder världen för mig. Världens bästa kompis heter nämligen Jenny och blir snart granne med undertecknad. Eller om det är jag som blir granne med henne... I vilket fall som helst så ser hon och hennes förträfflige sambo P ut så här:

Världens finaste...

...syskonbarn har mina bägge systrar förgyllt mitt liv med. Den här bilden togs förra våren (tror jag) och det är med lika stor sorg som jag bor långt bort som det är lycka och glädje när jag väl får träffa dem.

Stor kram på er, älskade ungar!

...och så här ser en hjälte ut

Min vän Kenneth är en sann hjälte, nästan i nivå med forna tiders sägner om hjältar som betvingar såväl drakar som demoner. Och får prinsessor på fall.

I den bemärkelsen är Kenneth ganska lik urtypen av den tappre riddaren. Han kan betvinga ångestframkallande demoner i form av skjutsproblem, bära-tunga-saker-vid-flytt-problem och du-ser-stressad-ut-nu-grillar-vi-problem. Och en massa annagt. Jag vet att det är många med mig som håller med om detta.

Cheers to you, mate! ;-)

Boken i mitt huvud

Har jag berättat att jag har en bok i mitt huvud? Jo, det är sant. Den finns där och flyter i bakhuvudet någonstans, ligger så att säga och mognar eller hur man nu ska beskriva det. Någon gång då och då gör den sig påmind, senast genom en dröm den sistgångna helgen där delar av handlingen spelades upp som i en film. Men det var en ingen film, det var en pusselbit till min bok. Det sistnämnda visste jag redan i drömmen.

Första meningen i min bok har varit klar i över tio år. Den är enkel och anspråkslös och lyder rätt och slätt: "Utan att egentligen veta varför, klev han in i rummet".

"Jaha" tänker ni då. "Vem är han, vilket rum klev han in i och behöver man verkligen veta varför man kliver in i ett rum?"

Jag tror att jag vet. Men jag är inte säker. Någon gång i framtiden lär ni få svar. Förhoppningsvis får jag veta storyn innan er... ;-)

Knäpp katt?

Apropå katter, så tog jag den här filmen när jag släppte ut Martini på balkongen igår.

Jag menar, SÅ trist är det inte inne i lägenheten. ;-)

Så här ser en hjältinna ut

Efter sjukdom på det tilltänkta kattpensionatet och en massa annat strul, klev i veckan min vän Madeleine fram som en äkta hjältinna. Detta då hon erbjöd sig att ta hand om mina katter under en dryg vecka, när jag har annat för mig. Jag saknar ord för att uttrycka min tacksamhet, och även om jag just nu saknar katterna så att det gör fysiskt ont så vet jag att de har det bra hemma hos M och hennes egen katt Maja.

Kattfröknar

Så här ser vilddjuren ut... Världens sötaste, eller hur? Garbo (formerly known as Smulan) till vänster, Martini till höger.

Snöplig tennisvinst

Ni har väl noterat min höga svansföring när det gäller tennisen här på bloggen. Just i denna stund, just idag, är jag inte så kaxig. Nog vann jag mot Magnus vid vårt andra möte någonsin ikväll. Men fy vad orättvist det var.

6-2 i första set var inte så mycket att snacka om, förvisso. Magnus hade erbarmligt svårt att hålla sin egen serve, och jag lyckades alltsom oftast hålla bollen i spel tills han missade. Min forehand fanns inte på plats heller denna gång. (Jäkla konstigt, måste vara nåt med byte av underlag eller nåt.)

I andra set hade jag egentligen inte en chans. Magnus tog ledningen med 3-0, jag kom tillbaka till 3-2, han gick fram till 4-2, jag reducerade igen, han tog ledningen med 5-3. Här nånstans borde setet ha tagit slut, för jag var f-n inte på banan. Då händer nåt som iofs är trevligt, men nästan lite skämmigt: Jag går och vinner 3 raka game, och vid ledning 6-5 så är vår tid på banan slut, och Magnus erkänner sig besegrad. Bara så där.

Normalt sett hade jag kanske berömt min fighting spirit, glatts åt att jag aldrig gav upp eller använt nån kul klyscha om att man inte ska ropa hej förrän man fått sitt bäcken. Men just i denna stund, just idag, kallar jag det vid dess rätta namn: Bonnröta.

Förresten så är det så här Magnus ser ut.

Spanien värdiga mästare

Rubriken säger allt. Efter en väldigt spännande och kul EM-turnering, men där förhandsfavoriterna vek ner sig en efter en, så var det ett av de stora lagen som blev herre på täppan. Hatten av för España!

Synd förresten att Freddy Loongberg slutar i landslaget. Att Alexandersson gör det är bra, t o m nödvändigt. Allbäck är förståeligt, med tanke på att han ska varva ner i Örgryte. Men Ljungberg är fortfarande en världsspelare, och det börjar se väldigt tunt ut på det svenska mittfältet nu.

Snälla Sanna, gör det inte!

Läser att kokain-Sanna Bråding nu funderar på att skriva en bok om "sin tuffa tid". Detta efter tingsrättsdomen mot henne, som innebar 3 månaders fängelse.

Snälla Sanna, jag ber dig, gör det inte! Du gör det bara värre för dig själv, och skriver du boken hamnar du på samma hylla som Linda Rosing, Carolina Gynning, Runar Sögaard, Åsa Waldau och alla andra "missförstådda" mediakåta knäppgökar som ideligen gråter ut i skvallerpressen. Är det där du vill vara? Är det så du vill att ditt framtida liv ska utvecklas?

Förresten, vilket syfte och målgrupp skulle boken ha? Skulle den fungera som guide för tonårstjejer som också vill vara med i TV? Lärdom för polarna kring Stureplan som du knarkat tillsammans med? Sommarlektyr för husvagnsfamiljen boende i Säffle?

Nej, snälla. Tänk efter lite... jag ber dig!

Personer som gärna får skriva en bok, om jag får bestämma:

Hasse Alfredsson
Thomas di Leva
Robyn
Annika Billström
Carlos Ejemyr Rojas
Ulrica Messing
Laila Freivalds
och så George W Bush såklart, gärna med titeln: "Being a president for dummies"...

7-6 (7-4), 4-6, to be continued...

Idag hände det, på riktigt! Jag och Erik "Jag klär av mig naken" Sandberg möttes i årets första tennismatch. Efter dryga två timmar i såväl sol som duggregn, blev det som det så ofta har blivit när vi möts: vi hann inte färdigt.

Första set:
Jag lyckas dra ifrån till en ledning med 3-1, men det byggde mer på tillfälligheter än övertag i spelet. Min forehand klickade extremt idag, vilket gjorde att jag fick spela larvigt försiktigt = inte riktigt min spelstl.

Nåväl - min motståndare lyckas komma ikapp och förbi och har vid ställningen 5-4 setboll. Jag samlade mig, tvingade efter några tuffa game fram ett tie-break och väl där var jag faktiskt överlägsen. Var i ledningen med både 5-1 och 6-2 innan jag till slut vann setet med 7-4. Så jäkla skönt!

Då kändes det helt ok att spela, min forehand var fortfarande inte sitt gamla jag men serven fungerade, min volley var äckligt bra och jag hade hittat flera av Erik "Lord Voldemort" Sandbergs svaga punkter.

Andra set vill jag helst glömma. Min motståndare började serva tungt och välplacerat, och jag stod mest still istället för att jobba med fötterna. I underläge 1-5 blev jag dock förbannad, tog mig i kragen och reducerade till 4-5 innan Erik "Heja Norrköping" Sandberg lyckades serva hem setet.

1-1 i set, således. Fortsättning följer senare i sommar. Jag ska försöka lära mig lägga ut bilder på bloggen, så att ni kan få njuta av bilder på svettiga, atletiska män i 35-årsåldern... Eller nåt.

Uppdatering: Nu kan jag lägga in bilder. Så här ser Erik "Oa hela natten" Sandberg ut. Innan match, ska väl tilläggas.

När man minst anar det...

...så blir man påmind om hur jäkla bräckligt livet är.

I förmiddags, när jag just hämtat bagaget efter en flygresa i tjänsten, ringer telefonen. Det är min syster. Hon gråter. Morbror Bengt finns inte mer.

Utan förvarning hade han segnat ner på jobbet nu i morse.

Fan. Bengt var förvisso en mycket speciell man, kanske på gränsen till excentrisk (liksom stora delar av släkten på mammas sida) men han var alltid schysst, alltid vänlig, alltid social. Det var Bengt som introducerade mig för en värld full av exotiska djur, i form av ormar, grodor, ödlor osv. Med hans hjälp blev mitt rum ett halvt zoo nån gång där på mellanstadiet. Samma Bengt utmanade oss alla i Colin Macrae-rally när han blivit introducerad till dataspelens avkopplande värld av min farsa.

Jag kommer att sakna Bengt jäkligt mycket. Inte för att vi sågs jätteofta och inte för att vi stod varandra jättenära i en på många sätt udda släkt. Utan för att han alltid var schysst, alltid var vänlig och alltid var social. För att han var morbror Benga.

Och så var det det här med kärleken...

Handen på hjärtat: hur ofta har du träffat någon som du känner "wow, den här personen kanske kan vara Mannen/Kvinnan med stort M/K"? Det är inte speciellt ofta det händer, eller hur?

Nåväl. Om det är nu är så att det är rätt sällan som man möter en annan människa som har de egenskaper som gör att man hajar till lite extra (och då menar jag inte stora silikonbröst eller italienska håriga diton, utan utstrålning, personlighet m m), varför är det då så lätt att avfärda den personen pga småsaker?

Utdrag ur samtal jag haft med vänner och bekanta genom åren:

"Ja, men hon är ju brunett! Jag gillar blondiner bättre..." (sagt av en fd lagkamrat som träffat en tjej på nätet efter många års singelliv)

"Alltså, hon vill göra sig av med mina köksstolar..." (sagt av en nybliven sambo, som funderade på att dra i bromsen pga detta)

"Visst, han är snäll och så men han röstar ju för fan på folkpartiet!" (sagt av en aktiv SSU-are som för första gången på 5 år träffat någon som hon verkligen kände något för)

"Han bor i Hallsberg..." (sagt av en Kumla-tjej. FYI så ligger Kumla ca 7 km från Hallsberg)

Och så vidare.

Flera av de ovan nämnda personerna är singlar än idag. Och det kanske inte är så konstigt, om det är så lätt att ge upp.

Nej - jag menar inte att man ska hoppa på första, bästa presumtiva flirt och vara nöjd med det man lyckas skrapa ihop. Självklart inte. Jag är själv väldigt kräsen, och hoppas att fler både är och blir det. Men i ovanstående fall har det handlat om till synes äkta känslor, som har avfärdats pga nån patetisk skitfaktor. Vem vet, det kanske egentligen handlar om rädsla. Rädsla att binda sig eller rädsla att släppa in någon nära sig själv. Eller rädsla att lyssna till sitt eget hjärta.

Jag vet inte. Jag tycker bara att vi borde stanna upp ibland och fundera över vad som verkligen är viktigt. Och kanske visa lite respekt för det där svårfångade fenomenet som kallas kärlek.

Paus från politiken

I och med flytten så avsäger jag mig mina kvarvarande politiska uppdrag. Det innebär att jag för första gången sedan 1994 varken kommer att ha en politisk anställning eller ett politiskt förtroendeuppdrag på fritiden. Skumt. Men samtidigt skönt. Politiken lär ju finnas kvar även om jag just nu känner för att ta en paus.

Vem hade trott det för ett halvår sedan, innan beslut om jobbyte och lägenhetsdito?

Nedräkningen har börjat

Om exakt tre veckor är det dags för flytt. Nedräkningen har således börjat; flyttfirman är bokad, likaså flyttstädningen och adressändringen.

Senaste flytten (från Märsta den gången) ägde rum så sent som för två år sedan, och efter att då ha burit möbler och lådor och f-n vet allt i över ett halvt dygn, och nästan tagit kål på mina föräldrar på kuppen, så var professionell hjälp med flytt och städ en självklarhet denna gång.

Däremot har jag börjat boka upp vänner och bekanta på att hjälpa mig med det viktiga uppdraget att komma i ordning i nya lägenheten, med naturlig start tisdagen den 15:e juli framåt eftermiddagen.

Den som känner sig manad att bistå med klokskap och ordningssinne är således välkommen att hjälpa till. Jag bjuder på fika och glada tillrop. Om ni är snälla får ni klappa katterna.

Jag får många kommentarer...

...på det jag skriver, via SMS eller MSN, men det är få som kommenterar direkt här på bloggen.
Skärpning! ;-)

Vilken dag det blev...

I gårdagens Aftonbladet kan man läsa om att man ska helga vilodagen (söndagen, sabbaten eller vad man nu vill kalla den). Tesen som debattörerna för fram är att dagens samhälle inte ger tillfälle till återhämtning, och att det är därför vi ser en ökande andel depressioner och sömnproblem.

Så här såg min söndag ut, så får ni bedöma om det var en vilodag eller inte...

Vaknade 08.10 ca, av att en katt stod och trampade mig på magen. Då jag somnade vid 01.30 var det så där lagom kul.
Ägnade större delen av förmiddagen åt att öva på en sång som jag skulle sjunga på ett dop senare på dagen. (Detta hade jag sagt ja till igår kväll, vid sisådär 21-snåret...)
Lämnade hemmet strax innan 11.00, för att åka till Solna, möta upp Jenny och P och sedermera färd till Järfälla kyrka.
Kommer till kyrkan ca kl 12.30, repar lite (det visar sig att jag får sjunga en helt annan låt, a capella dessutom).
Dopceremonin börjar kl 13.00, allt är klart 13.35. Då blir jag hämtad av domarkollegan Eda som ska döma basket tillsammans med mig i Märsta. Stannar till vid en McDonalds och köper lite dricka och nåt lätt att äta. Kl 15.00 börjar första basketmatchen mellan Sigtuna och ett amerikanskt all star-lag som är på Europa-turné. Varmt i hallen, och snabb och bra basket.
Kl 17.00 börjar andra matchen, lite lägre tempo men ändå en del att göra.
19.00 åker jag med Eda hem till Skäris. Framme ca 19.35, köper en kebabtallrik på Kebabhuset och ber att få några räkor till katterna i en plastburk, vilket är helt ok.
Kommer hem, städar badrum och hall då katterna haft SM i att sprätta kattsand på bägge ställena. Byter i samtliga 3 kattlådor. Sätter mig en stund och äter min mat. Kollar på Det okända på TV4plus. Kollar till datorn, Timmy och Anna vill gå en runda i Blackrock Depths (förkortas BRD). Klar där ca 22.30.

Vad säger man... En riktigt rolig dag, men jäkligt slitsam. Tur att den försiggicks av två härligt lugna midsommardar ute i Skeppsta på Närkeslätten, hos farsan och brorsan. Skeppsta har alltid varit mitt andningshål, och jag sover aldrig så bra som på farsans soffa...

Apropå sova, är det nog dags för det nu. Ciao.

Avundsjuk men inte missunnsam

Världens bästa Jenny, hennes P och två av deras vänner kom inatt hem från sin tvåveckorsresa till Fotbolls-EM. Jag har följt deras resa via Jennys blogg http://payback.blogg.se

Det är kul att de är hemma igen. För även om jag verkligen unnar dem det, har det känts lite halvt orättvist... =)

Hellre betong än mexitegel

Nu så här några veckor innan det är dags att lasta flyttbilen för flytt till den nyinköpta tvåan i Solna, vill jag passa på att skriva en liten hyllning till betongen och till förorten likt den där jag bor just nu.

Jag vill göra det därför att jag ärligt talat blir både frustrerad, förbannad och trött när jag hör debattörer, beslutsfattare, journalister eller vanliga dödliga tala om förorten (i mitt fall Skärholmen) på det där "aaaaw... du kan inte ha det lätt som bor där"-översittarsättet så fort ämnet kommer på tal.

Det är nämligen synd om oss förortsbor, ska ni veta. Vi är inget annat än korkade, vilsna, förtappade själar som likt några jäkla Rasmus på luffen-ungar står med mössan i hand och vars enda väg till frälsning är att lita till hjälp och stöd från bättre bemedlade, och därmed också underförstått bättre vetande, medmänniskor.

Om du bor i en riktigt nedgången förort trivs du inte, om du inte redan visste det. Du är säkerligen också bidragsberoende och känner flera som fuskar med a-kassan alt. VAB-dagarna. Du lever helt enkelt i en så där tragisk Roy Andersson-grå trist och kärlekslös jävla vardag. Dina barn är ligister och har dåliga betyg, dina grannar super och spelar bort ölburkspanten på Jack Vegas-automaten på den obligatoriska sunkpuben som finns nära tunnelbanestationen och din hund är ful och till råga på allt en vägkorsning. Alla i förorten bor dessutom i hyresrätt i allmännyttan, vilket också, per definition, är fel.

Och om du som är förortsbo inte har fattat att det är fel att bo i hyresrätt, om det till och med är ett aktivt val du har gjort att bo i dom där jäkla sossemonumenten, ja då ska det valet överprövas. Man blir nämligen mycket lyckligare om man bor någon annanstans, eller åtminstone på ett annat sätt. Lycka är att ombilda till bostadsrätt. Lycka är flashiga integrationsprojekt likt Järvalyftet. Lycka är... ja, lycka är helt enkelt nåt annat än det som redan finns. För det som finns är bara olycka. Punkt. Och därmed basta.

Detta är, mina vänner, så helt sjukt jäkla fel perspektiv som det kan bli. "Ja men" säger nån då. "Är det inte bra att folk som har det bra vill hjälpa andra som inte har det bra?". Absolut, solidaritet är alltid bra men det måste vara på rätt sätt, på rätt villkor. För om solidariteten blir till godtycklig välgörenhet, och om viljan att hjälpa förvandlas till "vi vet bättre än vad ni gör bara så ni vet det"-härskarteknik i megaformat så idiotförklaras och passificeras den inneboende kraft som finns i förortens människor. Och då riskerar vi att hamna i en negativ spiral som gör domedagsprofetiorna till självuppfyllande. För om inte samhället tar dig på allvar, varför ska du då respektera samhället?

Istället borde vi här och nu sluta att se förorten som problemområden. Självklart behövs det mer personal i skolan här i Skäris än i Djursholm. Självklart är det fler som är arbetslösa och fler som är tvungna att söka bidrag för att få det att gå ihop här än i Bromma. Självklart är det allmänna hälsoläget sämre här än runt Sturecompagniet och Solidaritet. Därför behövs också solidariteten finnas där, när resurser till skola, vård, arbetsförmedling etc ska fördelas.

Men samtidigt som man gör detta måste också förortens många konkurrensfördelar tas tillvara. Ta språket, t ex. I min förort är cirka 8 av 10 barn i förskola och skola av annan etnicitet än ursvensk. Många har av den anledningen kanske ett eller varför inte två extra språk med sig från hemmet. Fatta vilken fördel dessa ungdomar kommer att ha den dag Ericsson eller Vattenfall måste rekrytera för att kunna expandera på nya marknader, där alla inte pratar engelska! Om konkurrensfördelen tas tillvara, vill säga. Om det ses som en fördel, och inte bara ett problem som kostar pengar i form av hemspråkslärare.

Föreningslivet och nätverkandet är en annan sån där fördel. Tänk om vi någon gång skulle fatta att vi borde bejaka alla dessa kulturföreningar istället för att titta misstänksamt på de där männen och kvinnorna som hänger i källarlokaler och spelar schack och konstig musik mitt på blanka eftermiddagen. So what om de inte ansökt om föreningsbidrag på rätt blankett!

Det finns många fler exempel, inte minst när det gäller potential för småföretagande etc men timmen är sen, och sängen lockar. Men innan jag slutar tjata om detta så vill jag ändå förekomma det jag vet/tror att några av er kan tänka om/när ni läser det här:

Frågan är ju varför i allsin dar jag väljer att flytta härifrån om det är så otroligt bra att bo här. Dessutom från en hyresrätt till en bostadsrätt, från förort till ett område med lite annan profil, som om det i sig skulle göra mig lyckligare...

Det är en berättigad och bra fråga, men det finns ett lika bra och ärligt svar: Jag älskar förvisso betongen, jag vill helst bo i hyresrätt och jag njuter av myllret och mångfalden där jag bor nu. Men för min privata situation och inte minst min hälsas skull, just i denna stund och där jag befinner mig i livet just nu, så måste jag flytta. Inte företrädelsevis bort härifrån, snarare till det ställe där jag nu styr min kosa. Jag vill, eller nä - jag måste, nämligen komma närmare några av de människor som jag både vill och behöver ha i min vardag. Och då jag gett upp hoppet om att de vill flytta hit, så får jag flytta till dem. Berget och Mohammed, ni vet. ;-)

Så - nu fick jag det sagt också. Det här med blogg är ett bra sätt att avreagera sig på. Dags att sussa nu. Glad midsommar på er alla!

Inte helt oväntat...

...så åker ett av EM:s bästa lag mot ett av de medelmåttiga dito. Portugals glada bolltrollare fick gängspö av tyskarnas effektivitet. Trist för EM-publiken och för fotbollen. Men, som rubriken antyder, så var det inte helt oväntat. Portugal har svårt att prestera när det verkligen gäller nåt. Vi har sett det förr.

Alla dessa hycklare

Såg självklart matchen mot Ryssarna igår, liksom övriga Sverige. En jäkla skitmatch, rent ut sagt. Mikael Nilsson sämst på plan. Daniel Andersson sitt gamla tråkiga jag. Zlatan trött och därmed inte lika gudalik som tidigare. Det kändes väldigt mycket som matchen mot Ukraina innan EM. Eller som matchen mot Costa Rica i VM 90 Lite retro, på nåt sätt. Tråkigt, grått, lite Bergman-dystert.

Och som ett brev på posten så kommer de självutnämnda facit-profeterna till tals på tidningarnas löpsedlar och sportsidor: Henke är gammal och borde sluta. Lagerbäck borde gå och dränka sig, eller åtminstone avgå. Källström borde fått spela typ hela tiden. Och vem fan är Zlatan?

Det är för övrigt samma krönikörer, proffstyckare och fotbollsförståsigpåare som tidigare tackat gudarna för att Henke tackade ja till att spela sitt femtielfte mästerskap, hyllat kvalkungen Lagerbäck, lyft Daniel Andersson till skyarna för de två första matcherna i EM och tatuerat in "Kung Zlatan" på höger skulderblad.

Det är det här jag stör mig på med svensk nyhetsrapportering, oavsett det gäller sport eller politik: hyckleriet. Det blir på något sätt ett inofficiellt mästerskap i konsten att vända kappan efter vinden.

Jag menar inte att de har fel i det de skriver nu. Eller för den skull fel i det de skrev för ett par dagar sedan. Jag menar inte att de har rätt heller. Jag säger att de är hycklare. Och det står jag för.

Kattbesvär

Lilltösen därhemma, som lystrar till Martini (det är sant, hon kommer när jag ropar), mår inte bra. Hon är förvisso kelen, social och gosig (som vanligt) men är sedan några veckor inne i en dålig period; ja, jag tror inte att hon har varit i kattlådan mer än ett par gånger under den tiden. Hon har dock varit överallt annars i lägenheten och uträttat sina behov. Då jag snart ska flytta ägnas en panikartad stund varje kväll åt att leta eventuella nya gömställen.

Kontakt är tagen med veterinär, hoppas de kan hitta vad som är fel på lilla fröken. Annars är det nog inte så mycket att göra än att låta Martini slippa må dåligt längre. Aj... I samma stund som jag skriver detta får jag en klump i magen och en ledsen känsla i hela själen.

Shit. Hoppas veterinären kan hjälpa oss.

Isabel och Erik i maskopi?

Nu har det hänt igen. När jag var ombytt och klar och just skulle kliva på 09.52-tunnelbanan från Skäris i söndags ringde Isabel från Haga tennis och berättade den tragiska nyheten: den bana som jag och Erik "Snacka går ju" Sandberg skulle använda som spelplats för vår sedan länge efterlängtade tennisuppgörelsen var inte spelbar pga regnet på lördagkvällen. Suck...

Jag ringer Erik "Oj det var synd" Sandberg som återigen tar på sig uppdraget att fixa en ny tid. Nu i morse fick jag besked att han inte hade hunnit göra det, samt att han dessutom börjar känna sig krasslig.

Det sistnämnda är inte så mycket att orda om; är man klen så är man. Men jag börjar nästan undra om inte Isabel på Haga Tennis och Erik "En Riktig Tuffing" Sandberg är i maskopi med varandra... jag kanske kan be FRA scanna av deras mailboxar och telefoner, för att se om det funnits någon otillbörlig kontakt mellan dem båda...

Oh well... Jag får kolla med Magnus för att se om han är spelbar istället. För jag är förbaskat tennissugen!

Bäst när det gäller

Att vara bäst när det gäller, det är verkligen en konst som begåvats ett fåtal utvalda. Man ser det i blicken på dem; det är nu, när det är show/final/klimax, som de lever upp till sin fulla potential.

Zlatan är självklart en sådan person, inte minst en sådan här kväll. Fredrik Ljungberg likaså. De, och några till, var verkligen så jäkla bra ikväll. Grekland var dock en rejäl besvikelse. Tråkigare fotboll har tidigare endast skådats på Stockholms stadion och Behrn Arena i Örebro.

Äntligen match mot Erik...

...men det krävdes att jag bokade tid.

Japp, nu på söndag blir det av. Den episka matchen mot Erik "Hug me!" Sandberg kommer att spela på Haga tennis bana nr 8 nu på söndag kl 11.00. Min motståndare tog på sig ansvaret att boka tiden, men han "misslyckades" såklart. När jag väl tröttnat på diverse undanflykter, tog det mig ca 3,5 minut innan jag hade bokat två timmar på en grusbana nära Haga Forum i Solna.

Jag är så ***** laddad! ;-)

World of Warcraft är mer än ett dataspel

Jag har skrivit det förr på denna blogg, och jag gör det gärna igen: World of Warcraft kan förändra världen. Eller så har det kanske redan gjort det. Visst, jag inser att det bara är ett dataspel, som är programmerat av ett företag för att tjäna pengar. Jag är inte dummare än att jag fattar det. Men ändå, trots det...


Genom World of Warcraft (och liknande spel, även om WoW är i en klass för sig så här långt) så möts människor över gränserna, och tusentals vänskapsband knyts varje dygn. En 35-åring från Ryssland samarbetar med en 14-åring från Holland och en 25-åring från Finland för att lösa ett uppdrag (quest) i spelet, en engelsk tjej hjälper en rumänsk kille eller en trebarnsmor från Närke. Vid en s k "raid" (räd på svenska) samarbetar 10, 25 eller 40 spelare från hela Europa/Världen tillsammans i flera timmar för att döda extra tuffa s k "bossar" (extra svåra monster i spelet) där alla har en roll att spela och samarbetet är nyckeln. Listan på fördelarna detta medför kan göras lång.

Själv har jag fått flera goda vänner genom spelet, och då är jag ändå en förhållandevis medelmåtta som spelare både sett till framgång i spelet och tid jag lägger på att spela. Vissa av de nya bekantskaperna möter jag självklart bara online, men andra har jag också träffat IRL (In Real Life).

Senast nu igår var jag i Uppsala och hälsade på Markus och Jenny (eller Aztul och Ayo som de heter i spelet). Ett helmysigt gift par i 30-årsåldern, med två små barn. Väldigt normala, om ni frågar mig och vi ser på spelandet på samma sätt: ett sätt att koppla av. Jag (i form av min karaktär Tjolahopp) och Aztul träffades av en slump i området Feralas för drygt två år sedan och där vi sedermera hjälptes åt med att döda elaka jättar. Jag såg till att han fick en inbjudan till vårt gille (guild) Alliance af Sweden, han tog med sig frugan och på den vägen är det. Andra som jag träffat IRL är Belgarax och Zenedra (Fredrik och Ingela), Chappen och Irja (Magnus och Teres), Bolthur och Annapanna (Timmy och Anna) och ett gäng till. Min käre far (Justice) spelar också, liksom lillebror Belarix.

WoW är ett spel som ställer krav på att du måste kommunicera, antingen genom att chatta i spelet eller genom att prata i Skype, Teamspeak eller Ventrilo. Det kan i bästa fall göra underverk för språkutvecklingen. Ta min lillebror, t ex. Han har tidigare haft det lite småtufft i skolan, men får nu jättebra betyg i såväl engelska som andra ämnen. I fallet med just engelskan är det Wow och andra onlinespel som gjort att han tagit till sig språket som han inte annars hade fått möjlighet till.

Låter det krystat? Det är det inte. Självklart finns det finniga tonårsgrabbar som lägger ner alldeles för mycket tid på att sitta framför datorn och spela. Självklart finns det de som spelar för mycket, och där det kanske till och med går över till en form av missbruk. Men de flesta som spelar, och alla som jag mött när jag spelat, gör det som avkoppling. När andra påtar i trädgården, tittar på TV eller tränar agility med bordercollien, sitter vi några timmar då och då och förbättrar vår utrustning, farmar reputation och dingar våra avatarer. Och det är minst lika normalt som något annat. WoW är här för att stanna, och spelindustrin har väl, om jag hört rätt, nu också gått om filmdito sett till omsättning i kronor och ören.

Så det så.

Skön seger i Sollentuna

Efter en förvånansvärt välspelad match från bägge spelarna (ingen av oss hade spelat på ett tag)blev det till slut seger för Boom-Boom Bimpa med 6-4, 6-2, 6-3. Magnus var en tuff motståndare, och jag fick verkligen anstränga mig för att vinna.
Det lär bli fler möten, och det ser jag fram emot. Alltid kul med jämna matcher.

Enligt skvallersajten alltomtennis.se är Erik "Who´s your daddy" Sandberg nu så nervös att han inte vet om han törs gå till jobbet under nästa vecka. Matchen mellan oss är dock schemalagd till nästkommande söndag. Om han törs boka tid.

I´ll be ready.

Tennis, tennis, tennis...

Som ett led i förberedelserna inför den kommande episka matchen mot Erik "Spank me harder" Sandberg, som ännu inte blivit av, ska jag ikväll möta den hittills oprövade Thai-Magnus E i Sollentuna. Det lär bli en enkel match... ;-)

Återkommer med matchrapport.

Snabba ryck

Igår var jag inbjuden till den årliga vårmiddagen på mitt gamla jobb. Genom åren har dessa tillställningar varit väldigt intressanta, med alltifrån uppstartade kärleksrelationer till "party all night long"... Bayern Brass från Mjölby gjorde starkt intryck ett år, deras stämningshöjande approach pratas det om fortfarnade.

Denna gång var det dock lugnt såtillvida. Men ska jag vara helt ärlig kändes det lite konstigt att gå dit. Eller snarare så var det lite blandade känslor. För självklart kändes det väldigt bra att träffa gamla kollegor tillika kompisar och vänner; vi har ju ändå umgåtts väldigt nära i flera år och delat både glädje och sorg. Samtidigt kändes det nästan lite obekvämt. Inte från min sida, utan en känsla av att andra kände så. Riktat mot undertecknad.

Men visst, jag har ju bytt bransch osv så det kanske inte är så konstigt.

Stilla undran

Ibland kommer jag på mig själv med att rescensera andra (och det är jag knappast ensam om...) Ja - ni vet. Man börjar fundera på varför vissa människor är som de är, och varför de beter sig som de gör. Några exempel: Varför är hon kvar i det där usla förhållandet med den där tönten trots att hon mår dåligt av det? Varför kan X aldrig erkänna att han/honhar fel? Varför är det så svårt för Y att be om ursäkt? Osv.

Känner ni igen det? Lite så där halvt om halvt fördömande, allrahelst från läktarplats.

Lite klurigare är det om man börjar titta på sig själv med samma glasögon: Varför gör jag alltid så där? Varför kan jag inte släppa taget om den där relationen, som sedan länge är körd? Varför bokar jag upp mig på min enda lediga kväll den här veckan? Och framför allt - varför gör jag om det?

För en tid sedan fick jag tipset att prata med någon professionellt om just sådana frågor, under en period när det var lite väl mycket att hantera och tänka på. Det har jag inte ångrat en sekund. Shit vad bra det har varit, och med så enkla medel sen!

Tro mig, oavsett om du tror dig ha problem eller inte så borde du, dina närmaste, ja alla, nån gång i livet prata med en terapeut alt. gå i terapi.

Det bara är så.

Snodde en lista från Jenny

Nämn något som gjorde dig glad igår:
Micke och Susannas bröllop

Vad gjorde du kl 08 i morse?
Försökte somna om.

Vad gjorde du för 15 min sedan?
Dingade min shaman i World of Warcraft

Det sista du sa högt?
"Gonatt" (på Skype)

Det senaste någon sa till dig:
"Ses" (på skype)

Vad har du druckit idag?
Vatten, Pepsi Max, Apelsinjuice, Te och Mjölk

Vad var det senaste du åt?
Ben & Jerrys Chocolate Chip Cookie Dough-glass...

Vad var det senaste du köpte?
Aftonbladet

Vad är det för färg på din ytterdörr?
Grå

Vad är det för väder hos dig nu?
Härligt försommarväder, fast lite blåsigt

Godaste glassmaken?
Se ovan. Magnum är också fint.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Jajamen.

Sover du tungt?
Nja... Lite då och då. Sova tungt = sköööönt =)

Drömmer du mardrömmar?
Inte mardrömmar, bara jäkligt knepiga drömmar...

Trivs du med ditt jobb?
Väldigt mycket!

Favoritklädsel?
Shorts och T-shirt

Favoritlåt/mix just nu?
Båtlåt (i min och Lindas tappning)

Vad ser du om du tittar till höger?
En sovande katt på mitt skrivbord.

Vad gör dig glad just nu?
Mina katter.

Vad ska du göra härnäst?
Sova...

Höger el vänsterhänt?
Höger

Humör just nu?
Avslappnad och lugn.

Favoritgodis?
Choklad.

Kläder just nu?
Shorts och t-shirt

Sommarplaner?
Visby och flytt till Solna

Hur många kuddar sover du med?
Minst 2.

Spelar du ngt instrument?
Har spelat fiol och piano. Försöker lära mig gitarr.

Morgon eller nattmänniska?
Kvälls- och nattmänniska, helt klart.

Vad är viktigast för dig?
Hälsa, både min egen och mina nära och kära.

Är du kittlig?
Väldigt...

Snarkar du?
Väldigt...

Stjärntecken?
Fisk

Äckligaste insekten?
Gillar inte kackerlackor.

Stökigt eller städat?
Lagom.

Vad längtar du mest efter just nu?
Att få lägga mig i sängen och somna...

Riktigt stort...

...var det att få vara en del av Micke och Susannas bröllopsdag idag. Både som inbjuden gäst och som "surprise wedding singer". Min duettpartner Linda var dessutom så jäkla bra som bara hon kan vara när det gäller sång, trots att hon knappt kunde prata vare sig innan eller efter, och visade återigen att hon är ett riktigt proffs. Hoppas hon inser det själv, bara... =)

Det var ett lagom stort bröllop, med ca 45 gäster, och kyrkan som bröllopet ägde rum i var både vacker och väldigt skön att sjunga i. Som vanligt var brudparet de vackraste i hela världen just i den stund då de lovar varandra trohet och allt annat högtidligt... Den efterföljande middagen var också riktigt trevlig, med många och långa tal (inklusive mitt eget) och en hel del skratt.

Nu är det dock dags att sova. Har ingen lust att utmana ödet på något sätt. Det är viktigt att jag är fit for fajt på måndag morgon, då några intensiva jobbdagar väntar.

Mår något bättre...

...och förhoppningsvis är det tillräckligt för att kunna sjunga på bröllopet idag. Nåt festande lär det dock inte bli, tänker inte utmana ödet. Lindas röst var också något bättre igår kväll, hoppas den trenden har hållt i sig...

Håll nu tummarna för att dagens föreställning blir en värdig sådan, med så lite hostande och kraxande som möjligt.

Är på väg...

... hem, då jag inte känner mig kry. Förhoppningsvis är det "bara" allergin som jäklas, men den febriga känsla jag just nu har bäddar väl för att det är nåt annat som kroppen brottas med just nu.

För tillfället längtar jag bara efter en enda sak: att få krypa ner i sängen. Hoppas nån av katterna är på myshumör...

Oops...

Ni har väl alla sett (m)-annonserna som prytt tunnelbanan osv? Det är faktiskt rätt snygga annonser, även om jag är tveksam till om de verkligen funkar då det är ganska magstarka påståenden som vissa av dem smyckas med.

Konceptet är "nya" och "gamla" där de med enkel grafik försöker illustrera för den som ännu inte fattat det att med alliansen vid styret så har i stort sett allt blivit bättre. Sjukvården, skolan, jobben - ja allt.

Även om jag som sagt kan gilla bildspråket, så hade lite mer självkritik varit på sin plats. Det blir lite smått patetiskt att försöka förklara för t ex Skärholmsborna (som jag möter dagligen) att det är bättre med mindre pengar till skolan, högre SL-avgifter, nedlagd närakut osv. Tvångsförsäljningen av lägenheter mot folks vilja är också en personlig favorit i det stora "valfrihets"-hyckleriet.

Jag såg att (s) gått ut med en motkampanj, vilket jag tror är bra även om jag saknade en klockren vinkel, nämligen en "före" och "efter" där det som framförallt (m) gick ut med innan valet ställs mot det de säger och gör nu.

Ta jobbgarantin i Stockholm t ex:

Innan valet
"Den som söker socialbidrag på grund av arbetslöshet ska erbjudas jobb inom fem dagar"

Efter valet
"Oops... det går ju inte att lova nåt sånt, det förstår ju vem som helst."

Eller gräddfiler i vården
Innan valet
"Vi ska inte sälja några akutsjukhus, vi vill inte ha gräddfiler i vården"

Efter valet
"Men va fan... Det är väl inget farligt med lite försäkringsfinansierad vård, eller hur?"

Bostadspolitiken
Innan valet
"Vi värnar allmännyttan"

Efter valet
"Första, andra, tredje, SÅLD!"

Sjukvården igen
Innan valet
"Vi vill satsa på sjukvården"

Efter valet
"Tillägg: för dem som har pengar. Låt tusen läkarmottagningar på Östermalm och i Vasastan blomma"

Valfriheten
Innan valet
"Vi älskar valfrihet"

Efter valet
"Tillägg: om ni väljer det vi vill att ni ska välja. Annars blir det ju fel, liksom"

Typ.

Bröllopsförberedelser

På lördag är det dags för bröllop, då en av mina bästa vänner hemifrån Närke ska gifta sig. Det blir lite speciellt, då jag både ska sjunga på bröllopet samt hålla tal vid den efterföljande festen.

Sången jag och min vän Linda ska sjunga är Robban Brobergs smått geniala "Båtlåt". Innan vi valde den pratade vi såväl om Anders Edenroths "Ett liv för mig" som den klassiska "How do you keep the music playing" av Michael Legrand. Men till slut blev det en enkel men vacker sång i form av Båtlåt, som ju faktiskt har en vacker text. För tillfället är dock Linda väldigt sjuk i influensa så vi får se om hinner reka sig. Annars blir det väl solosång för undertecknad... *yikes*

...och så lite schlager

Mitt i all basket fanns det lite tid till privat socialt liv också; och kosan bar därför på lördagkvällen till Ekerö där fd kollegan M bor. Det var riktigt trevligt, trots min mediokra insats i Guitar Hero, och jag åkte därifrån med ett glatt sinne.

Eurovision Song Contest var också det ett kul inslag, men det var mer "skratta åt de fjantiga programledarna" och "titta vilka fåniga och flåsiga tyska bikinibrudar" än "åh vilken bra låt, den ska vi rösta på".

Några höjdpunkter fanns dock:

Frankrikes bidrag. Respekt, m8!
Norges bidrag: Trots trista verser så var övergång till refräng och sen själva refrängen bland det skönaste jag hört på länge.
Armeniens bidrag: Kul att se nån med åtminstone lite scennärvaro.
Turkiets bidrag: Nån som vet vart man kan köpa skivan?
Björn Gustafsson: Coolast i norra Europa. Så jäkla bra. Och så jäkla fel.

Vad gäller Sveriges insats så gillar jag låten. Jag gillar t o m Charlotte. Men hon såg trött och sliten ut, och var sminkad som en skyltdocka. Sorry - det funkar inte. Inte nu, inte nästa år, inte nånsin.

Basket hela helgen

Den gångna helgen var vikt åt basket av olika slag. På fredagen var det sekretariatsuppdrag i Gubbängshallen som jag hade lovat bort mig till. Trevligt men lite småtråkigt en fredagkväll. Carin Jämtin var hallchef, och det är alltid trevligt att träffa henne och familjen.

Lördag = workshop med ett gäng domare i Sthlms basketdistriktsförbund. Det var ett riktigt bra möte, och det säger jag inte bara för att jag höll i det utan för att det faktiskt var riktigt bra. Nu återstår "bara" att komma i mål med de saker som vi pratade om... =)

Söndag = basketcup i Farsta. Krånglade som f-n för att komma dit i tid på morgonen, och så visar det sig att jag egentligen inte behövs. Det viktiga speakeruppdraget på finaldagen, som ju var anledningen till att jag tvingade upp mig själv ur den sköna sängen kl 07 en söndagmorgon, var inget speakeruppdrag. Istället skulle jag agera mänsklig megafon vid lagpresentation och prisutdelning. Detta gjorde jag sedan resten av dagen, fram tills någon förbarmade sig över mig och körde hem mig till katterna i Skäris igen framåt kvällen.

Cupen var jättetrevlig, och jag träffade flera goda basketvänner, inklusive några nya bekantskaper från Övertorneå respektive Lettland, men det var ändå helt klart en felprioritering. Kanske t o m årets dito. Ska jag befinna mig en hel solig söndag i en sporthall vill jag åtminstone göra nytta. Döma några matcher, coacha eller kanske spela själv. Lagpresentations- och prisutdelningsmegafon kan någon annan få vara nästa år.

Jobbar sent

Visst skrev jag att jag stormtrivs på nya jobbet? Det gör jag iaf. Även om det ikväll blir till att vara kvar sent, så är det smällar man får ta. Katterna klarar sig så bra själva hemma... =)

Idag skiner solen...

...men det gjorde den inte i fredags. Isabel på Haga Tennis kom med beskedet vid lunch att det inte gick att spela på den bana nr 7 som jag hade bokat för matchen mot Erik "Den var på linjen!" Sandberg. Så nu blir det till att ta nya tag, förhoppningsvis redan denna vecka.

Svar från Erik

Fick detta via sms från Erik "McEnroe-wannabe" Sandberg:
"He he. Ja du kan ju tyvärr ljuga hur mycket du vill. Vi har yttrandefrihet... Men jag gissar att du ligger lågt på bloggen imorgon. "

Stora ord från en liten man. Inget svar på om han antar utmaningen dock.

Årets första tennismatch

Om vädret tillåter kommer kvällen att ägnas åt att krossa min gode vän Erik "jag är bäst ingen protest" Sandberg i tennis. Jag och Erik har mötts i snitt några gånger per år i drygt ett decennium nu, och våra matcher brukar kunna utvecklas till drabbningar av episk karaktär.

Jag lovar att återkomma med matchreferat och en fullständigt objektiv matchanalys efter matchen. Jag utmanar Erik "Vadå tur? Jag siktade på nätkanten!" Sandberg att göra samma sak, så lovar jag att oredigerat publicera hans alster här på bloggen. Om han törs...

Shit vad svårt det är...

...att hinna blogga. Eller att komma ihåg att blogga. Under de två dryga månader som gått sen sist har jag tänkt blogga om:

- att jag stormtrivs på mitt nya jobb!
- att jag köpt lägenhet och flyttar i Solna!
- att jag därmed tar en paus från en mer aktiv roll i politiken
- att Hammarby spelar tråkfotboll och att Rami Shaaban verkar vara överskattad
- att Hammarby spelar fantastisk gladfotboll och att Rami Shaaban är kung!
- att det är kul att SVT visat basket på TV, men att det är tråkigt att trist och destruktivt coachbeteende belönas med dubbla SM-guld
- att Per Schlingmann (m) verkar ha en direktingång till Aftonbladets debattsida
- att jag suckar trött när SSU-Stockholm verkar tro att "från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är parollen som kommer att få folk att gå i första maj-tåget
- att "110 års facklig kamp går vidare" är lika trist och intetsägande som ovanstående på en första maj-affisch
- att Thomas Östros första maj-tal var riktigt bra, och att det jag hörde av Carin Jämtins tal också var bra
- att jag fullkomligt äger i NBA2K8 på Playstation 3. Fråga bara Magnus, Amme, Mihailo, Ben, Uno, Ilija, Tedde och Samuel! (Muahahaha!)
- att World of Warcraft är ett rackarns bra sätt att varva ner när man är stressad
- att Carlos Rojas är en av de intelligentaste människor jag träffat
- att jag inte är förvånad över bytet av finansborgarråd i stockholm
- att jag stormtrivs på mitt nya jobb! (version 2)

och säkert en del annat.

Tror dock inte att jag kommer att hinna skriva ikapp med allt detta. Så det får bli till att börja på ny bloggkula. Igen.

Den här gången gick det bättre

Flög med samma miniplan igår igen. 2 ggr t o m. Denna gång utan nån vidare värst turbulens. Skönt... =)

Tur att man är stresstålig.

Idag var jag i världsmetropolen Oskarshamn i tjänsten. Det var ett fantastiskt bra och intressant besök på alla sätt och vis. Värre var det med resan dit.

För att ta sig till Oskarshamn en fredag morgon är det nämligen bäst och snabbast att flyga från Arlanda. För mig som bor i Skäris innebar det att jag gick upp 05.45 för att via taxi vara på Arlanda i hyfsad tid innan avgång. Väl där får vi fyra (4) resenärer som ska till Oskarshamn veta att vi blir försenade då "vår" besättning är på ett plan som ännu inte landat. Där går en halvtimme.

Väl på planet (som var lika stort som en normalstor SUV) blir vi fast en halvtimme till då planet inte var tankat. All heder åt kaptenen, som trots att vi hörde all konversation som han hade med servicegänget via komradio några meter framför oss, bakom ett draperi (han var inte imponerad...) ansträngde sig och ropade ut via högtalarsystemet till oss resenärer om varför vi stod stilla. (på engelska t o m!)

Så långt är vi dock bara en timme försenade, och sånt händer alla nån gång och är inget att skriva på bloggen om. När planet väl lyfter börjar dock det riktigt roliga. För er som inte varit resenärer på ett plan av storlek extra-Small kan jag säga att det är bäst om ni låter bli.

Morgonens resa är nog nämligen det värsta jag gjort i hela mitt liv. Inklusive blindtarmsoperationen 1990 och allergichocken 2001 med efterföljande ambulansfärd.

I ett sådant mini-plan blir nämligen minsta vindpust till en stor svängning, minsta vibration förstärks tiofalt och dito luftgrop blir till ett fritt fall som skulle göra Gröna lunds kreatörer avundsjuka. Om du dessutom passar på att flyga när det är halv storm ute: Yeehaa!!!

Det var 40 minuter berg-och-dal-bana där det enda hoppet jag hade var att piloterna nog inte hade någon dödslängtan och att jag kunde lita på dem.

Som grande finale fick vi en landning med studs som fick mig att slå huvudet i taket, de små kartongerna med frukost att fara runt i planet som löv för vinden och piloten att erkänna att "oj, det blev en lite hård landning där".

"Aldrig mer!" lovade jag den roade taxichauffören på väg från O-hamns flygplats.

Åtta timmar senare sitter jag dock på samma plan, med samma besättning, på väg tillbaka till Arlanda...

Domarjävel!

Jag har varit basketdomare i rätt många år nu, tror jag dömde min första match för drygt 15 år sedan. Först dömde jag för att jag ville hjälpa min förening, sen för att jag var trött på att alltid ha samma domare vid alla matcher jag själv spelade. (jag vet - logiken i det sistnämnda är inte helt klockren... jag skulle ju knappast få döma mitt eget lag, men ändå...)

Men det var först 2000, då Richard S och jag åkte till Norrköping för att gå en steg 2 kurs för domare, som jag fastnade för det på allvar. Stort tack till McDonalds-Mats! =)

Iaf, sedermera flyttade jag till Stockholm och då blev det rätt mycket dömande de nästkommande åren. Ibland hela 10 matcher på en helg. För en nyinflyttad lantis var det ett utmärkt sätt att lära känna både basketfolk och Stockholms hallar, för att inte tala om att lära sig hitta via tunnelbanenätet.

Visst, jag älskade att spela basket. Verkligen! Och absolut - att coacha småglin är bland det mest givande som finns. Men att döma en bra och spännande match, där jag och min kollega tillsammans ser till att regelboken följs utan att för den skull bli huvudpersoner... Alltså, den känslan är jäkligt cool... =) Det är det man, iaf jag, vill uppnå när man drar på sig den grå domartröjan och visselpipan.

Men, det finns en rejäl downside med att vara domare, inte minst i en sport som basket med så många detaljregler och där domarnas bedömning hela tiden står i centrum. Jag menar självklart skället och skitsnacket. Det finns, som i så många andra sammanhang, väldigt många som anser sig själva vara världsmästare/experter och som utan att tveka framför att regelboken borde vara skriven annorlunda, allra helst till favoritlagets favör. Gärna högt och tydligt, kryddat med färgstarka ord.

Om man har varit med ett tag så blir man rätt härdad, och lär sig hantera coacher och spelare som beter sig illa samt att ignorera publik (inklusive föräldrar) som gör dito. Tyvärr är det alltför många unga, nya domare som hamnar i kläm och som slutar att döma alltför tidigt, ofta efter bara några enstaka matcher. Det gör att vi i basketen, som är Stockholms största inomhusidrott bland ungdomar (nästan dubbelt så många som innebandyn, t ex), dras med rejäl domarbrist.

Det gör det självklart svårare att ställa höga kvalitetskrav på de som dömer, då de ändå måste döma x antal matcher/helg för att skutan ska hållas flytande. Detta gör coacher och föreningar ännu mer frustrerade, med ännu mer av dåligt beteende som följd. Och så är vi inne i en negativ spiral som är jäkligt destruktiv. Lösningen är inte enkel, men absolut nåbar. Första steget är att vuxna människor, oavsett om de är föräldrar eller coacher, beter sig schysst, så kan vi improvisera därifrån.

Jag gör världens godaste kladdkaka...

...och den har jag nyss bjudit på, till mina snart f d arbetskamraters stora glädje. De såg glada ut, iaf. =)

På väg mot nytt jobb...

Idag gör jag min sista arbetsdag på min nuvarande arbetsplats, där jag varit anställd de senaste åtta åren och första gången jobbade på för hela tio år sedan. Samtidigt som jag är jäkligt peppad inför det jobb dit jag har blivit headhuntad, är det med blandade känslor jag lämnar.

Det lär bli en väldigt speciell dag...

Vänta nu...

...är det någon som kan förklara för mig hur i helsike Christer Sjögren gick vidare i lördags? Nog för att det var en av de sämsta deltävlingarna någonsin, och nog för att kvällens enda behållning var Sussi Tapper´s anti-närvaro på scen, men ändå? Karln var ju för f-n urusel! För att inte tala om låten, som (om jag ska vara snäll) kändes väldigt mycket Tyskland anno 1981.

Och så har jag träffat Bosse Bildoktorn...

Idag på morgonen hade jag förmånen att träffa Bosse Bildoktorn i en soffa. Han var rackarns trevlig, och verkade ha stenkoll på allt vad bilar hette. Men det visste ni säkert redan. =)

Att leva med katter är inte alltid enkelt...

I oktober förra året förbarmade jag mig över två katter, som en god vän inte hade möjlighet att ta hand om längre. Beslutet var enkelt, jag hade under en tid funderat på att skaffa katter men inte gjort något åt det. Istället hade jag ett evighetsprojekt i form av ett tomt akvarium i vardagsrummet som heller aldrig kommit igång. (nån som ser ett mönster? ;-)

Iaf, när min vän ringde fattade jag beslutet snabbt. Självklart skulle de bägge kattdamerna Martini och Garbo (formerly known as Smulan) bo hos mig!

Det är ett beslut jag inte ångrar en sekund - även om det är rätt bökigt från stund till annan.

Främsta fördelen med ha katter hemma är helt klart den drastiskt höjda mysfaktorn. Bor man som jag gör själv på 68 m2 är det lätt att det blir lite tomt... det blir det aldrig med katter. Tvärtom! Allra mysigast var det när jag låg influensasjuk i november med över 39 graders feber. Då var katterna aldrig längre än en meter ifrån mig, oftast låg de på mig och använde min feberheta kropp som element... ;-)

Sen är det överhuvudtaget mysigt med katter; den vida omtalade integriteten och egna viljan gör ju att de klår andra husdjur på de flesta fronter.

Till det bökiga hör dock att denna egna vilja kan ta sig absurda uttryck. T ex så är det något som från och till stör den annars så väna kattfröken Martini. Då blir hon synbart tjurig, kloar lite på en möbel eller två och går om det vill sig riktigt illa ut i hallen och använder hallgolvet som kattlåda.

Det händer inte ofta - men tillräckligt ofta för att det ska vara lite småtrist. Om det är någon som har tips på hur man kommer till rätta med dylikt beteende får gärna bidra...

Behöver hjälp...

Undertecknad kommer inom kort att inhandla ny dator till hemmet, främst för att kunna spela spel med hyfsat bra grafik. Den som har något bra tips får gärna lämna en kommentar här.

MMORPG is da shit! ;-)

Ovanstående rubrik hittade jag på ett forum om World of Warcraft, och tyckte att den förtjänade en plats på min blogg. MMORPG står för Massive MultiPlayer Online Role Playing Game. Och ja - jag är en MMORPG-are. Jag spelar t ex World of Warcraft (WoW) sedan starten för drygt tre år sedan, även om det är väldigt sporadiskt numera. Det har självklart inneburit väldigt mycket tid framför datorn, säkert flera hundra timmar eller nåt sånt, men också en hel del sociala kontakter, inklusive ett tiotal nya, nära kompisar runt om främst i Sverige men också utomlands. Enda nackdelen är väl att skillnaden mellan hardcore-spelarna (som helst skulle spela 24-7) och oss casual-players är väldigt stor - och blir större.

Förutom WoW spelar jag Lord of the Rings Online (LOTRO) och det är ett annorlunda men jäkligt trevligt spel. Där tillhör jag ett gäng sköna vuxna lirare i ett s k kinship döpt till DFFB (De Fria Folkens Brödraskap) som jag verkligen lärt mig uppskatta, trots Mixzi´s kassa humor... ;-)

Kravlöst och trivsamt - och jäkligt kul avkoppling från 4IRL.

Jag tror online-spel KAN vara en dålig idé om du försakar ditt vanliga liv (s k IRL) i din iver att raida och få epic items. Men online-spel är också, för de allra flesta, ett jäkla schysst sätt att fördriva lite tid, slappna av, umgås med nya och gamla vänner och (vilket har varit fallet med min 15 år yngre lillebror) lära sig bättre engelska både i tal och skrift.

Den som tycker annorlunda kan logga in som Horde på WoW-servern Zenedar så ses vi utanför Gadgetzan... =)

Roy Andersson är en klåpare

Alltså allvarligt... Undertecknad är innerst inne en ganska stillsam och vänlig person, och kan ha fördragsamhet med det mesta även om jag inte alltid håller med eller tycker att det är bra. Så också inom kulturlivet. Jag går t ex gärna på teater, ser gärna både bred och smal film på bio, skrattar hjärtligt åt halvdåliga stå-uppkomiker som skämtar om sitt taskiga samliv och lyssnar på krystade rim på deltävlingar till Poesi-SM. Och ja - jag tycker att det är ok att det gemensamma finns med och stöttar så att fler än de som har råd både kan utöva kultur och nyttja kulturutbudet.

Typ.

Det finns dock en företeelse i det svenska kulturlivet som retar mig så till den milda grad att jag nästan vill bita mig själv i foten och äta kallt rotmos med gammal gurkmajonnäs och surströmming. Vi kan kalla det för "Roy-fjäsket".

Roy "mitt ego är större än Globen" Andersson vann igår typ sjuttio guldbaggar. Igen. Förra gången (2001) var det för en film som ingen ville se, som hade kostat miljontals kronor av skattebetalarnas pengar men som fick helt sjuka hyllningar av en samlad kritikerkår. Allt enligt "kejsarens nya kläder"-modellen där ingen kanske riktigt förstår storheten men ändå inte vågar skriva något annorlunda än hyllningar för att undvika att "avslöjas" som imbecillt slödder vid nästa gathering på KB. Samma sak i år.

Roy "det är inte oförtjänt" Andersson. Roy "utan Filminstitutets stöd skulle jag jobba på H&M" Andersson. Roy "är du inte med mig är du mot mig" Andersson. Roy "Din mamma!" Andersson.

Fram till 2001 var det med stort intresse jag följde vilka som vann dessa gyllene baggar. Det kan jag fortfarande göra, även om det är med viss cynism.

I år kollade jag inte alls då jag visste på förhand att Roy skulle sopa mattan med alla filmer, oavsett hur bra de är eller hur mycket publik de lockat. Inte för att han eller hans filmer är bra på något sätt, utan därför att han har ett fast grepp om kulorna på sitt entoura... jag menar på den samlade finkulturella kritikerkåren, inklusive Guldbagge-juryn.

Fy fan.

Oj då...

Det är över ett år sedan jag bloggade sist... hade faktiskt glömt att denna blogg låg aktiv och ute på nätet. Å andra sidan - med det som track record blir jag nog den bloggare med störst procentuell förbättring här framöver... ;-)