Mandat för förändring

En av de coolaste händelserna på mycket länge är självklart Barack Obamas jordskredsseger mot Good Ol´John McCain härom natten. Jäklar vilket bra segertal... Och vilken härlig känga åt de som inte vill att alla ska vara delaktiga i det amerikanska samhället.

Demokraternas valframgångar stannade inte vid presidentposten, man tog ytterligare platser i senaten, sopade hem kongressvalet och vann ett antal nya guvernörsposter. Grand slam, med andra ord.

So far so good. Om det inte vore för hur valresultatet tolkas. Det räcker inte med att vinna val, nämligen. Du måste också vinna tolkningen av vinsten.

"Han har inget mandat att göra några större förändringar" sa en politisk analytiker i CNN när Obamas seger stod klar. "Detta är inte ett ideologiskt val" fyllde nästa i, förvisso med republikansk signatur, "väljarna vill inte ha mer välfärdssamhälle, de är inte socialister".

Även i vissa svenska analyser har detta synsätt framförts.

Å fan. Så efter åtta års Bush-styre av det Stora Landet i Väst, och en jordskredsseger för folkets kandidat där löften om sjukvård för alla, mindre elitstyre och mer folkstyre vann väljarnas förtroende så är detta inte ett mandat att göra några förändringar?

Vänta nu... har jag inte hört detta förut? Jo just ja. Det är exakt samma argument som användes när (s) valde ny partiledare. "Mona har inget mandat att bestämma något alls" var domen från ledarsidor och även en del röster inom (s).

Med andra ord: efter över 100 år av manligt ledarskap inom (s) blev det äntligen en kvinna vid rodret. Men hon har inget mandat att bestämma något.

Skitsnack, säger jag. Utan att göra några andra liknelser mellan Mona och Obama är det väl just det de har. Mandat för förändring, alltså.

Mycket att berätta...

Bloggtystnaden är total från JLH a k a Bimpa-bloggen. Vadan detta? Höstdepp? Sista-minuten-charter? World of Warcraft-maraton?

Nej - svaret är enkelt. Jag har gjort en jäkla massa saker som jag skulle kunna berätta om, men då jag producerat en hel del textmaterial i mitt arbete har jag inte haft någon lust/ork att fortsätta skrivandet när jag kommer hem.

Men i skrivande stund känner jag hur lusten kommer tillbaka, hur det börjar klia i provokations-fingrarna.

Återkom om någon dag eller två så får ni se... ;-)

Härlig helg tack vare vännerna!

Efter en känslomässigt väldigt speciell vecka, har jag tack vare mina vänner fått åtnjuta en helt fantastiskt bra helg. Och då är den inte färdig än... ;-)

Det började i fredags när jag hälsade på bästa kollegan Jess och hennes familj i deras radhusidyll i Nacka. Jess man Jörgen är en fena i köket, och bjöd på fantastiskt god mat... Det var en toppenkväll!

Det fortsatte igår med middag hemma hos Magnus (känd från bloggen) och hans sambo Gai. Det bjöds på hemmalagad sushi (där jag fick äta California rolls) och dito thaimat... Maten var superb på alla sätt, och stämningen var god. Lägg på det lite guitar hero och drinkar i megaformat... Ja - som ni förstår var det en höjdarkväll här också.

Men helgen är inte slut än! Nu ska jag först iväg och fira Hasse som fyllde år igår. Sen bär det väg mot nya äventyr... ;-)

Det är nästan så att man får nypa sig i armen. En sak är klar: jag är jäkligt lyckligt lottad!

Martini finns inte mer

Idag vid 18.40-snåret somnade min älskade Martini in på Södra Djursjukhuset. Det gick helt enkelt inte längre, och även om beslutet att ta bort henne var rätt så var detta, utan tvekan, det svåraste beslut jag någonsin varit tvungen att fatta. Fy fan... Hörde förresten nyss på radion att det inte är manligt att gråta - allra minst inför andra. Är det så är jag nog knappast manlig. Har aldrig gråtit så här mycket, och det var fan i mig skönt att få göra det.

Återigen klev Kenneth (och sedermera också hans Klara) fram som hjältar, som hjälpte till med skjuts, axel att gråta mot, sopp-middag och trevligt sällskap. Ni anar inte vad det betyder...

Ny utmaning: The VGT Omnivore’s Hundred

Via Letti fick jag en något udda utmaning, som jag självklart inte bangar för. Ser fram emot respons från Anna-Karin, Jenny och Ullis som jag skickar vidare den till.

Utmaningen är enkel: av de hundra maträtter som listas nedan ska man fetstila de man har testat och stryka under (jag kursiverade) de rätter som man aldrig kommer att testa. I mitt fall blev det något fler kursiverade, då jag är allergisk mot fisk och skaldjur... =(

Instructions:
Here’s a chance for a little interactivity for all the bloggers out there. Below is a list of 100 things that I think every good omnivore should have tried at least once in their life. The list includes fine food, strange food, everyday food and even some pretty bad food - but a good omnivore should really try it all. Don’t worry if you haven’t, mind you; neither have I, though I’ll be sure to work on it. Don’t worry if you don’t recognise everything in the hundred, either; Wikipedia has the answers.



Here’s what I want you to do:

1) Copy this list into your blog or journal, including these instructions.

2) Bold all the items you’ve eaten.

3) Cross out any items that you would never consider eating.

4) Optional extra: Post a comment at http://www.verygoodtaste.co.uk/ linking to your results.



The VGT Omnivore’s Hundred:

1. Venison (rådjur)

2. Nettle tea (nässelte)

3. Huevos rancheros (ägg på mesikanskt ranchsätt?)

4. Steak tartare (råbiff)

5. Crocodile (krokodil)

6. Black pudding (blodpudding)

7. Cheese fondue (ostfondue)

8. Carp (karp)

9. Borscht (östeuropeisk rödbetssoppa)

10. Baba ghanoush (aubergineröra)

11. Calamari (bläckfisk)

12. Pho (vietnamesisk nudel- och biffsoppa)

13. PB&J sandwich (smörgås med jordnörssmör och sylt)

14. Aloo gobi (indisk potatisrätt som är gul till färgen)

15. Hot dog from a street cart (varmkorv från ett gatukök)

16. Epoisses (en specifik fransk ost)

17. Black truffle (svart tryffel)

18. Fruit wine made from something other than grapes (fruktvin gjort på något annat än druvor)

19. Steamed pork buns (en sorts dim sum, ungefär kinesisk kroppkaka)

20. Pistachio ice cream (pistagenötsglass)

21. Heirloom tomatoes (botaniska tomater?)

22. Fresh wild berries (vilda färska bär)

23. Foie gras (gåslever)

24. Rice and beans (ris och bönor)

25. Brawn, or head cheese (aladåb)

26. Raw Scotch Bonnet pepper (en tokstark peppar)

27. Dulce de leche (kokad kondenserad mjölk)

28. Oysters (ostron)

29. Baklava (turkiskt bakverk)

30. Bagna cauda (italiensk sås med sardeller)

31. Wasabi peas (wasabiärtor)

32. Clam chowder in a sourdough bowl (musselsoppa i en skål av surdegsbröd)

33. Salted lassi (indisk yougurt- och vattendrink med kryddor)

34. Sauerkraut (surkål)

35. Root beer float (en variation på glass i läsk)

36. Cognac with a fat cigar

37. Clotted cream tea (något form av smör som serveras till te?)

38. Vodka jelly/Jell-O (gelé med sprit)

39. Gumbo (amerikansk gryta med en redd buljong som grund)

40. Oxtail (oxsvans)

41. Curried goat (brittisk getgryta)

42. Whole insects (hela insekter)

43. Phaal (en indisk curry)

44. Goat’s milk (getmjölk)

45. Malt whisky from a bottle worth £60/$120 or more (whisky som kostar mer än 800 kronor)

46. Fugu (japansk blåsfisk som är dödlig om ej rätt tillagad)

47. Chicken tikka masala (indisk kycklingrätt)

48. Eel (ål)

49. Krispy Kreme original glazed doughnut (en donut från ett särskilt företag gjort på ett särskilt sätt)

50. Sea urchin (sjöborre)

51. Prickly pear (en sorts kaktus)

52. Umeboshi (inlagt japanskt plommon)

53. Abalone (havsöra)

54. Paneer (en ost)

55. McDonald’s Big Mac Meal

56. Spaetzle (tysk pasta;)

57. Dirty gin martini (olivspad istället för vermouth i drinken)

58. Beer above 8% ABV (öl som är starkare än 8 volym%)

59. Poutine (kanadensisk rätt med pommes frites, ost och brunsås)

60. Carob chips (carob betyder johannesbrödsträd)

61. S’mores (knäckebröd, choklad, marshmallow)

62. Sweetbreads (bräss)

63. Kaolin (en särskild sorts lera, ja lera)

64. Currywurst (en tysk korv med ketchup och kryddor)

65. Durian (en frukt)

66. Frogs’ legs (grodlår)

67. Beignets, churros, elephant ears or funnel cake (donut, friterad åttastjärnig degkorv, langos, struva)

68. Haggis (mat kokad i fårmage. brittisk såklart)

69. Fried plantain (stekt kokbanan, alltså osöt banan)

70. Chitterlings, or andouillette (rektum och tarm från gris, som jag förstått det)

71. Gazpacho (kall grönsakssoppa)

72. Caviar and blini (kaviar och blini)

73. Louche absinthe (absint med vatten och socker)

74. Gjetost, or brunost (mesost)

75. Roadkill (överkört djur)

76. Baijiu (kinesisk sprit gjort på durra med en alkoholhalt på 40-60 %)

77. Hostess Fruit Pie (fruktpaj av märket Hostess)

78. Snail (snigel)

79. Lapsang souchong (rökt svart te)

80. Bellini (drink med mousserande vin och persikopuré)

81. Tom yum (en thailändsk soppa)

82. Eggs Benedict (engelsk muffin, ägg, hollandaisesås m.m.)

83. Pocky (choklad på kexpinne)

84. Tasting menu at a three-Michelin-star restaurant. (har ätit på en restuaring med tre stjärnor i Michelin Guide)

85. Kobe beef (ett särskilt japanskt kött)

86. Hare (hare)

87. Goulash (ungersk gryta)

88. Flowers (blommor)

89. Horse (häst)

90. Criollo chocolate (choklad gjord på den "finaste" chokladbönan criollo)

91. Spam (pressat konserverat kött)

92. Soft shell crab (mjukskalig krabba)

93. Rose harissa (nordafrikansk tomatsås med rosor)

94. Catfish (malfisk)

95. Mole poblano (mexikansk sås med massor av roliga kryddor)

96. Bagel and lox (bagel med gravad lax)

97. Lobster Thermidor (krabba med särskild fyllning)9

8. Polenta (majsmjöl)

99. Jamaican Blue Mountain coffee (kaffe odlat i Blue Moutain på Jamaica)

100. Snake (orm)

Debatten fortsätter...

Diskussionen fortsätter kring den "bomb" jag släppte i måndags kväll. Nu har också Johan Sjölander både kommenterat och bloggat om det. Liksom min vän Ullis.

Jag är helt tagen av nivån på engagemanget från dessa och andra, även om jag visste att det är en fråga som engagerat och fortfarande engagerar.

Så med all respekt för det som framförallt Ullis skriver om att bli marginaliserad, så står det faktiskt inte i motsats till det jag har framfört.

Jag menar t ex att den, i mina ögon, fejkade indelningen aka sorteringen aka etiketteringen av höger- och vänstersossar som jag pekar på hämmar en frisk och nödvändig intern-debatt inom (s). Och har så gjort under flera år.

Det är egentligen rätt grundläggande gruppsykologi: Alla vill ha en tillhörighet. Och för vissa är det nödvändigt att definiera både sig själv och andra lite extra mycket. Vi och dom, liksom.

Problemet är bara att om jag sorteras in i facket "högerspöke" kan de som definierat sig själva som "vänstersossar" avfärda mig och det jag säger utan att behöva lägga kraft på att lyssna på mina argument. Och tvärtom, såklart. Om jag sorterar in Johan som "vänstertomte" kan jag förhålla mig till honom på ett annat sätt än om jag tog honom på allvar.

Etikettering fördummar. Och lägger locket på. Jag vet åtminstone två vänner som tycker saker om det jag skrivit här på bloggen de senaste dagarna, men som inte vill kommentera då de inte vill "outa" sig som det ena eller det andra.

Jag har sett detta såååå många gånger, både inom SSU och (s) och jag har själv gått i fällan ett antal gånger. Och jag blir lika frustrerad varje gång.

Jag såväl inser som uppskattar och uppmuntrar, vilket jag skrivit ett antal gånger nu, att det finns åsiktsskillnader inom (s). Det är skitbra! Går det att dra en linje mellan vilka som är vänster och vilka som är höger? Nej. Gynnar denna sortering/etikettering den fria debatten? Där kan vi nog alla stämma in i ett rungande NEJ!

Antagen utmaning

En del av att ha en blogg är att man blir utmanad lite då och då. Nu har jag blivit utmanad av min vän Anna-Karin om mina litteratära vanor Här kommer svaret.

Jag skickar utmaningen vidare till Letti, Krassman och Jenny!

1. Vilken bok läste du senast?"
Still" av Hassan Loo Sattarvandi. Svårläst men viktig. Tror jag, iaf. Är lite kluven.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Inte den blekaste aning. "Högern kan man lita på", av Stigbjörn Ljunggren kanske.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Manliga, helt klart. Men det beror uteslutande på att jag mest har fantasyböcker i min boksamling. Bland nördarna är männen överrepresenterade, rent generellt.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Nä. Varför skulle jag göra det?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
All of the above.

6. När blir en bok för lång?
När jag hellre ställer mig och diskar än läser klart. Det har hänt!

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?,
Ja. Men det tar längre tid.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
"Alkemisten" av Paolo Coelho. Världens bästa bok.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Ja. Har säkert ett tjugotal sådana i boklådorna i förrådet. Finns ingen gemensam nämnare. Det är nog som med filmer, det är sällan man ger upp men när man väl gör det så är det befogat.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Fantasy finns det i överflöd, liksom självbiografier. Jag saknar dock de stora klassikerna.

Kul med diskussion!

Mitt förra inlägg om att det, när allt kommer omkring, inte finns några typiska vänstersossar har föranlett en hel del diskussion, då främst på andra, mer kända bloggar. Några av de som lyft frågan är Erik Laakso, Jonas Morian och Fredrik Jansson.

Kul! Detta visar bloggens konkurrensfördel... Tänk att lilla jag kan få igång så många vassa pennor... ;-)

Samtidigt kan jag bli lite road av vissa av kommentarerna till min bloggtes (återigen på andra bloggar). På främst Erik Laaksos blogg har några nästan idkat nåt slags etikett-protektionalism. Nån menade till och med att man är närmast ointellektuell om man resonerar som jag gör.

Det får stå för dem. Den som vill fortsätta kalla sig för "vänstersosse" får gärna göra det, om det gör att den personen mår bättre. Jag har inte för avsikt att sno nåns snuttefilt.

Jag tänker dock fortsätta lägga huvudet på sned och ställa frågan "Jaså. På det viset. Vad grundar du det på?" varje gång det sker.

Det räcker med sosse

Med risk för att försätta vissa i min bekantskapskrets i en smärre identitetskris, tänkte jag komma med ett litet avslöjande. Vid sidan av Ernst, Big Brother-Linda och Aborrjägaren (Basshunter) m fl finns nämligen en hajpad företeelse, i det här fallet ett politiskt fenomen, som vid väl valda tillfällen poppar upp och då får drösvis med uppmärksamhet.

Bra jordmån för detta fenomen brukar vara i samband med val av partiledning för (s) eller vid diskussioner om EU-politiken i allmänhet och vid fastställande av listor till EU-parlamentsvalen i synnerhet.

”Kom till saken, människa!” säger säkert någon nu. "Sluta ordbajsa!". OK, here goes. Håll i er nu, this will be ugly:
- DET FINNS INGEN ”VÄNSTER” INOM SOCIALDEMOKRATIN!

Så – nu är det sagt. Japp, jag sa det och jag menar det på fullaste allvar. Det finns ingen vänster inom (s). Det finns således inga ”vänstersossar”. Det hela är en bluff. Kanske inte en medvetet iscensatt sådan, men ändock en bluff. Det finns ingen höger heller, för den delen. I alla fall inte i ordens rätta bemärkelse.

Jo – jag vet. Det finns ett antal medlemmar av det socialdemokratiska partiet som själva gärna definierar sig som att de tillhör ”vänstern inom (s)”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört andra säga ”Ja, jag är ju lite mer vänster än er andra” i syfte att framstå som en mer ”äkta” socialdemokrat. För om man är mer "vänster" är man mer sosse, det vet ju alla. De som gärna identifierar sig som ”vänstersossar” är för övrigt ofta samma individer som gärna pekar på andra sossar och ropar ”HÖGER!” om de hör något politiskt som de inte gillar.

Carl Tham är en sådan, vilket han så sent som häromdagen gav uttryck för i en debattartikel. Jag kan inte säga att jag förstår varför denna till synes intellektuella man gör så på äldre dar, men som den gamla folkpartist-politruck han är måste han väl kanske göra vad han kan för att distansera sig från sin egen historia.

Jag har dock inte, så vitt jag minns, träffat någon socialdemokrat som kallar sig själv ”högersosse”. Och det är kanske inte så konstigt. Det är liksom ingen komplimang. Jag själv har blivit kallad "högersosse" minst ett tiotal gånger. Vid samtliga, yep samtliga, dessa tillfällen har utpekandet skett av personer som inte har en aning om var jag står politiskt; som inte vet vad jag tycker i några som helst sakfrågor. Mer än att jag är socialdemokrat, vill säga.

Och det är här min kritik mot detta fenomen börjar: det räcker nämligen inte med att själv definiera sig som mer "vänster" (underförstått ”bättre”) än andra socialdemokrater för att det ska bli sant.

Jag gillar förvisso idén om affirmation, det vill säga att man ger sig själv beröm i syfte att må bättre, allrahelst framför spegeln, men det finns gränser. Blondinbella blir inte mer kändis-på-riktigt bara för att hon vill det så innerligt, så innerligt. Jag blir inte mer basketproffs även om jag skriver det som signatur i min e-post. Sorry - det krävs nåt mer än bara vilja och ett ord.

”Jo men”, säger någon då, ”visst finns det väl olika åsikter inom (s)?” Absolut. Självklart. Det står inte i motsats till det jag säger. Oliktänkare och oliksägare finns det många av, och det är en jäkla tur det. Bredden inom (s) är en klar konkurrensfördel.

Grejen är att den här bredden kan se lite olika ut. Ta mig, t ex. Jag är en vad många skulle kalla grå-sosse. Håller med om partiets politik i de allra flesta frågor. Framförallt de grundläggande frågorna om alla människors lika värde och vikten av en välfärd som finns för alla, oavsett ekonomiska förutsättningar för individen.

Men inte i allt. Jag är t ex inte särskilt imponerad av (s) flyktingpolitik, för att välja ett exempel. Det finns flera.

Så ser det ut hos de flesta sossar jag träffat. Jag har inte träffat någon som är nöjd med allt, och jag har inte träffat någon som rent spontant håller med vare sig partiet eller någon partimedlem om exakt allt, i alla frågor, till 100 procent. Redan här faller mycket av snacket om en homogen "vänster" inom (s).

En av dem som brukar användas som exempel på en "högersosse" är Mona Sahlin . Jag har aldrig riktigt förstått varför, och väntar alltjämt på bevisningen. Sist jag lyssnade till Mona höll hon ett fantastiskt tal under Politikerveckan i Almedalen. Den som lyssnade på det talet kan inte ha missat att hon är socialdemokraternas oomstridde ledare.

Bloggaren och debattören Jonas Morian är också ett populärt namn om man vill hitta någon som anses som "höger" inom (s). Även här saknas bevisning i fallet. Få kan nämligen på ett så elegant och skickligt sätt argumentera mot borgarna som Jonas, ofta i de mest grundläggande rättvisefrågor. Som frågan om könsneutrala äktenskap, t ex. Eller mediepolitiken. Eller arbetslöshetsbekämpningen. You name it.

Vid en middag hos en god vän för ett drygt år sedan presenterade sig en av gästerna som att "jag är lite mer vänster än andra sossar". Jag hade aldrig pratat med personen innan, och tyckte mest synd om henne då hon uppenbarligen kände behov av att definiera och sortera in sig själv i ett fack utan att ge oss andra chansen att skapa oss en egen uppfattning.

Jag kan ju som bekant inte hålla truten, och började ställa frågor. Och jag nöjde mig inte med floskler till svar. Under vårt samtal, som ibland blev ganska hätskt, visade det sig rätt snabbt att det inte fanns så mycket substans i denna självsortering. Det var till exempel så att denna person hatade allt vad den offentliga arbetsförmedlingen stod för, grundat på fullt rimliga och personliga skäl.

Här blir "vänstersosse"-snacket nästan på gränsen till löjeväckande. Det finns nämligen inte någon gemensam nämnare! Några gillar inte EU-politiken. Andra gillar inte skolpolitiken. Ytterligare några, som jag, tycker att det finns mycket att förbättra inom integrations- och flyktingpolitiken. Andra vill satsa mer på miljöpolitiken än vad betong-(s) gjort genom åren. Och så vidare.

Vad är då mer vänster i detta oliktänkande? Vad är mer höger? Och vem har facit om vad som är mer eller mindre socialdemokrati?

Nej - min erfarenhet är att bland de som kallar sig för "vänster-sossar" så ligger det ofta annat bakom. Personliga band, mytbildning och taskig research t ex. I vissa undantagsfall tror jag till och med att det handlar om att skaffa sig en plattform och fejkad gemenskap för att skaffa sig makt eller uppdrag. Tråkigt men sant.

Någon som inte håller med? Upp till bevis, för bövelen!

Som om tiden stått still

Jag ska inte påstå att jag är perfekt på något sätt. Jag har inte facit. Och jag hatar när oinbjudna förståsigpå-are kommer med pekpinnar i tid och otid, allra helst enligt epitetet "det var bättre förr".

Men med risk för att låta som en gammal sossegubbe kan jag faktiskt inte låta bli i det här fallet.

Jag pratar nämligen om dagens SSU i Stockholm och vad de pysslar med och inte pysslar med. Om ni orkar hänga med på en liten historisk resa ska jag försöka förklara varför:

Jo, förstår ni, på den gamla goda tiden (;-), när jag för drygt 15 år sedan gick med i SSU, var det verkligheten och sakpolitiken som var drivkraften hos de allra flesta. Jag själv gick med för att jag var sur på dåvarande regeringen. Den då skenande ungdomsarbetslösheten engagerade många. Liksom de taskiga möjligheterna som fanns att flytta hemifrån. Orättvisa skatter. Nolltaxa i kollektivtrafiken. Studielön. You name it.

När vi SSU:are sågs pratade vi alltid politik. I Kumla hade vi en egen lokal. I Karlskoga, där man ofta spelade rollspel, hade man ett eget, förvisso fallfärdigt hus. I Örebro ett eget café. Oavsett var vi träffades blev det ofta heta och intensiva diskussioner. Jag, som i skolan alltid diskuterat och debatterat så fort jag fått chansen, lärde mig (den hårda vägen) att inte ge mig in i en diskussion med pålästa debattörer utan att ha på fötterna. Många timmar blev det; med sena nätter, skratt i massor och vänskap för resten av livet. Och så lite kärlek... ;-)

Men så fanns det några få medlemmar, som enligt egen utsago utgjorde nåt slags "avantgarde" inom SSU och socialdemokratin. De hette sådant som Martin, Hans och Thomas och de läste gärna Marx och spred hans evangelium. Fick de chansen att dunka svåra ord och långa, fejkat akademiska, haranger i huvudet på oss andra tog de den. Och så skrev de insinuanta motioner och låååånga artiklar.

"Entledigande av socialliberaler i socialdemokratisk skrud" var en favorit ur motionsskörden. "Varför breddverksamhet?" ur artikeldito. Det fanns alltid ett von oben-perspektiv i deras sätt att vara och möta oss andra.

Några av dem försökte några år senare starta en SSU-förening där man bara fick vara medlem om man hade 100 högskolepoäng. SSU-Societet, skulle föreningen heta om jag minns rätt.

Absurt, jag vet. Men väldigt typiskt för detta pretto-gäng.

I alla fall, under de första åren av mitt engagemang var dessa elitister i klar minoritet. Men efter att ha bråkat och insinuerat och motionerat och i vissa fall mobbat motståndare så var de plötsligt i majoritet.

Inte för att de hade blivit så många fler (det hade ju liksom varit kontraproduktivt sett till deras "affärsidé" att ett upplyst fåtal gick före pöbeln), utan för att många andra, dvs de som en gång engagerat sig politiskt för att de var intresserade av just politik (och inte av att bråka), slutade i rask takt. För vem vill vara engagerad på fritiden om det som erbjuds är magont och konflikter?

Av det som bara några år tidigare varit ett livaktigt, diskussionsintensivt och väldigt dagspolitiskt drillat SSU-gäng fanns nu kvar ett sargat, sönderbråkat och svagt SSU-distrikt med en likriktad politisk inriktning. Oliktänkare gjorde sig icke besvär. Bitter? Jag? Nej - inte nu. Men jag var hyfsat förbannad då.

Varför denna långa harang med fagra minnen från fornstora dar?

Jo - i förra veckan gick att läsa om hur SSU i Stockholm skickat ut ett pressmeddelande där man förvisso inte gillade metoden, men där man ändå ville ge en blombukett till den som förgiftat Svenskt Näringslivs personal med magsjuke-bakterier.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som för ett år sedan äcklades av de antivåldsdemonstrationer som arrangerades då, eftersom det var överklassungdomar som slagits med varandra, med dödligt utfall.

Det är för övrigt samma SSU-gäng som inför årets första maj-firande affischerade min dåvarande bostadsort Skärholmen med följande två "säljande" budskap:

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" och favoriten "110 års facklig kamp fortsätter".

Detta i ett område med massor av saftig härlig dagspolitik att engagera presumtiva sympatisörer och medlemmar med. Bostadssituationen. Arbetslösheten. Ungdomars framtidsmöjligheter. Listan kan göras hur lång som helst.

Men nej - det är väl för infantilt att prata om det som sker här och nu. För lite tes-tuggeri. För folkligt att prata ungdomsarbetslöshet.

För vad är väl klassisk medlemsvärvning och folkrörelsearbete när man kan skicka (förhoppningsvis) ironiska pressmeddelanden om bakterieattacker mot kapitalismens högborg, blogga om att klasshat är bra och diskutera Marx teorier i ett post-industriellt samhälle i en studiecirkel med fem deltagare?

"Vadå" säger säkert några av er som läser detta. "Låt ungdomarna göra sina egna misstag".

Nja. Det är liksom det som är problemet. De gör inte sina egna misstag. De gör om min SSU-generations misstag. Och det är f-n inte OK.

Firar 100 genom att dissa delar av idrotts-Sverige

Japp, go vänner. Detta är det hundrade inlägget på denna blogg. Det har gått förvånansvärt snabbt. Och då har jag ändå haft några "vita" veckor då och då.

Detta hundrade, historiska inlägg, tänkte jag ägna åt något som stör mig så mycket att det nästan gör ont: hyckleriet inom idrottsrörelsen i allmänhet och Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté i synnerhet.

Ett skäl till detta har många andra skrivit många spaltmeter om, och det är fjäsket och bristen på civilkurage i samband med OS i Peking.

I detta ryms nämligen en för idrottsrörelsen ganska pinsam paradox: Samma företrädare för idrotts-Sverige som, kanske med rätta, gnäller om att samhället (läs politikerna) inte stöttar idrotten tillräckligt när det gäller stora arrangemang på hemmaplan, eller för att det inte införs för idrotten gynnsamma skatteregler, är väldigt snabba att avsvära sig allt som skulle kunna liknas vid nåt slags samhälleligt ansvar när det handlar om att casha hem medaljer, världscuppoäng och kanske till och med pris- eller sponsorspengar. Detta oavsett om det sistnämnda sker hand i hand med diktaturstater där människor dödas och förtrycks varje dag bara för att de säger vad de tycker. För att de har en egen vilja.

Förstår ni hur jag menar? I ena fallet är samarbetet mellan samhället (läs politikerna) och idrotten jätteviktigt. I nästa stund är detsamma pest och pina.

Detta är, om ni ursäktar språket, fan skamligt.

En liknande paradox finns bland flera av de elitföreningar som vill ha mer pengar, större arenor etc och allrahelst gratis och på en gång. Många av dessa är ju, om man skrapar på ytan, de allra värsta syndarna när det gäller att sortera ut idrottsälskande ungar innan de ens hunnit lära sig knyta sina egna skor. En annan favorit är när ungar tvingas sälja x antal Bingolotter eller y antal brödkassar annars får de inte vara med och träna. Här skulle jag gärna vilja peka finger åt fotbollen eller innebandyn men det kan jag inte. Tyvärr finns det många exempel på detta också inom min sport, och tyvärr i väldigt stor utsträckning i den del av länet där jag bor. (Japp, jag menar Solna Vikings.)

Nå - det var en parentes. Tillbaka till ämnet för detta jubileumsinlägg.

Missförstå mig rätt: jag vill INTE att idrottsföreträdare ska bli nåt slags politikernas förlängda arm. Jag vill inte politisera idrotten.

Men: Idrotten ÄR viktig för samhället och bör därför ha så mycket stöd som möjligt, om jag får bestämma iaf. Elitidrottare ÄR viktiga förebilder för unga tjejer och killar som kanske annars skulle kanalisera sitt energiöverskott åt annat, mindre lämpligt håll. Titta bara på Zlatan. Eller Nina Baresso. Kanske till och med Börje Salming en gång i tiden.

Men för att idrottsrörelsen och dess grädda ska få åtnjuta denna status och denna viktiga roll som förebild så måste den ta sitt ansvar som just förebild. Då kan man inte sortera ut tio-åringar. Då kan man inte tillåta mobbing. Då kan man inte buga för diktaturens kreatur, för att citera Olof Palme.

Nej - vi snackar inte partibok (s) eller kollektivanslutning till Unga örnar. Det räcker gott och väl att de, idrottsrörelsen i allmänhet och dess ledarskap och elitklick i synnerhet, vågar stå upp för en av vår tids mest basala och okontroversiella dokument: FN:s stadga för de mänskliga rättigheterna.

Det finns folk till allt

Ni som har följt min blogg under sommaren vet att jag retat mig på den konstlade hajpen kring Ernst "Birkenstock forever" Kirschteiger. Mer om det här, här och här.

För några veckor sedan lanserades så hans affärsidé, det så kallade "Ernst-huset", och jag valde medvetet att strunta i det, trots påstötningar från några av er läsare. Någon måtta får det liksom vara även för undertecknad.

Idag går jag dock i Ernst-fällan igen, men jag kan faktiskt inte låta bli. I ännu ett hyllningsreportage skriver den stora kvällstidningen nämligen följande i ingressen till en artikel med rubriken "Fansen får inte nog av Ernst":

"Det råder Kirchsteiger-feber i Sverige. På ”Ernst-klubbar” är folk barfota och myser med levande ljus. En kille har tatuerat Ernst över halva magen.
– Och folk har döpt sina barn efter mig. Haha, vad man ställer till med, säger den omåttligt populära programledaren."

Jo, det är faktiskt sant och jag vet inte om jag ska skratta åt eländet eller hoppa ut genom fönstret. Det är fanimej helt sanslöst. Tror ni mig inte kan ni läsa det själva på
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article3362735.ab

Det får mig att fundera... Har jag missuppfattat hela grejen? Är det jag som är onormal och udda? Är Ernst verkligen så bra och populär och snygg och... alldeles, alldeles underbar? Finns det verkligen en Ernst-kult därute i Svea Rike som jag (och förvisso alla jag känner) har missat?

Nä ni - jag vägrar tro på skiten. Det här är bara en fejkad kuliss. Liksom Roy Andersson har duperat filmkritikerkåren verkar Ernst ha ett entourage av fjäskande kvällstidningsredaktörer.

Så måste det vara. för om det inte är så, och om svenska folket är så erbarmerligt dumma i pallet så att de bildar klubbar i hans namn och tatuerar in det sistnämnda på sina magar - ja då är det inte mycket hopp för framtiden för detta land.

Om ni ursäktar så måste jag nog ta en Alvedon...

Mycket att tänka på...

... mycket att göra och mycket att skriva, utanför bloggen. Så har mitt liv sett ut den senaste månaden. Och då bloggen finns till för min egen, högst terapeutiska, skull har det inte blivit några inlägg.

Ni kan vara lugna dock. Jag lovar bättring. Redan om någon dag eller två. Räkna med ett inlägg om varför kärlek > polygami och varför SOK är hycklare.

Kram så länge!

Idag minns vi Anna

Det har redan gått fem år sedan den hemska, hemska morgonen när Anna Lindhs dödsbud nådde oss och omvärlden. Jag blir ledsen bara genom att tänka på det. Och jag är inte unik i det avseendet på något sätt.

Bland mina vänner har jag den stora förmånen att räkna Eva Franchell. Hon har i dagens Aftonbladet skrivit en helt fantastisk text om minnet av och arvet efter Anna. Tack Eva!

Stolt som en tupp

Idag är jag en stolt storebror, så stolt som man bara kan vara. Igår gifte sig nämligen min älskade syster Lena hemma i Kumla, och det var så vackert och så mycket känslor inblandade att jag får gåshud bara jag tänker på det nu när jag är på väg hem till kungliga hufvudstaden.

Extra roligt har det varit att förbereda saker runt omkring, tillsammans med släkt och vänner och i viss mån brudparet. Alltifrån sången i kyrkan som jag och min gamla körkompis Johan W stod för, till överraskningspresenten som jag, farsan och lillebror satt tillsammans och fixade med dagen innan. Eller lillasyster Susannes tal som blev så jäkla bra. Liksom pappas tal. Jag hade dessutom det stora nöjet att vara toastmaster under middagen, också det en ära och riktigt kul.

Som ni kan se av bilderna var Lena sagolikt vacker och hennes man Christian rackarns stilig och under hela dagen, kvällen och t o m natten så gick de runt och strålade ikapp med antingen solen, marschallerna och stjärnorna.

Tack för att jag fick vara med, tack för att ni är så bra och tack för att ni tagit hand om varandra de här 13 åren som ni varit tillsammans. Keep up the good work! ;-)

Ännu en Wow-låt...

För några år sedan var vi rätt många bland mina WoW-vänner som samsades i ett och samma gille. I detta gille, Phoenix Knights, fanns en engelsman som kallade sig själv "Cooperjnr". Han var en kul typ som ofta gjorde rätt korkade saker, och efter en raid tillsammans skrev jag följande text. Melodin är självklart SuperTrouper... ;-)

"Super Cooper"´s pulls are gonna wipe us
As they always do
Pulling like a noob
I wish that this would change real soon

We were farming bosses in MC
As we raided last night with PK
Cooper did his "thing", and suddenly:
half instance came out to "greet us"
(he got us all killed by playing badly)
So imagine I was glad to hear you´ve signed up
(Glad to hear you're joining)
Suddenly I feel all right
(And hopefully it's gonna be)
Hope it's gonna be so different
when I´m in the raid tonight

Because if"Super Cooper" pulls he´s gonna wipe us
Playing like a mug
(Sup-p-per Coop-p-per)
Feigning, having fun
(Sup-p-per Coop-p-per)
Posing with his "epic" gun

You know that"Super Cooper" surely gets his "job" done
As he always do
(Sup-p-per Coop-p-per)
Wearing greens and blues
(Sup-p-per Coop-p-per)
Let´s hope that you´ll be pulling soon

Whiping forty guildies, they´re your friends!
How can anyone pull so badly?
Part of a bad dream that never ends
Still I'm hoping for a change to happen
(Still I'm hoping for a change to happen)

There are moments when I thought "I'm going crazy"
(Think I'm going crazy)
But it's gonna be alright
(You'll soon be changing everything)
Everything will be so different
when I´m in the raid tonight
But if the"Super Cooper" pulls he´s gonna wipe us
Playing like a mug
(Sup-p-per Coop-p-per)
Feigning, having fun
(Sup-p-per Coop-p-per)
Posing with his "epic" gun

I wished that "Super Cooper" wasn´t gonna kill us
I know that isn´t true
(Sup-p-per Coop-p-per)
Pulling like a noob
(Sup-p-per Troup-p-per)
Wearing only greens and blues

So I'll be there when you sign up
The sight of you will prove to me I'm still alive
And when you mark the main tank´s target
And pull it rightI know it's gonna mean so much tonight

Or else the"Super Cooper" surely gets us all killed
Like he always do
(Sup-p-per Coop-p-per)
Wearing greens and blues
(Sup-p-per Coop-p-per)
Pretending he can pull like you

Let´s hope that"Super Cooper" pulls ain´t gonna happen
Then we´ll be having fun
(Sup-p-per Coop-p-per)
Being number one
(Sup-p-per Coop-p-per)
Laughing at his muggish gun

[repeat and fade]

Com Hem har Sveriges sämsta service!

Nu är det officiellt: Com Hem AB är ett av Sveriges sämsta företag när det gäller service och kundrelationer. Om inte världens, men det ska jag låta vara osagt. Jag ska förklara varför denna oerhört icke-åtråvärda titel föräras detta formidabla skräpföretag.

Ni som läser denna blogg vet att jag flyttade för en dryg månad sedan. I samband med flytten gjorde jag självklart en flyttanmälan hos Com Hem, som levererar TV, bredband och telefoni till underteckad. Mot dyra pengar.

Någon vecka senare ringde det en ganska intensiv och påstridig telefonförsäljare från just Com Hem och sökte mig både på hemtelefon och mobil. När jag väl hade tid att prata med honom de dryga fem minuter han ville ha av mitt liv, visade det sig att han ville försöka locka tillbaka mig till Com Hem nu när jag sagt upp allting. "Vadå sagt upp allting, jag har gjort en flyttanmälan" invände jag. "Ja men enligt mina noteringar har du sagt upp ditt abonnemang hos oss." svarade han men menade att inte spelar någon roll då han "vill ge dig ett erbjudande ändå".

Erbjudandet gick ut på gratis bredband i 3 månader och en ny fin box till digital-TVn. "Schysst", tänkte jag och gjorde glad i hågen en inspelning via telefonen där jag gick med på erbjudandet. Här någonstans ligger Com Hem på pluskontot.

Så kom flytten. Så kom kaoset. Ni vet storyn.

I alla fall - när jag efter några dagar i nya lägenheten insåg att varken bredband eller telefoni fungerade så ringde jag kundtjänst på Com Hem. Då visade det sig att de hade markerat startdag i nya bostaden en vecka senare än den jag hade angett när jag anmälde flytten. Inte för alla tjänster, utan för just bredband och telefoni. Dessutom skulle jag inte få behålla mina e-postadresser, då mina dittillsvarande adresser "var upptagna". Av mig själv. På den gamla adressen.

Enligt tjejen på Com Hems kundservice hade jag nu två abonnemang hos Com Hem. Med två uppsättningar e-postadresser o s v. Och hon kunde inte göra något mer än att försöka "mejla till killarna" så att de ändrade mina e-postadresser och kanske tidigarelade igångsättandet av mitt bredband dagen efter, dvs en dag tidigare än den beräknade. I övrigt kunde hon inte hjälpa mig.

Dagen efter, framåt kvällen, ringer jag Com Hem igen. Fortfarande inget kräm i bredbandsmodemet. Då, visade det sig, hade de missat att registrera mitt modem i systemet. Så efter att jag hade angett en lång sifferserie så funkade det på 5 min.

Har ni tröttnat på att läsa? Förståeligt. Men det blir smaskigare.

Ytterligare någon vecka senare får jag fakturan för nästkommande månad. Gånger två. Bägge enligt autogiro. Jag ringer Com Hems kundservice igen och undrar vad det är som händer.

"Det du måste förstå att du finns i två kundbilder i två olika system hos oss, så det här är faktiskt inte så enkelt", var svaret jag fick med spydig Göteborgs-dialekt. "Det struntar jag i", invände jag, "den enda relation jag bryr mig om är den jag har med er. Jag är kund och ni levererar en tjänst som ni tar jäkligt bra betalt för. Punkt."

Tjejen med det spydiga tonfallet kunde till slut gå med på att det nog inte var rimligt att jag stod för dubbla abonnemang när jag bara är en person som bor på ett ställe. Så hon kunde nog ta bort det ena. När jag försiktigt undrade vart det där erbjudandet jag sa ja till tidigare i somras hade tagit vägen var det återigen tvärstopp så jag struntade i att framhävda. Det finns en gräns för hur mycket jag tillåter mig själv bli dissad på en dag, liksom...

Jag bestämde mig istället för vända mig till det som jag trodde var rätt ställe, och försökte därför ta kontakt med Com Hems avdelning för "Kundrelationer". Dvs, de som tar hand om rättshaveristerna. Och såna som mig. Försökte är nyckelordet i sammanhanget. Till avdelningen för "Kundrelationer" kan man nämligen inte ringa. Dit kan man heller inte maila med någon framgång. Dit kan man bara skriva brev.

Så det gjorde jag. Ett kort sådant, där jag skriver att jag vill att de tar kontakt med mig då jag är minst sagt missnöjd med hur jag har blivit behandlad under mina rätt många kontakter med företagets kundtjänst. Jag skickade brevet den 25 juli, och jag har fortfarande inte fått någon respons.

Nu till sista (?) kapitlet i denna soppa. När jag nu fick nästa faktura från Com Hem, utan någon rabatt eller något annat som kan spåras till det erbjudande jag sa ja till, så bestämde jag mig för att göra ett sista försök. Jag ringer därför till Com Hem, får prata med en Emma som bara suckar när jag beskriver mitt case. Fast det var inte en spydig suck, snarare en "nämenvafanärdethärförsoppa"-suck. Min enkla fråga till Emma var tudelad: 1. Var någonstans har jag gjort fel? och 2. Hade detta hänt om detta avtal var till min nackdel och därmed företagets gagn?

Emma visade som tur var att det kanske inte bara är imbeciller som fått jobb på Com Hems kundtjänst, och lovade försöka få tag på ljudinspelningen som ju innehåller det erbjudande jag sa ja till. Så just nu avvaktar jag hennes återkoppling...

Stackars Sanna...

Jag ska erkänna en sak, kära bloggläsare, som är lite personlig: Jag är lite småförälskad i Susanna Kallur.

Inte "på riktigt" såklart, inte på det sätt jag en gång i tiden var störtförälskad i Syster Kate i Flying doctors på TV, men Sanna har något i sitt sätt att vara som gör att jag hajar till. Det kan kanske bero på att hennes leende är så där stort och vackert så att hela världen ler ikapp med henne och att hennes tårar på samma sätt är så där innerliga och ärliga att hela världen gråter när hon gråter.

Så idag, efter hennes snöpliga sorti på första häcken i OS-semifinalen, sörjer jag.

Inte för att Sverige missade en given medalj och och inte för att jag är besviken på att de svenska OS-deltagarna floppar en efter en. Nä - jag är ledsen för Sannas skull. För att hennes otursfyllda år inte fick ett lyckligt slut. Och för världen därmed tvingas se tårar istället för ett fantastiskt vackert leende.

Sverige som friidrottsnation verkar vara på dekis efter några sjukt bra år, men jag hoppas verkligen att Sanna och syrran Jenny orkar kämpa till nästa OS 2012. Minst.

Svar på utmaning från Ullis

Min vän Ullis utmanar mig på sin blogg. Här är mitt svar:

Fem saker som finns på din Att-göra-lista idag.
Fixa underlag till chefen inför styrelsemötet (check)
Ringa och skälla på Comhem (igen) (check)
Slänga tomkartonger m m
Gå ner med mina fd balkongmöbler till förrådet, så att de nyinköpta möblerna får ståta i ensamt majestät på min fina balkong.
Klippa mig!

Vad gjorde du för tio år sedan?
Bodde i Stockholm för första gången, som projektanställd på socialdemokraternas riksdagskansli. Bodde på Lidingö och var i olyckligt kär...

Ställen du bott på?
Kumlaby, Västra Skeppsta, Odengatan (Kumla), Prästgårdsskogen (Kumla), Ludvika, Bagarmossen, Lidingö, Haga (Örebro), Färgaregränd (Örebro), Hallunda, Märsta, Skärholmen, Solna.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
Lösa alla nära vänner och släktingars skulder!
Resa jorden runt och bjuda nära och kära!
Skaffa körkort och en bra bil!
Köpa en stor och rymlig men mysig sjöbod i någon svensk skärgård där jag kan skriva min bok
Sätta in sparkapital till mina älskade syskonbarn

Nu utmanar jag Jenny, Alexandra, Anki och Jocke att svara på dessa frågor!

Åh vilket sagobröllop..

Är nyss hemkommen från Värmdö, där jag hade det stora nöjet att vara gäst när min närmsta kollega Jess fick sin Jörgen. Världens bästa Jess, som är så klok och så lugn och så kompetent att bara hälften vore nog. Nu fick hon sina drömmars man, som jag hört så mycket om men aldrig träffat innan. =)

I gästlistan fanns en beskrivning över varje gäst. Om undertecknad hade de skrivit följande:

"Tillbringade" ungdomsåren i Kumla, och flyttade nyss till Solna trots att han håller på Bajen. Har Garbo och en Martini till sängs varje natt.

Kunde inte ha sammanfattat mig själv på ett bättre sätt...

Grattis till äktenskapet, och må lyckans ljus lysa över er båd dag och natt, i evinnerlig tid!

Monstret är här!

Nu är monstret från Komplett.se här. Och den är så jäkla fin. Och stor. Och vattenkyld.
Jag och min nya speldator kommer att ha SÅÅÅ roligt tillsammans, det känner jag på mig redan nu. ;-)

Till Olzi: Start ressing the noobs

(Mel: New York, New York)

Start spreading the news,
I´m raiding again
I wanna have a go at it,
I need the loot

Start buffing all groups,
I´m eager to play
I wanna top the damage list,
I need the loot

I wanna wake up in an instance,
already buffed
Where bosses die at first try,
again and again
And every damn drop is a drop for my main

Start ressing the noobs,
let´s try this again
I won´t steal aggro from the tanks,
I´ll take it slow

If I can make it there,
I´ll make it everywhere
So rez the noobs,
I need the loot!!!!

Eh... va?

När jag satt och funderade på vilken rubbe jag skulle sätta på det jag ska skriva nu så är ovanstående det bästa jag kunde komma på. Jag ska nämligen berätta för er, kära bloggosfärresenärer, om en dröm jag hade inatt. Jag tror att ni, liksom jag, spontant kommer att säga "Eh... va?" ett antal gånger innan ni läst klart.

Tänk dig att du vaknar upp i en sjukhussäng. Trött och matt, stel och ont i hela kroppen som efter en operation. Du försöker resa dig upp men hindras både av smärtan och stelheten liksom av en ditrusande vårdpersonal. "Ligg ner, så kommer dom snart med honom till dig". Du försöker fråga vilka som kommer med vem, men hinner inte då det bara några sekunder senare kommer en annan vårdpersonal med ett bylte i famnen, och räcker över det till dig. I byltet ligger en nyförlöst pojke som uppenbarligen är din.

"Kejsarsnittet gick bra", fortsätter den första vårdpersonalen, "men du var rätt illa däran när du kom in. Vilken tur att du har snälla grannar som kunde hjälpa dig".

"Fan", hör du dig själv tänka, "missade jag verkligen hela förlossningen?"

Då börjar minnena komma tillbaka, ett efter ett, och dessutom med läbbigt underbyggd logik och detaljrikedom. Du har helt uppenbart varit gravid med ett barn. Det är dock inte ditt barn helt och hållet, utan du har varit surrogatförälder åt två vänner som inte kan få barn själva. De är där hos dig, och ser tagna ut. Du minns diskussionen innan, och hur självklart det kändes att ställa upp när de frågade.

Du minns också kvällen innan, då du varit hemma och tittat på Scrubs på TV6 när du plötsligt fick ofattbart ont i mage och rygg. Du minns blodet, och hur du skrek på hjälp och sen minns du inget mer. Förrän du vaknade upp i sjukhussängen.

Tänk dig sen att du är en 33-årig man (med intakt utrustning och sommarskägg, efter kontroll...) men där nåt slags medicinering som gått fel gjort att du ändå kunde bli gravid. Du minns hur mannen i paret skojat om att "ibland är det bra att det blir fel i svensk sjukvård".

Tänk dig sen att du är jag.

Så - ni som gnäller över ångest, att semestern är slut eller att det regnar utomhus. Det här är vad min sjuka hjärna roade sig med under söndagsmorgonens R.E.M-sömn. Jag brukar kunna grunna en hel del över vissa av mina drömmar, men när det gäller den här gav jag upp någon gång efter lunch. Och det är nog lika bra det. För ju mer jag försökte analysera desto konstigare blev det.

Inatt vill jag drömma om fotboll, bra fotboll med många mål och glada åskådare. Och basket, med dunkar och alley-oops och skott från halva plan. Och choklad från Belgien. Och Guitar Hero-dueller. Om egentligen vad som helst bara det är lättsamt och lättsmält.

Uppdatering: Jag tänker inte byta kön, har aldrig tänkt byta kön. Jag är man och heterosexuell. Men... Det är lite weird att Expressen kör denna artikel samma dag som jag drömmer ovanstående.

När fotbollsdöden kom till Söderstadion

Jag har sett Hammarby spela fotboll mot i stort sett alla lag i årets upplaga av Allsvenskan. Gefle, Örebro och Trelleborg inräknade. Nu ikväll fick jag bevittna mötet med Ljungskile, ibland omnämnda som nåt slags verklighetens "Åshöjdens BK".

Det finns dock en avgörande skillnad, med betoning på avgörande: alla de andra lagen spelar fotboll, så också Bagarn och gänget i Åshöjdens litterära värld. Ljungskile gjorde allt annat än att spela fotboll. Istället ägnade de 94 minuter av mitt liv åt att försöka döda all form av fotboll. Den bästa liknelsen jag kan hitta är från Harry Potter, där s k "Dementors", som är ena riktigt läbbiga skräckvarelser, suger åt sig glädje och positiv energi. Den som mött en "Dementor" blir sig aldrig riktigt lik igen, då glädjen och all positiv energi försvunnit som i ett svart hål.

Precis så känns det just nu. Jag älskar fotboll, och kan gärna applådera en motståndare som spelar bra dito. Detta innebär efter kvällens match att jag hatar allt vad Ljungskile står för.

Jag hoppas vid gudarna att dessa fotbollens glädjedödare och energitjuvar åker ur Allsvenskan för att aldrig komma tillbaka. För om detta är allsvensk klass är det lika bra att vi ger upp.

Uppdatering: Nu skriver också Sportbladet om Ljungskiles spelförstörande taktik. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/allsvenskan/ljungskile/article3025460.ab

På tal om synd...

...så besökte jag Pride-festivalen för första gången i fredags kväll. Och herre min je vad kul det var. Så mycket kärlek, så mycket glädje och så mycket frigjord stolthet. Jag blev alldeles varm i hela kroppen, och det berodde inte på ölen i plastflaskor.

Naturligtvis hamnade jag ganska snart i sossetältets Sing star-hörna. Och trots att jag spelade svårövertalad så blev det sånginsats x 2 för min del. Första gången "För att du finns" tillsammans med Alexandra som sjöng jättebra! Någon timme senare var det dags igen, denna gång en solo-insats och John Lennons klassiska Imagine.

Till er som stödjer Pride-festivalen och HBT-rörelsens krav på likabehandling oavsett vem man råkar bli kär i: Keep up the good work!

Till er som aldrig varit på en Pride-festival: Ta chansen nästa år! Man behöver inte vara HBT-person för att ha kul när en massa andra människor har kul!

Till er som talar om att detta skulle vara "syndigt": Väx upp! Låt inte ert kärlekslösa liv gå ut över andra.

Syndernas förlåtelse

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Jag har syndat big-time. Fast egentligen är det nog ditt fel. Varje dag ber miljoner människor runt om i världen om att du inte ska inleda oss i frestelse, och så lägger du det ändå där (i flera exemplar dessutom) i hyllan i buitken så att det får möjlighet att ropa ut sitt syndiga, kapitalistiska budskap. "Köp mig så blir du lyckligare!". Ok att jag var lite sur och smådeppig, men ändå. Det är inte schysst.

Men tack ändå för att du skapade detta glädjebringande mästerverk. För lite kul är det allt. Om inte mycket. Så när du ändå är i farten och "inleder oss i frestelse", kan du väl se till så att George W Bush, Putins efterträdare och Kinas kommunistledare får varsitt exemplar också. Liksom herrar krigsivrare runt om i världen. Låt dem använda detta ditt syndens verktyg till något gott.

Vem vet - kanske kan Guitar Hero frälsa hela världen från ondo.

Hatkärlek

Jag drömde om min bok i natt igen. Another chapter revealed, liksom. Just nu är jag inte nöjd med hur storyn utvecklar sig. Å andra sidan vet man ju inte vad nästa kapitel innehåller.

Jag ser därför till att skriva ner alltsammans, så att jag någon gång i framtiden när det är dags att sammanställa mästerverket åtminstone har chansen att läsa det som mitt undermedvetna propsar på ska finnas med som en viktig del av handlingen. Jag menar - det är ju inte förrän om kanske 30 år som jag ska bli författare på heltid så det är ju knappast någon brådska.

Jag älskar värmen. Jag hatar värmen. Så - nu kopplade jag texten till rubriken också, visst är jag duktig? ;-) Just nu hatar jag värmen då den hindrar mig från min välbehövliga skönhetssömn. Det jag allra helst vill göra är att ta en sval dusch. Och det är ju ingen bra strategi kl 23.27 om man vill gå upp tidigt dagen efter. Dessutom gör värmen att mina bägge kattdamer nu orkar leka, busa och hitta på jävelskap. Ingen bra strategi det heller kl 23.32 om man vill gå upp tidigt dagen efter.

Funderar på att raka mig imorgon, för att därigenom förpassa det yviga sommarskägget till de sälla jaktmarkerna. Undrar om Ernst skulle kunna skapa rubriker genom att raka av sig ett sommarskägg. Kan nästan se det framför mig:
"Ernst i rakbladsdrama", "Ernst skäggchock", "Ernst skägg i exlusiv intervju: Jag blev förnedrad".

Personliga favoriten: "Ernst: Jag gjorde det för mina manliga beundrares skull"

Hallsberg sämsta kommunen i Sverige?

Jag var i Hallsberg för ett par veckor sedan. Tog en taxi från stationen till bowlinghallen, där jag skulle ansluta till en redan påbörjad svensexa. Artig och väluppfostrad som jag är frågade jag taxichauffören om det händer nåt kul i Hallsberg. Skrattet jag fick till svar var både ärligt och sorgligt. "Nädu", sa han på klingande närkingska när han skrattat klart, "det var många år sen det hände nåt i Hallsberg."

Häromdagen läste på en av tidningarnas hemsidor att Hallsberg rankas som den sämsta kommunen i landet. "Sälj huset och flytta därifrån om du kan" var rådet. Jämförelsen hade gjors utifrån framtidsutsikter, kommunledning och flera andra faktorer.

Även om undersökningen kändes något ytlig (hur kan man mäta "bäst och sämst" på det sättet?) så är jag som gammal Kumla-bo tillika Hallsbergs-belackare vare sig förvånad eller ledsen. Taxichauffören har ju rätt: Hallsberg är verkligen ett av de tråkigaste ställen som finns. Till och med Fjugesta är roligare. Det Hallsberg har är en lång gata (Östra och Västra Storgatan), en överdimensionerad tågstation och en dito gymnasieskola. That´s it.

Det känns som att kommunstrategen (jo - Hallsberg har faktiskt en sådan) har en del att göra... ;-)

Att börja nätdejta är ingen lek

Jag är just nu i startgroparna för att börja testa lyckan på några av de dejtingsajter som finns på nätet. Tesen är enkel: kvinnan i mitt liv kommer inte att knacka på dörren och fråga chans bara så där spontant (även om det vore trevligt...) Nä - det är nog fortfarande så i vårt patriarkala samhälle att det är upp till mannen/männen att ta initiativ och bli projektledare om det ska hända nåt överhuvudtaget.

Så jag skaffade mig en profil på en av de mest kända sajterna, la upp bild och skrev nåt småtrevligt om mig själv. Jag gjorde till och med ett personlighetstest; enligt det var jag mest en "äventyrare". (Yeah right... det går bra att sluta skratta nu, ni som känner mig...)

Sen var det dags att börja leta. Hitta någon/några som känns intressanta. Bli lite nyfiken. Flörta järnet.

Eller - det var det jag trodde i alla fall. Men ack nej, här ska det pejas först. Ska du ha nåt som helst utbyte av sajten (med utbyte menas "komma i kontakt med den person som du vill få kontakt med") så måste du nämligen betala. Helst tvåhundra spänn i månaden ett halvår i förskott.

Eh... va? Jag kan inte anklagas för att vara nåt ekonomiskt geni, men nog tusan tror jag att jag är läskunnig. Och jag såg inget under alla de steg med profilbild och profiltext som sa att "bara så du vet, du måste pröjsa om du ska ha nån framgång".

Jag känner många som har träffat kärleken på nätet, och jag tänker ge det ett ärligt försök. Men jag blir alltid lite skeptisk när jag får en känsla att jag blir lurad.

Ernst i farten igen...

Nej, jag tänker inte göra Ernst till en ny Roy Andersson (läs tidigare inlägg om ni inte fattar). Men jag är lite fascinerad av hur denna drama-queen från Närke lyckas få till rubriker av ingenting.

Igår t ex, så kunde man läsa i Aftonbladet om hur Ernst nästan fick sätta livet till under en inspelning i Stockholms skärgård. Eller det var iaf det intryck man fick av löpsedeln (!) och av ord som följande i själva artikeln:

"– Det gick så snabbt allting, och jag hörde skepparn som var med ropa: Så här får de inte göra Ernst! Kan du simma? Då var jag rädd, det var jag.
Vad hann du tänka?
– Inget, vi kunde bara ha någon slags tro på varann. Att vi skulle klara det."

Oops. Vad är detta? Har jag haft fel om karln? Är han innerst inne en hjälte, eller till och med en tvättäkta superhjälte som med risk för liv och lem gör en insats för mänskligheten/skärgårdsborna/alla beundrare?

Nja. Kanske inte ändå. För om man läser artikeln så inser man att orsaken till uppståndelsen var att den helikopter som filmade Ernst och en annan man i en liten båt orsakade så mycket vågor att båten var nära att välta... Oj då. Stackars liten. Kom

Sorry, Ernst. Du är ingen superhjälte, du är inte ens någon hjälte. Just nu befinner du dig i samma otrevliga fack som Big Brother-Linda, bluff-Runar och Gynning-jäntan varit i länge: ni som gör allt för att få rubriker i kvälls- och skvallerpress. Och det är f-n inget att vara stolt över.

Ni som inte såg löpsedeln (!) och artikeln igår, kan läsa om "dramat" här:
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article2982994.ab

Vad gör man inte för sina katter...

Två som omsöm njuter, omsöm lider av värmen är mina bägge katter. Njut-delen hör samman med den nya, med nät inhägnade, balkongen. Lidandet = varmt om man har päls.


För att lindra det sistnämnda gör jag då och då en insats av ren barmhärtighet, vilket innebär att jag under vilda protester och hot om våld meddelst klor (riktat mot mig) bär in dem i duschen och duschar dem med ljummet, härligt vatten.


Nyss, efter att ha brottats med den ena katten som försökte fly vattenstrålen genom att klättra på min rygg, sa jag de tänkvärda orden: "Du kanske inte tackar mig nu, men du kommer att göra det sen"...


Vänta lite nu här, time-out: vem tror jag att jag är? Fluortanten? Suck...

Skön seger i sjuk värme

Idag var det dags för tennismatch igen, mot Magnus som lyckats hitta en ledig dag i den späckade jobbkalendern.

Då vi inte riktigt hann helt färdigt förra gången bokade vi 3 timmar denna gång, istället för 2. Mitt på dagen. I brännande sol och 40-grader i skuggan. Som ni förstår så var det upplagt för stordåd.

Matchen blev återigen jämn, och Magnus visade liksom förra gången att han är en svårspelad motståndare. Men 3 timmar och 25 minuter och fem liter vatten senare, och där Magnus skrapat upp såväl knä som armbåge (se bilden nedan), stod undertecknad till slut som segrare. Slutsiffrorna blev 4-6, 6-4 och 7-6 (7-3). Till storyn hör att Magnus hade 40-0 och egen serve i ställningen 5-4 i tredje set...

Hoppas det blir fler matcher i sommar, både mot Magnus (när han repat sig) och Erik "Kaggen" Sandberg när han vågar komma hem från landet eller var han nu gömmer sig nånstans.

Vem f-n beundrar Ernst?

För någon vecka sedan läste jag i en av kvällstidningarna om Ernst. Ni vet - Ernst Kirsteigher eller hur han nu stavar. I ingressen stod det nånting i stil med "Ernst - som beundras av både kvinnor och män".

Jag har gått och funderat på den beskrivningen sedan dess. "...beundras av både kvinnor och män". Det är starka ord. Alldeles för starka.

För nog kan karln odla sitt varumärke, och nog finns det en hel del (allt färre, så vitt jag kan förstå) som tycker att han gör bra TV-program. Men jag har nog aldrig någonsin hört någon uttrycka någon slags beundran. Inte ens i närheten. Däremot vet jag att vissa tittar på hans program så att de kan skratta åt hans självupptagna beteende och överdrivna uppskattning av sin egen roll i världsalltets utveckling. Som en snäll sorts lyteskomik fast inte om hans utseende, utan om hans sätt att vara framför kameran.

Så - upp till bevis. Ni som läser denna blogg kan nog med något undantag anses vara normala människor med normal TV-konsumtion. Alla som "beundrar" Ernst ombedes skriva en kommentar, och allra helst skriva varför...

Lägesrapport och så lite fotboll

Först en lägesrapport om sakernas tillstånd: Är tillbaka i jobblunken igen. Känns förvånansvärt bra. Lagom mycket att göra, och tid finns både till att njuta av solen och värmen som hittat hit och att jobba med det som är kvar av flyttgöra.
Apropå flytten är jag nu helt klar med gamla lägenheten, och jobbar oförtrutet vidare med att komma i ordning i nya. Känns riktigt bra, även om jag ärligt talat är rätt trött på flyttkartonger... Vad gäller katterna så trivs de på balkongen, vilket bilderna nedan kanske visar.


Det som är lite tråkigt är att flera av mina närmaste vänner inte är tillgängliga för att umbås. Hade faktiskt varit kul om det fanns fler att "leka" med. Nya grannen Jenny är hemma nån gång i veckan, packar om väskorna och vänder, redo för nya äventyr med älsklingen P. Kenneth och hans Klara ägnar semestern åt att bygga kök, montera möbler och sätta upp lister i den lägenhet de vill sälja senare i sommar. Magnus "jag kan aldrig sluta jobba" Ekman tar på sig dubbla pass på jobbet, och jobbar dessutom extra på krogen. Även om de var och en har fullt giltiga skäl för sin frånvaro får det fan bli bättring här framöver... ;-)
Skönt är dock att systrar x 2 samt farsgubben kommer och hälsar på imorgon. Hoppas kunna åka ner till Sydnärke jag också, det är nåt särskilt med att krama syskonbarn, äta Semurgs kebabrulle med mild sås och njuta av tystnaden ute i Skeppsta, där farsan bor.

Glada arbetare på plats i Bandhagen, där Kenneth och Klara renoverar lägenhet.

Köket så som det såg ut onsdag kväll vid 20.00 ca. Några timmar senare var det riktigt fint.

Så till fotbollen. Jag var nyss och såg Bajen vinna kvartsfinalen i Svenska cupen mot mitt andra fd hemmalag Valsta Syrianska. För ett antal år sedan var jag med och fattade beslut om att bygga den vackra Midgårdsvallen i Märsta, där V-Syrianska spelar sina hemmamatcher och det kändes bra att komma tillbaka i den grön-vita skruden.
Kvällen till ära sattes nytt publikrekord, med över 3100 åskådare. Vädret var dessutom strålande.
So far so good. Men det jag inte köper är hur vissa ditresta bajen-supporters sköter sig.
Några exempel.
"Vi hatar Valsta" skanderar en del av klacken. "Ni kan sluta trumma nu" skriks det till det tappra Valsta-klacken, som är härliga att skåda med sitt oavbrutna stöd till sitt lag. "Ni bränner bara kebaben" ropas det vid ett tillfälle. Eh... va? Vad är det för larv? De spelar ju för f-n i div 1, spelar just ikväll den kanske största matchen i sin karriär och kan på intet sätt utgöra någon konkurrent mot Bajen, förutom just i denna match där Bajen vann lätt med 4-0, vilket var i underkant. Så varför detta "hat"? Jag vet dessutom att flera av dem som följer Valsta Syrianska är trogna Bajen-fans, på samma sätt som flera Bajen-fans jag känner hejar på Barcelona eller Man Utd i andra ligor. Nä - väx upp ett par decimeter. Vissa lite storhet. Vissa vad fotboll och idrott handlar om egentligen.
Så till kvällens mest absurda: En bit in i matchen kommer det ett ganska stort gäng s k Bajen-fans springande från vägen utanför, och försöker klättra över det tre-fyra meter höga stängslet in på arenan. Strax efter kom polisen i sina pikétbussar och de lyckades, tillsammans med tappra ordningsvakter på arenan, få ordning på gänget, under vilda protester. Det här fattar jag inte heller. Biljetterna kostade 110 kronor, och det fanns gott om plats. Varför bråka med polisen och ordningsmakten i onödan? Men det är klart, det förutsätter ju att det är fotbollen som är det viktiga och så verkar knappast vara fallet hos vissa pubertala fjunisgäng, oavsett vilket lag de säger sig heja på.

Äntligen match på Söderstadion igen!

Ikväll var det äntligen dags att se Bajen på Söderstadion igen. Motståndare var mitt "gamla" hemmalag Örebro SK, och dagen till ära var en annan av mina kompisar hemifrån på besök. Två flugor slogs i en smäll, och Vesa (som kompisen heter) fick göra debut på Söderstadions norra läktare.

Det var tyvärr en skitmatch, där Bajen inte alls bjöd upp så som de visat att de kan göra och där ÖSK visade varför de ligger i botten av tabellen. Det dåliga spelet ackompanjerades dessutom av årets sämsta domarinsats i form av Daniel Stålhammar och co. Jag är själv domare (om än i basket), och känner en som dömer i allsvenskan, så jag är ingen "domarhatare". Och jag har inget som helst problem med att domare blåser när Hammarbyspelare begår överträdelser mot regelboken. Men ska det blåsas åt ena hållet ska det f-n göras åt andra hållet också. Och det var där Stålhammar fallerade i stor skala. Den ojämna bedömningen hade kunnat bli matchavgörande om matchen hade varit av en annan karaktär. Nu bidrog det bara till den dåliga stämningen på läktaren. Och det är dubbelt tråkigt, då det gör att domarföraktet späs på till nästa gång, då domarinsatsen kanske är utan anmärkning men domarna får skit ändå.

Vi som var där, dvs Vesa, jag och min homeboy Serkan, var dock glada ändå, som bilderna nedan kanske kan vara bevis på. =)

Hjältarnas tid del 3

Som ni kanske har förstått så var min flytt en jäkla mardröm. Jag påstår inte att den var värre än någon annan flytt som du som läser detta varit med om. Men för mig var den hemsk. Eller - i alla fall delvis. Torsdagskvällens kollektiva uppackande var en upplevelse. Jag har tyvärr inga bilder från det tillfället, då jag hade fullt upp med att lyda order från Matilda och co... =)

Dagen efter, dvs i fredags, fick jag besök av en av mina äldsta och bästa vänner: Stefan från världsmetropolen Laxå. Vi spelade basket ihop för länge sedan, och har hållt kontakten under alla år.

Stefan är en jäkligt praktiskt lagd person, och jag frågade redan i våras om han kunde hjälpa mig med att sätta upp nät på min balkong, för katternas skull. Detta sade han ja till, och nu var det alltså dags.

Behöver jag säga att nätet blev perfekt?

Kvällen ägnade vi åt att rensa i ut i gamla lägenheten, vilket innebar att skruva ner lampor, takfläkt etc samt bära ner kvarvarande möbler i förrådet. Huvudnumret denna dag blev att koppla ur och bära ner tvättmaskinen som förvisso är rätt ny men som jag inte behöver längre. I hissen på väg upp för att hämta mer bråte möter jag av en slump en av familjerna som bott lika länge som jag i huset, 0ch jag frågar helt sonika om de behöver en tvättmaskin.

Någon halvtimme senare var den installerad i deras lägenhet (Stefan är elektriker...) och en väldigt lycklig och tacksam, men något chockad, familj med två små barn hade bara så där blitt med tvättmaskin. Kul att kiunna göra en insats för mänskligheten.

Oh - by the way. Så här ser hjälten Stefan ut:

Nyinflyttad...

Sitter just nu i soffan i min nya lägenhet och njuter av lugnet. Katterna leker på den in-nätade balkongen, grannarna dricker vin och spelar musik och det råder en nästan udda känsla av stillhet över grannskapet. Skööönt...

Annat var det bara för några dagar sen. De sistgångna dygnen har nämligen varit en veritabel berg- och dalbana, sett utifrån både stress- och trötthetsperspektiv. Panik, ångest och deppattacker ena dagen - lycka, tacksamhet och en ofantlig trötthet nästa dito.

Jag ska vara helt ärlig: jag HATAR att flytta. Jag hatar det. Inte för att jag ogillar förändring. Inte för att jag har särskilt svårt att släppa taget. Nä - det handlar om att det är ett jäkla skitgöra med att packa ner hela sitt liv, gärna sorterat in i minsta detalj, för att sen förflytta hela rasket till ett annat ställe där det ska packas upp igen.

När klockan var halv fyra natten till torsdag stod jag på balkongen i min andra lägenhet, med massor kvar att packa, och övervägde att förära grannskapet ett primalskrik.

Drygt fyra timmar senare kom fyra starka män från flyttfirman och räddade dagen. Och det var bara början.

Vid lunchtid låg jag på en gräsmatta hos mina nya grannar Jenny och P och slumrade tillsammans med mina katter.

Framåt kvällen gjorde jag mitt bästa för att hänga med i tempot när mina vänner Matilda, Mathias, Malin, Per, Anna-Karin, Linda och Jenny packade upp och organiserade mitt liv. Ni skulle ha varit där - vi var totalt åtta sossar som skulle inreda och möblera min lägenhet, och nivån på det kollektiva beslutsfattandet var av episkt slag... ;-)

Jag återkommer med mer imorgon, det finns mycket mer att berätta. Just nu tänker jag bara njuta av lugnet och somna till suset från min nyinstallerade takfläkt... God natt! =)

Apropå förorten...

... så har en av mina favoritartister på senare år, Akon, skrivit en jäkligt fräsch låt som heter "Pot of Gold". Förutom ett oerhört skönt gung och fantastiskt stämsångsarr, så är delar av texten värd en hel del eftertanke.

T ex så inleds en av verserna med följande fras:
"You´ll soon loose track of which way is up when you´re always being put down"...
Den som mot förmodan inte förstår hur detta hör ihop med min hyllningstext till förorten från tidigare i somras, får gärna skriva en kommentar så ska jag utveckla. Nu ska jag packa filmer och böcker... (Japp, jag har hur kul som helst...)

PS Akon har också gjort låtar som "Lonely", "Ghetto" och "Gangsta" men "Pot of Gold" är nog den skönaste av dem alla. Tycker jag iaf. DS

Stockholmshem = höjden av serviceanda

Alltså, ibland blir man rätt så frustrerad när saker görs krångligare än vad de behöver vara. Ni vet, när 46-åringar nekas handla på systemet för att de saknar id-kort. Eller när försäkringskassan under de nya reglerna nekar en funktionshindrad personlig assistans då han kan föra gaffeln till munnen. (att han inte kan ta sig till matbordet, lägga upp maten på tallriken etc är inte intressant)

Jag har nyss lagt på luren efter ett ganska långt samtal med min nuvarande hyresvärd Stockholmshem (inför flytten som sker senare i veckan) och jag fick ett rejält smakprov på hur serviceandan kan vara när den är obefintlig.

This is da deal:

När jag visade min lägenhet för presumtiva hyresgäster tidigare i våras berättade jag att jag, om de ville, kunde lämna kvar hatthylla+skohylla i farstun (jag har både farstu + hall, nämligen, och gjorde en liten omdisponering som blev jäkligt bra), ett förbaskat snyggt vitrinskåp på köksväggen samt min tre år gamla tvättmaskin i badrummet. Detta nämnde jag för alla som var här och tittade på lägenheten, och alla hummade positivt så som man gör när man är på visning. Ni vet - så där lagom artigt och väluppfostrat. Med andra ord: bäst att dubbelkolla innan jag flyttar.

Anyway, jag flyttar på torsdag och ringde till min hyresvärd för att försöka få kontakt med den hyresgäst som ska in i lägenheten. Både för att berätta att de kan flytta in en vecka tidigare om de vill och för att kolla om de ville behålla något av de saker jag kunde tänka mig att lämna kvar.

Från Stockholmshem var det blankt nej. "Vadå kontakt med nästa hyresgäst" var svaret, och kvinnan på förvaltningskontoret lät nästan förnärmad. "Ja men", försökte jag, "jag behöver inte ha personens namn och nummer, utan ni får gärna förmedla kontakten. Vill nästa hyresgäst inte ha kontakt så är det ju inga problem, då tar jag med mig grejerna när jag flyttar"
"Nej så kan man inte göra, det är ju känsligt det här. Det bästa är ju om du tar med dig allt på en gång" Ridå. Jag försökte vädja till nåt slags serviceanda, men det var totalstopp. Även när det gällde inflyttningsdatumet. "Vi har skrivit kontrakt från den 1 augusti, och det tänker vi inte ändra på".

"Nej det vet jag", svarade jag, "men om jag tar risken att stå för lägenheten några dagar när någon annan bor där. Jag vill inte ha några hyrespengar, jag vill bara vara lite smidig". Nope. Njet. No way, José.

Jag har tidigare hyllat hyresrätten på denna blogg, och kommer säkert att göra det igen. Men med ett sådant überfyrkantigt sätt att se på hyresgäster och service så gör Stockholmshem knappast reklam för hyresrätten. Vilket är jäkligt synd.

Nu tar jag med mig grejerna, så att tanten på Stockholmshem blir både glad och nöjd. Hoppas vid gudarna att jag inte störde hennes förberedelser inför kvällens Allsång på Skansen och Morden i Midsummer med mitt obskyra samtal. Usch fy för oförskämda krav på serciveanda och smidighet. Eller hur?

I got my new apartment...

Så. Idag slutfördes affären, och jag är nu innehavare av en bostadsrätt i Solna. Mycket jobb återstår innan flyttlasset går på torsdag, så håll tummarna...

Och så en lista till...

Snodde den här från Jennys blogg (som hade snott den från andra kompisar). Som ni märker har jag en hel del jobbnummer sparade, och då min telefonbok listas i bokstavsordning blir det lite småtråkigt. Jag hann liksom inte ens till B innan listan på 21 tjejer var full...

De 21 första tjejerna i min telefonlista är:

1. Aftonbladet, Malin N

2. Alexandra Einerstam

3. Alexandra Hernadi, SvD

4. Amanda B

5. America V-Z

6. Anette Vahlne

7. Angelika Dahlström

8. Anita Frosterus

9. Anki Furustrand

10. Anki Johansson

11. Ann Bly Lässman

12. Anna Ekström

13. Anna Hedenmo, SVT

14. Anna Helsén

15. Anna Johansson

16. Anna Sandberg

17. Anna Ström

18. Anna Wahlsteen

19. Anna-Karin KÖREN

20. Anna-Karin Lundström

21. Annika Billström

Hur träffade du nr 12?
I gränssnittet mellan jobb och basketintresse. Anna är världens bästa basketsupporter.

Vad är det mesta du gjort med nr 2?
Kramat. Alexandra aspirerar på titeln "årets nykomling" inom politiken i Stockholm.

Känner du nr 11 bra?
Gjorde det nog hyfsat för några år sedan, under min Märsta-sejour.

Har du pussat nr 16?
Nä. Däremot brukar hon få kramar när vi ses.

När ska du träffa nr 7 nästa gång?
Ingen aning, vi har inte setts på fem år. Hoppas hon och familjen mår bra...

Känner nr 1 och nr 10 varandra bra?
Det har jag svårt att tro. Nr 1 är ett jobbnummer jag fick inför en intervju som hon skulle göra med en av mina uppdragsgivare. Nr 10 är en gammal god vän som är revisorsproffs i Bryssel.

Vad tänkte du på när du såg nr 13?
Återigen ett jobbnummer som jag använt en eller två gånger. Känd från TV.

Skulle du kunna tänka dig att umgås mer med nr 9?
Absolut! Anki är världens bästa, och vi har varit nära kollegor i många år.

Hur länge har du känt nr 8?
Snart två år.

Har du varit hemma hos nr 15?
Japp. Oftast bjöd hon och sambon in till mini-LAN där vi spelade Quake... =)

Har du blivit riktigt arg på nr 19 någongång?
Nej. Vet inte ens varför jag har det numret kvar i telefonboken. Jag använde det för att få kontakt med min nuvarande kör, och har ringt henne en gång.

Är nr 20 blyg?
Nej. Men klok.

När träffade du nr 18 senast?
Några veckor sedan, innan midsommar.

Har du varit ihop med nr 14?
Hehe - nä.

Vad är det första du tänker på när du ser nr 4?
Att Mandy alltid är så glad! =)

Har du sovit bredvid nr 17 någon gång?
Nej, men vi har bott på samma båt under en vecka.

Har nr 3 något förhållande?
Har inte den blekaste aning.

Kan du vara dig själv med nr 21?
Ja! Från första stund vi jobbade ihop, vilket är ovanligt.

Vad är nr 6 bra på?
Diskutera! Anette är en tjej med åsikter och skinn på näsan! =)

Those were the days...

Apropå basket och samarbetet med Magnus så hade vi två minnesvärda säsonger tillsammans 2000-2002, där vi lärde Tumbas pojkar 86 massor både på och utanför basketplanen.

Magnus var baskethjärnan, strategen. Jag var den som såg till att grabbarna mådde bra och växte. Tillsammans fick vi dem att fokusera och visa oss och varandra respekt. Grabbarna gick från att vara ett vildvuxet gäng som inte kunda göra en normal två-takters lay-up till att spela snabb, effektiv och fantasifull lagbasket. Dessutom växte de nog en hel del som människor, och lärde sig att möta utmaningar både tillsammans och var och en för sig.

Stommen i laget var 11 grabbar med ursprung från åtta länder. Amme, Ben, Ilija, Uno, Samuel, Sonno, Mihailo, Evgenij, Hong Yi, Teodor och Micke. Förutom dessa så fanns det flera som var med mer eller mindre under våra två säsonger tillsammans.

Jag har förmånen att fortfarande ha kontakt med flera av dom, och det känns riktigt bra. Då var de 15-åriga fjunisar som ville lära sig spela basket. Nu är de 22-åriga män med jobb, några har familj och flera håller fortfarande på med basket på något sätt. Det värmer. =)

Välkommen tillbaka Magnus!

I veckan blev det klart; min gamla coach-polare och vän Magnus ska börja coacha basket igen. Denna gång i Polisen basket, som av allt att döma är en välskött, framgångsrik och seriös klubb med både elit och bredd.

Detta är glädjande av två orsaker. Dels för att basketen behöver fler coacher, och då är Mange ett guldkorn. Han är en av de grymmaste coacher jag träffat eller samarbetat med. Men också för att chansen ökar för att jag och Mange kan komma att coacha tillsammans igen någon gång i framtiden. Det skulle vara hur kul som helst.

Inte den här säsongen, dock. I år ska jag bara tänka på - och ta hand om - mig själv. Det innebär att både basket och politik får stå åt sidan.

Hemma igen

Åh vad skönt det var att komma hem igen... Nästan larvigt skönt. Jag möttes i hallen av två kelsjuka men också märkbart småsura katter som sedan inte släppte mig ur sikte för resten av kvällen. Eller natten med för den delen. Flyttfirman kom dessutom förbi framåt kvällen med 60 flyttkartonger och lite annat smått och gott, så nu är det full packfart som gäller fram tills flytten på torsdag. Inte idag, dock. Idag är det svensexa på Närkeslätten som gäller. =)

För er som undrar så var det en rackarns bra vecka i Visby. Det gick bra att jobba, vi hade fantastisk stämning och alla var hur jäkla proffsiga som helst. Vi fick också ett bra bemötande av alla andra Almedalsnördar.

Lite fascinerad är jag dock av att kvoten wannabees ökar år från år. De liksom mäter dig med blicken; "hur kan du hjälpa mig att bli rik och känd" typ.

Sorry, ni har kommit till fel kille. Jag är inte intresserad, och ni är inte intressanta. Nog för att jag fick en bauta-stor cirkel på Almedalsbloggens och Fokus makthavar-karta, men det har nog mer med mitt långa namn än något annat att göra... =)

Hyfsad utsikt

Från min ordinarie arbetsplats ser jag ett husbygge. Det är något bättre än den rivningsverksamhet som prydde samma markyta under våren.

Från min arbetsplats i Visby ser jag nedanstående. Om man bara utgår från utsikten kan jag tänka mig att vara kvar här ett tag... men å andra sidan är det dags att åka hem till katterna imorgon. Och då blir valet lätt.

Sjukt många intryck

Efter några intensiva, men hysteriskt roliga, dagar i Visby kan man lugnt konstatera att det nästan blir fler intryck än man kan sortera och hantera med detsamma. Visst är Almedalsveckan en form av vuxenkollo för politiskt och samhällsintresserade svenskar. Men det är också mycket slit, mycket skratt (gänget på mitt nya jobb är galna...), mycket diskussion och väldigt många analyser. De senare mer eller mindre välgrundade.

Bäst hittills har Mona varit; bara greppet att ta med Henrik Schyffert som förpratare har redan blivit en klassiker.

Jag lär återkomma efter veckan med nån slags sammanfattning. Nu ska jag dricka kaffe. =)

Intressant om media

Jag är som sagt på plats i Almedalen, för åttonde eller niond gången. Det är som vanligt väldigt intressant, och (som tur är) också mycket jobb.

I år är det 662 seminarier och andra aktiviteter under Politikerveckan. Det är en ökning med nästan 50 procent sedan förra året. Man skulle kunna filosofera kring detta, men det överlåter jag åt andra att göra. Istället tänkte jag göra en kort betraktelse.

Flera av seminarierna handlar om media, medias makt, journalisters syn på politik och politiker, hur man får genomslag på bästa sätt osv. Det är verkligen mumma för en medienörd som undertecknad. Men det är väldigt tydligt att målet med en betydande del av dessa aktiviteter inte är att folkbilda och utbilda, utan snarare att sätta bilden och pinka in det egna reviret.

Tidningsutgivarna anordnar seminarium om mediernas makt. Mediebevakningsföretaget Cision har seminarium om vikten av att bevaka och mäta media. Osv.

Fast på något sätt så gör det inget, det blir ändå rätt intressanta diskussioner och sammantaget blir Politikerveckan i Almedalen ett veritabelt smörgåsbord för den som är samhällsintresserad.

Inte helt lätt att bli mobil

Väl på plats i Visby insåg jag att jag saknade internetåtkomst. Hur lösa? Mobilt bredband, såklart! Med tanke på hur man blir pepprad av erbjudanden från olika operatörer trodde jag att det skulle vara enkelt att skaffa ett dito abonnemang. Jag menar - det är ju ändå sommarstaden über alles som jag är i.

Så enkelt var det dock inte. 1½ timmes promenad senare lyckades jag dock hitta en Expertbutik som var öppen, och tack vare Emma där så är jag äntligen uppkopplad!

När jag ändå håller på...

...och illustrerar mitt liv här på bloggen så kan det vara på sin plats att visa upp en person som betyder världen för mig. Världens bästa kompis heter nämligen Jenny och blir snart granne med undertecknad. Eller om det är jag som blir granne med henne... I vilket fall som helst så ser hon och hennes förträfflige sambo P ut så här:

Världens finaste...

...syskonbarn har mina bägge systrar förgyllt mitt liv med. Den här bilden togs förra våren (tror jag) och det är med lika stor sorg som jag bor långt bort som det är lycka och glädje när jag väl får träffa dem.

Stor kram på er, älskade ungar!

...och så här ser en hjälte ut

Min vän Kenneth är en sann hjälte, nästan i nivå med forna tiders sägner om hjältar som betvingar såväl drakar som demoner. Och får prinsessor på fall.

I den bemärkelsen är Kenneth ganska lik urtypen av den tappre riddaren. Han kan betvinga ångestframkallande demoner i form av skjutsproblem, bära-tunga-saker-vid-flytt-problem och du-ser-stressad-ut-nu-grillar-vi-problem. Och en massa annagt. Jag vet att det är många med mig som håller med om detta.

Cheers to you, mate! ;-)

Boken i mitt huvud

Har jag berättat att jag har en bok i mitt huvud? Jo, det är sant. Den finns där och flyter i bakhuvudet någonstans, ligger så att säga och mognar eller hur man nu ska beskriva det. Någon gång då och då gör den sig påmind, senast genom en dröm den sistgångna helgen där delar av handlingen spelades upp som i en film. Men det var en ingen film, det var en pusselbit till min bok. Det sistnämnda visste jag redan i drömmen.

Första meningen i min bok har varit klar i över tio år. Den är enkel och anspråkslös och lyder rätt och slätt: "Utan att egentligen veta varför, klev han in i rummet".

"Jaha" tänker ni då. "Vem är han, vilket rum klev han in i och behöver man verkligen veta varför man kliver in i ett rum?"

Jag tror att jag vet. Men jag är inte säker. Någon gång i framtiden lär ni få svar. Förhoppningsvis får jag veta storyn innan er... ;-)

Knäpp katt?

Apropå katter, så tog jag den här filmen när jag släppte ut Martini på balkongen igår.

Jag menar, SÅ trist är det inte inne i lägenheten. ;-)

Så här ser en hjältinna ut

Efter sjukdom på det tilltänkta kattpensionatet och en massa annat strul, klev i veckan min vän Madeleine fram som en äkta hjältinna. Detta då hon erbjöd sig att ta hand om mina katter under en dryg vecka, när jag har annat för mig. Jag saknar ord för att uttrycka min tacksamhet, och även om jag just nu saknar katterna så att det gör fysiskt ont så vet jag att de har det bra hemma hos M och hennes egen katt Maja.

Kattfröknar

Så här ser vilddjuren ut... Världens sötaste, eller hur? Garbo (formerly known as Smulan) till vänster, Martini till höger.

Snöplig tennisvinst

Ni har väl noterat min höga svansföring när det gäller tennisen här på bloggen. Just i denna stund, just idag, är jag inte så kaxig. Nog vann jag mot Magnus vid vårt andra möte någonsin ikväll. Men fy vad orättvist det var.

6-2 i första set var inte så mycket att snacka om, förvisso. Magnus hade erbarmligt svårt att hålla sin egen serve, och jag lyckades alltsom oftast hålla bollen i spel tills han missade. Min forehand fanns inte på plats heller denna gång. (Jäkla konstigt, måste vara nåt med byte av underlag eller nåt.)

I andra set hade jag egentligen inte en chans. Magnus tog ledningen med 3-0, jag kom tillbaka till 3-2, han gick fram till 4-2, jag reducerade igen, han tog ledningen med 5-3. Här nånstans borde setet ha tagit slut, för jag var f-n inte på banan. Då händer nåt som iofs är trevligt, men nästan lite skämmigt: Jag går och vinner 3 raka game, och vid ledning 6-5 så är vår tid på banan slut, och Magnus erkänner sig besegrad. Bara så där.

Normalt sett hade jag kanske berömt min fighting spirit, glatts åt att jag aldrig gav upp eller använt nån kul klyscha om att man inte ska ropa hej förrän man fått sitt bäcken. Men just i denna stund, just idag, kallar jag det vid dess rätta namn: Bonnröta.

Förresten så är det så här Magnus ser ut.